En klurig stafett med en mogen kvartett

Helgens #äventyrslöpning var av det mer ovanliga slaget. Vi åkte till Stockholm för att fira yngsta sonen Emils 25 års dag. Naturligtvis var vi också tvungna att passa på att hinna med en löparutmaning, hur skulle det annars sett ut? Jo förmodligen med besök i en massa onödiga butiker, museer, utställningar … Nåja, det är kanske inte så dumt det heller, men nu stod den klassiska Bellman stafetten på Norra Djurgården på programmet i stället. Födelsedagen firades kvällen innan med en hejdundrande middag med dryck därtill och avslutades med en hemgjord marängtårta som sonen och flickvännen hade egentillverkat. Jag nämner allt detta för att förklara hur oddsen vad gäller rörlighet och snabbhet låg till inför lördagens tävling. Bortförklaringar alltså : )

Hur som helst, på lördag lunch när solen stod i zenit och temperaturen plötsligen sprungit upp på sommarvärme stod vi fyra starka (?) löpare, varav tre 50 plus, redo för stafetten under lagnamnet OrkaNu! Nu var åldern i och för sig inte det största handikappet. Problemet var att vi var en löpare för lite. Tanken bakom tävlingen var att fem personer skulle dela på 20 km varav första sträckan på 5 km skulle delas på två personer som alltså skulle springa 2,5 km var. Hm, är detta en matteuppgift eller en löpartävling? I alla fall, detta ledde till att Anders gick ut som första man och sprang 2,5 km i bra tempo. Sen i stället för att växla pinne, toknålade jag om hans tröja genom att först riva av den första nummerlappen och sen kvickt sätta på nästa nummerlapp för sträcka två. Därefter ilade Anders i väg igen. Och han hade nu lite att ta igen på den ledande kenyanen … Philip gick starkt ut på sträcka tre i riktigt bra fart, vilket han måste göra eftersom han var lagets hopp. Sträcka fyra tog vår mycket gode vän Ulf, en gammal studiekompis från lärarutbildningen som på äldre dar skolat om sig till präst. Han påstod ihärdigt att han aldrig sprungit fem km snabbare än på trettio minuter, vilket jag påstod var rent struntprat. Nu gällde det att stå upp för laget och det ska också visa sig att han kom in på en långt mycket bättre tid. Kan kanske bero på att han hade Gud vid sin sida? Nå väl, jag är sist ut. Banan är långt ifrån platt. Upp och ner, upp och ner. Gårdagens utsökta kungsflundra gjorde att det var tungt. Jag flyger inte fram som den hjort jag önskat över kullarna och jag får aldrig till en riktigt jämn och bekväm andning. Det är helt enkelt ganska jobbigt. Punkt.

Helt illa gick det trots allt inte och när alla löpare kommit i mål, vi hade avnjutit vår riktigt goda picknick och alla tider räknats visade det sig att vi kommit i mål på 134 plats av 357 lag. Hallå, övre halvan, det får man vara nöjd med en dag som denna med våra förutsättningar. Att bli slagna av studentlag med raska gossar i tjugoårs åldern och en och annan kenyan är helt OK. Så ska det ju faktiskt vara.

Vi hälsar på hos Tycho Brahe, de´ tycker vi e bra de

Helgens långlöpning gick till Ven, den lilla ön i Öresund som varit både dansk och svensk under historien och som nu nås på 30 minuter med en mindre färja från Landskrona. Det finns idag gott om både svenskar och danskar som harmoniskt sida vid sida turistar på ön utan att kriga. Skönt!

Vi har bokat övernattning på Prästasvängens pensionat så att vi kan starta tidigt på lördagen och göra Ven i våra löparskor. Det är i och för sig ett väldigt udda sätt att ta sig runt ön på för här är det cyklar som gäller. Vi har aldrig sett så stora cykelparkeringar. Det finns cyklar till uthyrning i alla storlekar och sorter, och gemensamt för alla är att de är gula.

