Uppför Lion’s Head i Kapstaden

Att åka linbana är för mesar! Vad känns väl bättre än att erövra ett berg ”by foot” så att säga?
Att springa uppför Taffelberget i Kapstadens utkanter kändes som en lagom utmaning för en förmiddagsrunda. Vädret var strålande, en bit över 20 grader. Det var i och för sig oklart hur lång sträckan faktiskt var. I vår guidebok stod det 8 km, men var det enkel väg eller tillbaks igen? Tveksamt, men 8 eller 16 spelade inte så stor roll. Stigen från Visitors Centre var väl markerad, vi hade karta och toppen på Lion’s Head gick liksom inte att missa… Men, vad är det för fel på oss när det gäller att hitta? Känns ibland som om vi fötts med ett väldigt begränsat lokalsinne, inget bra arv att föra vidare… Nåväl, som bekant, det man inte har i huvudet får man ha i benen. Vad guideboken inte heller varit riktigt tydlig med var hur man tog sig uppför Lion’s Head. Löpning? Jo jag tackar! Den lilla morgonturen skulle visa sig bli en provkarta på ett par mils först löpning, sen vandring och till sist klättring uppför toppen!
 

Första kilometrarna gick längs en relativt lättlöpt stig. Taffelbergen översvämmas av massor av blommor och växter i spännande former och starka färger. Få ställen på jorden har en så stor mängd endemiska växter som just Taffelbergen och sluttningarna runt Kapstaden. Det betyder att vi aldrig sett de flesta växterna tidigare och därför inte har en aning om vad de heter. Men det har man löst, eller rättare sagt de första holländarna som kom hit på 1600-talet, löst på ett fiffigt sätt. I Sydafrika heter nämligen alla växter fynbosch, vilket betyder precis vad det låter som; fine bush. Och det ju precis vad det är, fina buskar!

 

Vi mötte få människor. De vi träffade var oftast ute och rastade sina hundar och hälsade vänligt på oss galningar som ångade på i spåret. ”Howzit?” Jo tack, än så länge är det helt ok. Men någonstans där vid foten av berget gick det lite fel och vi började springa längs havet på bergsplatån istället. ”Är det här verkligen rätt väg…?”Alltså, vända om och springa tillbaka och hitta en bättre väg. Men vad gjorde väl det. Himlen var klarblå och små fåglar flög omkring oss. Viken härlig känsla att få springa trail i Taffelbergen!

Efter ett tag blev stigen smalare och stenigare och framförallt brantare. ”Visst är det ok att gå i uppförsbackarna? Absolut, inget skamligt med det.” Fler och fler människor började fyllas på framför oss och de pustade och stånkade. Varmt, alltid för snålt med vätska och klurigt underlag. Efter ytterligare en bit försvann stigen helt och ja, det gick bara rakt uppför! Men hur…? Vi fick klättra! De Sydafrikanska myndigheterna hade i alla fall haft den goda smaken att slå in järnhandtag i berget som hjälp för att hiva sig upp med och sätta fötterna på.

Tack för det! Inte ofta man har bergsklättringsutrustning med sig när man är ute på en löprunda. Ganska läskigt minst sagt och inte särskilt handikappanpassat sett ur svenskt tillgänglighetsperspektiv. Till sist var vi uppe. En fantastisk utsikt över Kapstaden och den glittrande Atlanten bredde ut sig. Låt oss stanna och njuta och bevara ögonblicket och känslan. Seger!

Efter att ha pustat och druckit upp det sista vattnet började vi färden nerför. Om det är tufft att klättra uppför så var det ännu klurigare nerför. Väl nere från toppen på lite skakiga ben hittade vi en fin, lättlöpt slinga tillbaka till bilen.

Kanske kunde man ha gjort Lion’s Head på 8 km men har man chansen på ett par mil extra så tar man ju hellre den, för ”The More, the Merrier”… : )

Fem km bakom ett tomteskägg

Hur tillbringar man nyårsafton på bästa sätt? De flesta skulle förmodligen tänka på champagne, goda middagar och fyrverkerier. Det håller jag med om. Men innan dess, på dagen alltså? Vad kan väl vara mer uppiggande och inspirerande än en liten löpartävling! I år var det alltså för min del dags att delta i Sylvesterloppet i Pildammsparken i Malmö. Man kunde välja mellan ett och två varv och två varv var totalt på 5, 4 km, ”A walk inte park” så att säga.

Solen sken, det var gnistrande kallt och många sugna löpare stod och hoppade för att hålla värmen. Men inte jag. Jag var nämligen väl påpälsad som tomte! Två varv runt Pildammarna är oftast inte ett jättestort äventyr, men drygt fem km i tomtedräkt, skägg och luva är en upplevelse. Både för den som springer, medtävlarna och åskådarna. För det hör nämligen till historien att ingen, absolut ingen var utklädd till någonting förutom jag! Ja, ska jag vara riktigt ärligt så lyckades jag faktiskt få min kära familj, som också deltog i loppet, att bära tomteluva. Det var snällt tycker jag. Det gjorde att vi blev en riktig tomtefamilj…

Jag älskar att klä ut mig på lopp vare sig det är meningen eller ej. Min hittills bästa bedrift i den klassen var när jag sprang en mil utklädd till en mycket tjock groda med väldigt begränsad sikt, ledsagad av en gorilla. Men det är en annan historia…

I alla fall; klara färdiga spring! Det börjar bra, luvan är på plats, skägget sitter som limmat och publiken och medtävlarna är glada. ”Finns det några snälla barn?” Jo då, det finns det gott om. Jag ”ho ho ho:ar” mig fram Varför pratar alla tomtar amerikanska? High five på dig! Farten är riktigt god, i alla fall för en tomte och jag blir triggad av barnen som ropar till sina pappor ”Du måste springa förbi tomten”

Men sen blir det jobbigt, för tomterocken vägrar sitta kvar. Den vill liksom bara glida av… Hur hårt jag än spänner skärpet om midjan så bara glider rocken upp. Herregud, jag kan ju inte skrämma barnen som blottartomte!

Sista varvet handlar om att hålla utrustningen på plats så att säga och gå i mål med hedern i behåll.  Det gör jag. Jag vinner tomteklassen förstås och är redan i full gång med att fundera ut hur jag ska optimera 2016 års tomte.