Från Kap till Kap

När jag var liten kunde jag sitta klistrad framför en spännande historiebok. Tänk om man levt på den tiden då man trodde jorden var platt och bara de allra modigaste vågade ge sig ut i ett fartyg för att testa ”kanten”. Vad skulle hända? Skulle man ramla av med båt och allt? Eller var det faktiskt så att man kom någon helt annanstans? En av de största ”upptäckarna” som fascinerade mig mest var Vasco da Gama, som efter många vedermödor till havs, rundade Afrikas sydspets; Goda Hoppsudden vid juletid 1497.

2015 var det dags för oss! Efter en vacker bilfärd längs kusten ner från Kapstaden då vi
bl a gjorde en avstickare till sjöss ut till en Sälö, körde vi in i Cape Nature Reserve, parkerade bilen och välkomnades av en … struts!

Tänk att stå vid Goda Hoppsudden drygt femhundra år efter Vasco och spana ut över havet. Samma värld men ändå så oerhört annorlunda.

Efter det obligatoriska fotot vid Goda Hoppsudden var det dags att bege sig uppåt längs klipporna för att komma upp högst och få den bästa utsikten. Strålande sol på blå himmel, blått hav och mellan 25-30 grader i luften. Men nu är det inte så enkelt att det bara finns en kap; Goda Hoppsudden, det finns en kap till, Cape Point, på lagom löparavstånd. Dit var vi på väg och det lutade lagom uppför. Precis som i Taffelbergen växer det mängder av blommor och växter vi aldrig sett tidigare.

Underlaget var väldigt lättlöpt och mjukt, man hade gjort en stig med träribbor på bredden.
Ungefär halvvägs tittar vi ner för bergskanten och ser en liten kritvit strand. Ganska svettiga vid det här laget skulle det sitta fint med att svalka sig i havet.

Efter en väldigt lång trappa ned till stranden möts vi av en skylt som jag tolkar som att det i princip är förbjudet att bada. I alla fall är det väldigt farligt. Vi ser det som en utmaning, slänger av oss kläderna, utom trosor och kalsonger, och vandrar ut ungefär till knäna. Då tornar jättevågor upp sig och fäller oss! Och det är jättekul, så vi gör det igen och igen och … tills vi känner oss helt färdigbadade, klär på oss och kämpar oss uppför trapporna igen.

Vi fortsätter löpturen och når Cape Point och denna gång möts vi av … babianer. Och mängder av turister som kommit med buss.

Nu är vi verkligen hungriga, köper pizza och hittar en plats på resturangens terrass. Sugna är verkligen också alla babianerna, som gör allt för att stjäla mat. Som tur är finns det gott om babianvakter, inte barnvakter, som kämpar för att mota bort de sluga aporna.

Vi är mätta och belåtna och har klarat oss undan babianattacken. Jag köper en keps i shoppen, Anders går upp till fyren och sen är det bara för oss att springa tillbaka till Goda Hoppsudden, sätta oss i bilen och dra vidare mot nya äventyr!

Soweto Maraton

Planen var att stiga upp klockan fyra på morgonen och ge oss i väg vid halv fem. Det var planen, men det är sällan man helt lyckas hålla sig till planen. Vi är i Sydafrika för att åka på safari Krugerparken, stå på klipporna på Goda Hoppsudden och spana ut över havet efter valar och för att prova ett och annat glas gott vin i Kapdistriktet.  Men framförallt är vi i Sydafrika för att springa Soweto maraton!
Efter att tryckt i oss en väldigt enkel frukost är vi ändå snabbt i väg i vår hyrbil från Gold Reef City Casino Hotel i Johannesburg; Sydafrikas svar på Las Vegas! Vi är på väg till starten i Soweto maraton. Och vi år långt ifrån ensamma visar det sig! Efter en bit på motorvägen börjar vägen korkas igen. Av bilar som är på väg till just starten i Soweto! Bilarna står i det närmaste helt stilla och nervösa löpare som ska starta tidigare än vi på 10 och 21 km hoppar helt enkelt ur bilarna på motorvägen och börjar jogga över fälten mot starten som vi i ärlighetens namn inte riktigt vet exakt var den ligger, fast vi försökt reka dagen innan! Vi har dock is i magen, stannar kvar i bilen och krypkör så långt vi kan innan vi fulparkerar lite slarvigt vid ingången till NASREC Expo Center där starten ska gå. Gott om de obligatoriska bajamajorna finns det och sen är det bara att glida in i startfållan. Och när startskottet går kvart över sex som planerat är alla maratonlöparna på plats, glada och ystra att kasta sig i väg. Fast kanske inte riktig så ystra ska det visa sig som brukligt är … men det kommer att få sin förklaring längre fram.

