Las Vegas – Från The Strip till Red Rock Canyon

Las Vegas – inte direkt för det tankarna till löpning? Snarare sena nätter vid ett Black Jack bord eller enorma mängder blinkande enarmade banditer. Men skenet bedrar! Vad hittar man om man tittar ut från kasinofönster när solen precis gått upp och de flesta banditerna tappat glansen. Jo, massvis med löpare som passar på när trottoarerna är lediga innan (eller kanske efter?) de nöjessugna kasinobesökarna tar över igen.

Från New York New York där jag bodde går det bra att springa både norrut och söderut på Las Vegas Boulevard, eller the Strip som den är mer känd som, Jag testade lite av varje under senaste besöket.

Många av kasinona är faktiskt riktigt sevärda även utifrån!

Fast efter ett par rundor började jag kunna the Strip. Det är trots allt bara en gata. Även om den är lång. Som tur var väntar lite mer äventyrliga stigar på en nyfiken upplevelselöpare inte långt från Vegas. Det räcker att ta sig knappt två mil västerut och man hittar Red Rock Canyon! Kanske inte så grönt och frodigt, Las Vegas ligger som bekant mitt i en öken, men storslagna vyer är det gott om.

Jag började med den stora sevärdheten, de röda klipporna stället fått sitt namn från och sprang upp ner Calico trail ett par gånger. Mycket folk, men massivt imponerande klippor.

Sen en liten tripp upp mot Turtlehead Peak, Någon sköldpadda såg jag inte till, men en liten trevlig tur var det i alla fall

Dagen riktiga höjdpunkt sparade jag till sist: White Rock trail. Längst in i Red Rock Canyon systemet. Bortanför bilarna och med klar vildmarkskänsla. 11 km snirklande stigar. Upp och ner och upp igen på små steniga stigar. Mest upp kändes det som, men det var nog benen som tröttnade lite på slutet!

Totalt blev det drygt 17 km förvånansvärt givande upplevelselöpning bara 2 mil från Las Vegas. Väl värt en utflykt om man är i trakterna!

Vårpremiär för Äventyrslöparna

Äntligen dags att samla mina Äventyrslöpande Kids till vårens första springtur! Idag hade vi dessutom fint besök från tidningen Hallå Malmö som var nyfiken på vår Äventyrslöpning. Tuva, Idun och Miranda blev intervjuade och barnen blev fotograferade.

Halva gruppen består av ”gamla” rutinerade löpare och halva gruppen av nya nyfikna elever. Åldern varierar från klass 2 till 5 men det gör inget så länge man är sugen på att springa, ha kul och upptäcka saker!

Efter att ha börjat med att kolla efter vårtecken sprang vi i den friska vinden till förskolan Villa Lindhaga på Bellevue och åt ”mellis” i deras trädgård. Det var väldigt spännande, inte minst för de små förskolebarnen. Sen satsade vi stort och sprang ända ned mot havet!

Vi var nyfikna på båtarna som ännu låg uppdragna på land och väntade på att göras vid och sjösättas.

Vi kollade runt bland båtarna och undrade varför nästan alla båtarna har tjejnamn.

Vi var ute på en brygga och spanande efter fisk. Vi aktade oss noga för att inte ramla i vattnet, det hade inte varit skönt, brrr! Kallt! Vi sprang tillbaka till skolan genom att ta vägen över Limhamnsfältet och genom villakvarteren.

Minsta Äventyrslöparen blev trött mot slutet och fick rida på min rygg sista biten; ”Det känns precis som en häst” tyckte hon. Alla var mycket stolta när vi kom tillbaka och konstaterade att vi faktiskt sprungit 7 km! Verkligen bra gjort på årets Äventyrslöparpremiär!

En svensk klassiker

Så här efteråt kan man ju undra hur det egentligen började. Jag menar, hur det kom sig att jag, en 54 årig kvinna (i mina bästa år, men ändå…) utan längre stunds tvekan sa Ja! till ”Visst ska vi göra En svensk klassiker, absolut”! Kan jag åka längdskidor? Definitivt inte, har aldrig provat. Kan jag cykla 30 mil? Vet inte, har bara cyklat till och från jobbet på en gammal trög cykel, och 30 mil låter som det skulle göra gigantiskt ont i rumpan. Kan jag simma? Jo, men det kan jag. Har simmat en hel del längder i bassäng. Fast det var när jag gick i gymnasiet på sjuttiotalet … Men jag kan springa, det vet jag säkert. Och det kommer man långt på, det vet jag också.