Första dagen, fredagen, ägnar vi åt lite mer traditionell sightseeing. Vi lär oss allt om Tycho Brahe, besöker Uranienborg och en renässansträdgård. Fast äventyret börjar egentligen redan så fort båten lagt till i den lilla hamnen. En delfin! Jo minsann, det simmar en äkta delfin bland båtarna. Ven verkar vara ett spännande ställe!

Middagen på fredag kväll äts på restaurang Ella i Kyrkbackens hamn. Den skulle visa sig vara en sk White guide restaurang som serverar oss en gudomlig torsk, perfekt tillagad med stekt mangold! Med en sådan uppladdning kan inte morgondagens löpning bli annat än perfekt!

Lördag förmiddag, frukosten är uppäten och löparryggsäcken är packad. Jag har en ny löparryggsäck som jag testspringer för första gången med helgens packning. Säcken med innehåll väger inte mer än två kilo. Bra packat, eller hur?

Vi startar från hotellet, springer uppför backen till Sankt Ibbs lilla vita 1100-tals kyrka och njuter av milsvid utsikt. Vi försöker ta oss ner för branten till Kyrkbackens hamn men det visar sig vara inhägnat så det blir upp igen och ner för bilvägen.

Vi springer uppe längs nordkanten av Ven, först bredvid ett kornfält och sen bredvid ett fält av sockerbetor. Det är smalt och svårt. Vi tar oss istället nedför branten och springer nere på stenstranden. Utmanande. Det gäller att verkligen se var man sätter fötterna. Vädret är perfekt, ca 17 grader med lite vind och vi klättrar upp och nedför gamla fort på stranden.

Vi springer förbi Norreborgs hamn och genom Husvik. Trädgårdarna är helt fantastiska! Hortensiorna är överdådiga och nästan manshöga och det är som att springa i en romantisk saga. Och titta, där betar minsann en lama!

Upp och ner på cykelstigen. Inte många löpare … men desto fler cyklister. De ser ut att kämpa ännu mer än vi i uppförsbackarna.

Nu är vi framme i Bäckvikens hamn där färjorna lägger till. Vi stannar och tar en fika, kaffe och macka. Nu har vi sprungit runt halva Ven.

Planen är att ta oss runt den södra och västra sidan, helst längs stranden, men det går inte. Vi måste följa cykelvägen uppe på land istället.

Efter en lite bit kommer vi till en attraktion, Nämndemansgården, en fyrlängad hembygdsgård från 1700-talet. För vars trettio kronor ger oss en snäll dam en guidad tur på gården som varit bebodd fram till 1989 och där i princip alla möbler och husgeråd är bevarade i original

.

Vi kryssar runt ön och passerar Vens whiskydestilleri Spirit of Hven. Mycket folk som sitter och äter och dricker. Tyvärr får vi avstå. Det blir lite väl tungt att prova whisky samtidigt som man är ute på långlöpning. Däremot stannar vi till och tankar rapsolja från Vens rappsolja och skafferi. Ja, det vill säga vi lastar en flaska i ryggsäcken, vi dricker inte den …

Vi irrar runt och försöker hitta försäljningen av den berömda getosten på Ven, men det är stört omöjligt. Vi ser en hage med massor av getter men det ytterst lilla ståndet som osten borde sålts i känns väldigt stängt och nedlagt. Hmm… vad gör man då med alla getterna?

En kilometer till sen är vi klara med turen runt Ven. 19 km runt och kors och tvärs på Ven har vi klarat av. Vi hinner med en tidigare båt tillbaka till fastlandet och tala om tur, när vi ska gå ombord på båten faller de första regndropparna!

Svalbard, ett löparäventyr i isbjörnens hemland!

En dag i mitten av sommaren för en del år sen gav jag och Anders oss i väg till Svalbard. Där finns världens nordligaste bosättning, där är det beckmörkt dygnet runt tre månader om året och där släpper permafrosten aldrig taget. Vi var på väg för att delta i Spetsbergen maraton, världens nordligaste maraton i bebodda trakter.