 

Soweto är Sydafrikas äldsta kåkstad och betyder helt enkelt South West Township. Ett enormt slumområde med idag över 2.3 miljoner invånare dit Johannesburgs svarta invånare tvångsförflyttades under apartheidregimen. Att resa i Sydafrika och besöka kåkstäderna är som att förflytta sig igenom en nutida historie- och samhällskunskapsbok. De första fria valen i Sydafrika hölls 1994 då rasdiskrimineringen upphävdes och Nelson Mandela släpptes ur 27-årig fångenskap och blev landets första svarta president. Detta för mindre än tjugotvå år sen. Fortfarande bor vita och svarta separerade och fortfarande bor svarta i kåkstäderna. Inte för att de måste på grund av lag utan för att det inte finns en realistisk möjlighet att ha råd att bo någon annanstans. Men också för att många vill det. Delar av kåkstäderna är rena ruckel med plåttak men delar har fräschats upp, moderniserats och ser ut som vilken villaförort som helst i USA eller Europa.

 

Att spendera 42 km i ett par löparskor genom Soweto ger perspektiv, väcker nyfikenhet och gör en ödmjuk och tacksam. Tacksam för det oförbehållsamt vänliga och positiva, bitvis översvallande bemötande som vi möts av. Dels av våra medlöpare, dels av alla invånare som kantar gatorna. Bara genom färgen på skinnet representerar vi trots allt århundraden av slaveri och förtyck. Welcome to Soweto!

 

Av ca 5000 startande på maratonsträckan är vi oerhört få sk turister. Vi är långt ifrån ensamma vita, men övriga ljushyade är infödda sydafrikaner. Resten är svarta Sowetobor.

 

Planen för loppet är att ta det så lugnt att vi ska hinna se, insupa och uppleva Soweto, och hinna ta foto och någon film. Och lugnt blir det. Anders dras med en halsinfektion som gör att han bara kan kraxa fram det han vill säga. Inte för man brukar behöva säga så värst mycket på ett maratonlopp, men ändå. Lägg därtill följande faktum; 1. Soweto är verkligen inte platt. Varför hade vi inte kollat banprofilen? Det gör vi ju alltid annars. Visserligen inte Aborrbacken, dvs mördarbacken på Lidingöloppet men snarare långa sugande uppförsträckor. 2. Soweto ligger verkligen på löjligt hög höjd; 1753 m ö h för att vara exakt, hm är inte detta sky running egentligen? Och 3. Soweto kan verkligen vara varmt, snart 30 grader och klockan är knappt sju på morgonen. Och allt det där tillsammans gör ju att man med gott samvete kan ta en gångpaus, snacka lite med medlöparna och njuta av ögonblicket.

 

Banan var dragen genom Soweto för att visa Soweto ”at its best”. Ofta hörs medryckande gospelkörsång ut genom kyrkorna. Det är söndag och det pågår gudtjänster i var och varannan kyrka längs banan.  Efter 3 km passerar vi Chris Hani Baragwanath Hospital, världens största sjukhus med över 3000 sängar! Efter 9 km kommer vi till Walter Sisulu Square. Walter Sisulu var en apartheid motståndare och ANC ledare. Satt fängslad i ofattbara 25 år på Robben Island och fick efter frisläppandet en hög position inom ANC. 16 km, vi passerar Regina Mundi Church. En viktig mötesplats i kampen mot apartheidregimen. Kulhålen i fasaden är vittnesbörd om det våldsamma förflutna. 18 km Morris Isaacson High School och 25-30 km, nu blir det livat, Vilakazi Street, Sowetos Main street. Massor av barn som high fivar, musik, dans och förunderliga mänskliga jättedockor som påminner om när de sju dvärgarna kliver upp på varandras axlar för att nå upp till att dansa med snövit. Hm, skumt. Nelson Mandela House ligger på en tvärgata. Där bodde Nelson med både sin första fru Evelyn och senare med Winnie. I dag är det förstås ett museum. Vad sugen man blir på att kika in, men nej, SÅ långsamt kan det ändå inte gå! Vi passerar också Hector Pieterson Memorial, platsen där den trettonårige gossen blev ihjäl skjuten av polisen under en revolt och historiens mycket kalla vingslag känns plötsligt nära igen. Nutid. Dåtid. Resten av loppet är segt, riktigt segt och det tycker de andra deltagarna också. Det är varmt, det är torrt och tråkigt. Det går långsamt, ännu långsammare och i snigelfart siktar vi och de andra löparna åter NASREC Expo Center. Vi får stolta våra medaljer, stora massiva Soweto maraton medaljer och som lydiga svenskar försöker vi hitta var vi lämna tillbaka våra chip, men icke. Ingen vet och de flesta börjar istället tända sina grillar och lägga på grillspetten i målområdet. En halv dags färd mot mål, då kan man verkligen unna sig något gott att äta och dricka.