Kanske var det en blandning av galenskap, envishet och helt enkelt ”Hur svårt kan det vara”? En Äventyrslöpare fegar inte! Vi var tre som lovade varandra att genomföra prövningarna. Jag, min man Anders och äldste sonen Philip. Utmaningen gällde att genomföra helklassikern, något annat var inte att tänka på, dvs Vasaloppet 9 mil eller Engelbrektsloppet 6 mil på skidor, cykla Vätternrundan 30 mil, simma Vansbrosimmet 3 km i Västerdalälven och Vanån, och springa 3 mil på Lidingöloppet. Allt under ett år och man får börja var och när man vill.

Vi beslöt oss att kasta oss över Vasaloppet öppet spår i februari 2015. Och då insåg jag den största svårigheten. Nämligen att tre personer ska lyckas hålla sig friska och skadefria samtidigt under alla övningarna! Och den första personen som ficka kasta in den första handduken blev jag! Hur kan man samtidigt få inflammation i mellanfotleden, hälsporre OCH slemsäcksinflammation i SAMMA FOT?? Lägg därtill en förkylning och det är helt enkelt kört. Ja, inte på skidorna alltså… Medan Anders och Philip vackert skidade i mål under portalen i Mora satt jag hemma och tittade på livesändningen på webbkameran… Trist!

Vätternrundan

Införskaffade en 24 -växlad ”tjockcykel” som cykelhandlaren påstod att jag skulle kunna ta mig igenom Vätternrundan på. Alltså, ingen racercykel här inte!

Efter några helgers träning på den nya cykeln och efter att ha legat två nätter i tält i Motala var det dags för start kl. 4.30 i gryningen på Motala torg. Och då kastades den andra handduken in. Philip hade fått influensa med feber! One man down!

Så Anders och jag tar oss själva, ja, inte ensamma förstås, utan väl i sällskap med flera tusen andra, i lagom maklig fart runt Vättern medan regnet kanske inte vräker, men i alla fall strilar ned. Jag har köpt skoskydd för att hålla cykelskorna torra, men det får bara till följd att regnet konserveras i skon när det väl letat sig in, och när vi stannar i Jönköping vrider jag ur strumporna. Svensk sommar. Västra sidan om Vättern är vacker och när vi passerar Tiveden blir vi välsignade av en frikyrkopastor i farten. Jesus är med mig och det känns bra. Vi stannar vid alla stoppen, ja inte vid vägskyltarna alltså, utan vid fikastoppen och jag har aldrig någonsin varit så hungrig som under cyklingen. Jag äter köttbullar och potatismos, två portioner lasagne och ett oändligt antal släta vetebullar som jag mot slutet av turen verkligen börjar hata. Nåja, allting har ett slut, så även Vätternrundan, fast den kan man ju i och för sig fortsätta att köra runt, runt … men vi hoppar av i Motala efter 30 mil och då känns det närmast euforiskt! 30 mil på cykel i ett sträck! Det är som att köra från Malmö till Jönköping eller till Göteborg. Kan man verkligen göra det?? Bevisligen kan man det, dessutom på en tjockcykel och utan att vara i närheten av de 100 mil som man bör ”ha i benen” före start. Ett tips: Ett par cykelbyxor av god kvalitet betyder mycket!

Vansbrosimmet

Ingen av oss musketörer kan crawla, i alla fall inte någon längre sträcka, men alla kan simma bröstsim och alla har nya fina våtdräkter! Vi parkerar bilen i Vansbro och vandrar mot starten. Alla är friska (för första gången) och då händer det otroliga, det börjar hagla! Jag har aldrig någonsin sett så stora hagelkorn! Hagelöverfallet gör att vi blir sena till vår startgrupp. Nu gäller det att snabbt ta på sig den speciella supertajta badmössan man fått, annars får man inte starta. Jäklar! Badmössan sprack! Vad gör jag nu? Fort, får en ny, ner till vattnet. Men så tittar jag ner på fötterna och inser att jag har glömt att ta av mina boots!! Herregud! Jag kan ju inte simma med skor på, dessutom är det säkert inte tillåtet. Fort, fort, fort av med bootsen och lämnar dem till en snäll funktionär som lovar att ta hand om dem medan jag simmar. När jag väl kommer ner i vattnet är jag helt slut efter ”Att komma till start stressen”. Jag tar det istället riktigt lugnt, hämtar andan och då tittar solen fram! Det blir trots allt en behaglig resa i det 16 gradiga vattnet. Våtdräkten värmer bra och det känns ingen större skillnad mellan motströms och medströms. När jag kommer i mål och går uppför rampen känns det som jag fortsätter simma på två ben! Glädje även efter denna övningen. 3 km är inte särskilt långt. Vi hade tränat en del i öppet hav i motvinden i Öresund där benen fastnar i tången och vågorna slår i ansiktet. Det är betydligt jobbigare.