Vi startade klockan tio på förmiddagen en lördag i mitten av juni på idrottsplatsen i Longyearbyen på Svalbard. Det var en liten men erfaren skara av grånade män som trängdes vid startlinjen tillsammans med fem (!)) kvinnor, varav jag var en. Solen tittade försiktigt fram över isbergen, det var nästan vindstilla och temperaturen strax över nollstrecket, dvs en perfekt sommardag på Svalbard! Det innebar också en gedigen vinterklädsel; långa, varma löpartights, undertröja, löparjacka, vantar, pannband, ja rubbet.

Så gick startskottet och vi satte i väg mot äventyret. Inte ett träd eller buske eller knappt ett grönt grässtrå så långt ögat kunde se. Spetsiga isberg och moränliknande mark, där snön hade smält och vattnet förgäves försökte hitta ned i permafrosten. Naturen på Svalbard är fullständigt unik.

Direkt efter starten gick det uppför mot de gamla gruvbosättningarna som gjorts om till vandrarhem och bostäder. Vi fortsatte förbi vita träkors i bergssluttningen. Det var byns gamla begravningsplats, som man inte fick använda längre eftersom allt det man gräver ned i permafrosten så småningom kommer upp av sig själv och kommer i dagen …

En sväng genom Longyearbyen med sina säreget målade trähus och som fick sitt namn efter amerikanen Mr Longyear som grundade staden i början av 1900-talet. Där bor 2500 människor, som antingen jobbar i kolgruvan, bedriver arktisk forskning vid stadens universitet eller tar hand om turister.

Nu började det bli riktigt spännande! Vägen svängde ut ur byn och gick längs isfjordens kant med de höga, spetsiga isbergen i bakgrunden. Nu dök också de första isbjörnsvakterna upp, funktionärer prydligt utposterade längs grusvägen med gevär över axeln. På Svalbard finns det dubbelt så många isbjörnar som människor. Isbjörnen fruktar inte människan utan ser henne i första hand som levande föda. Därför får inte någon lämna tätorten utan gevär. Ett antal turister och invånare har skadats och dödats av isbjörnar genom åren och jag funderade på om min knallröda löparjacka skrämmer isbjörnar eller kanske istället fungerar som ett rött skynke för tjurar?

När vi rundat ”Varning för isbjörn” skylten satte vi fart mot flygplatsen. Här var vägen asfalterad och ute i isfjorden låg exklusiva kryssningsfartyg med utländska besökare och välbeställda turister, som obekymrat vandrade mitt i gatan, det vill säga mitt i loppet! Ute på flygplatsen rundade vi terminalen och sprang förbi både ryska och norska flygplan.

Efter flygplatsen bar det av brant uppför mot gruvorna i berget. Marken var täckt av svart kolstybb och nu började det bli riktigt klurigt. Vägen smalnade av och där snön hade smält blev det halt och slipprigt. Man fick närmast trippa på bergssidan för att inte halka i sörjan. En äldre norsk gentleman och medtävlare räckte mig handen så jag inte skulle snubbla.

Så, efter en härlig utförslöpa var vi tillbaka där vi började. Halvmaratonlöparna gick i mål, men för oss var det bara att gå in på andra varvet. Det skiljde sig inte nämnvärt från det första mer än att några polarrenar promenerade längs vägen och betade, gud vet vad, i denna karga natur. Draghundarna hade börjat vakna till liv och skällde våldsamt när vi passerade deras hägn. De var förmodligen hungriga och sugna på de sälkadaver som hängde på tork just utom deras räckvidd. Stormfåglarna cirklade över isfjorden medan en nästintill kamouflagefärgad vit polarräv pilade upp längs bergssidan.

Så till slut var jag framme vid mål för andra och sista gången efter nästan exakt fyra timmars slit och oförglömliga intryck. Jag kunde dessutom nöjt konstatera att jag nått mitt eget mål, att vinna damklassen. Av de fem kvinnliga löparna var vi bara tre som kom i mål. Vi får bara hoppas att de andra tröttnade och bröt, och att de inte blev isbjörnslunch …