Idag var jag otrogen … mot mina löparskor!


Varför?? Varför väljer man att överge sina kära, sköna, perfekt sittande Adidas boost löparskor för att tillbringa 26 km på ett par rullskidor??

Ända sen jag var ung, eller, ja, yngre, har jag alltid tyckt att det såg så härligt och festligt ut att susa fram på rullskidor, coolt liksom. Rullskidor är inte festligt, det är närmast tragiskt och otäckt. En skånings patetiska försök att åka längdskidor. Har man ingen snö får man ta asfalt under hjulen.

Rullskidor är luriga och opålitliga. Första gången jag ställde mig på dem kändes det som Bambi på isen. Dessutom sitter man fast. Både med händerna och fötterna. Det är alls icke som på slalomskidor i utförsåkningen. Skulle man råka ramla i backen så tappar man oftast en skida eller stav och snön är hyfsat mjuk. På rullskidor ligger man i asfalten. Så gick det också första gången. Ingen bra början på ett förhållande. Därför åkte rullskidorna ner i garaget, men fick alltså komma ut i dag, denna soliga söndag, då halva Malmös befolkning tagit sig ner på Ribban för att promenera, cykla, springa och åka rullskidor. I och för sig är det ganska meditativt när man väl kommit in i lunken så att säga. Man riskerar inte köra vilse och köra fel för det går liksom bara rakt fram. Jag hade trott att med alla mil i mina vid det här laget starka och uthålliga ben skulle det vara lätt som en plätt att åka rullskidor och fort skulle det framförallt gå. Det gör det inte. För rullskidor åker man framförallt med ARMARNA, så idag har jag stakat i 26 km. Undrar hur mina armar kommer att se ut i morgon? Som en rysk kulstöterska?? Normalt skulle jag mer klassificera dem som spaghetti.

Eftersom vi gillar att mäta och hålla koll och tävla, i alla fall inom familjen, så har vi var sin fitbit som bla mäter steg och kilometer. Om man springer går det bra att fästa den lite varstans på kläderna, men om man åker rullskidor får man nästan inga steg alls. Så därför, smart som jag är, tänker jag att om jag stoppar ner fitbiten i pjäxan så får jag i alla fall fler steg registrerade. Då händer det otroligt märkliga att när jag är på väg tillbaka på mina rullskidor så ser jag att det ligger en lite tilltufsad fitbit vid sidan av vägen jag åkt på. Hm, där ligger en fitbit tänker jag. Det var ju rysligt synd om den som tappade sin fitbit. Det är inte roligt för de är inte billiga. Och eftersom jag är en god människa böjer jag mig ned, tar upp den och stoppar den i fickan och tänker att när jag kommer hem kan jag försöka spåra ägaren. Väl hemma berättar jag om den upphittade fitbiten för familjen och får frågan ” Men var har du egentligen din egen fitbit?” Eh, ja just det, i pjäxan … eller?? Nej, jag hade oturligt och olyckligtvis tappat den. Men också turligt och lyckligtvis hittat den. MIN EGEN FITBIT!

Nej, rullskidåkning ser jag som en parentes i mitt liv. Jag lovar att vara trogen löparskorna!