Lidingöloppet

Äntligen! Nu är vi på hemmaplan. Anders och jag har sprungit Lidingöloppet ett antal gånger tidigare, även ultraloppet på 50 km, så den fruktade Abborrbacken är välkänd och flerfaldigt besegrad. Alla är friska och solen skiner och det kan inte bli mycket bättre. När Anders går i mål har han som den förste i familjen klarat En svensk klassiker. Han har utmanat ödet och köpt klassikertröjan redan före loppet och nu kan han ta den på sig. Vi andra är lite avundsjuka trots allt. Många säger att löpningen är den tuffaste grenen i klassikern. Det är svårt för oss att avgöra med så många mil och lopp i benen, men kanske är det så ändå. Tre mil i kuperad terräng är slitsamt och smärtsamt, många får kramp och smärtor på ställen de inte visste man kan ha ont på. Att ställa upp som otränad på Lidingöloppet är nog inte särskilt skönt.

Engelbrektsloppet

Jag vägrar åka rullskidor, något som jag betraktar som mer eller mindre livsfarligt, så Anders och jag har bestämt oss för att gå i skidskola på riktig snö i Dalarna. Vid två tillfällen dessutom. Det skulle visa sig bli ett riktigt kostsamt äventyr! Ja, inte bara skidskolorna utan det faktum att vår bil inte hämtade sig efter 26 minusgrader i Mora, utan helt sonika la av och dog på vägen utanför Sunne när vi var på väg hem. Fast det är en annan historia…

Jag hade typ aldrig stått på ett par längdskidor, så några dagars teknikträning var helt på sin plats innan vi alla tre stod laddade på startlinjen på proffsvallade skidor i Norberg. En underbar strålande dag där Anders enda uppgift var att se till att jag skulle komma över mållinjen innan snöret drogs. ”Du får åka bakom mig och sticka mig i ändan med staven om jag slöar”. Men oj vad fel jag hade! Han fick aldrig tillfälle att sticka mig med någon stav, för efter ca 18 km i en uppförsbacke så bryter jag min stav! Jag blir helt ställd. Här finns minsann ingen support som på TV, som springer fram och räcker mig en ny stav. Vad göra? Som den gentleman Anders är så ger han mig sina stavar! Han har ju redan klarat klassikern och kan ta det lugnt. Jag åker vidare med Anders långa herrstavar och han åker med en stav, min resterande. Efter ett tag får han tag i en barnstav, ja, inte så att han tar den från ett barn, han får den på en servicestation, och efter ytterligare ett antal mil kommer vi på att det är nog smartare att han får tillbaka sina långa stavar och jag åker i mål med den oskadade av mina stavar plus en barnstav! Jag kommer i mål med god marginal före tidsgränsen, men har ont i ryggen pga tokiga stavar, ett jätteskoskav på ena hälen och det mest udda av allt; en rejäl smärta i vänstra lillfingernageln! Detta pga av jag haft en alltför lång nagel som pressat mot handsken i sex mil, och som information för den som inte vet, så sitter handen i handsken fast i stavens handtag som i ett skruvstäd och går inte att rubba.

Så, sex mil på längdskidor är inte svårt att ta sig igenom även om man inte tränat alla de mil man ska ha rullat på längdskidor eller åkt på riktig snö innan, men det är bra om man har sina egna stavar och klipper naglarna!

Vasaloppet

Ja, då var ju egentligen all skidåkning avklarad och klassikern gjord men vad är väl en klassiker utan Vasaloppet? Egentligen helt OK, tycker jag, men nu envisades ju Gustav med att bråka med danskarna och dra i väg på skidor till Sälen för typ 500 år sen, så då är det väl bara att hänga på.

Early morning rise! Upp vid tretiden på morgonen för att försöka äta lite frukost innan vi går ombord på halv fembussen i Mora som ska ta oss till Sälen för start i Vasaloppet öppet spår. Det är massor av folk, musiken dånar och jag har ett par nya, kraftigare (!) stavar som jag hoppas ska hålla hela loppet. Och, ja, jag har plåstrat om hälarna och klippt naglarna.

Jag märker redan i den klassiska första uppförsbacken att jag har ett fantastiskt fäste på mina skidor. Nice, då slipper jag halka baklänges, något som tjejen framför mig kämpar med. Vad jag däremot inte riktigt tänker på då, men snart kommer att upptäcka, är att jag har väldigt dåligt glid både nedför backarna och på plattmarken. Det blir tyngre och tyngre och i princip alla åker ifrån mig. Fast, jag är snabb i uppförsbackarna om det nu är till någon glädje… Halvvägs, i Evertsberg, börjar musten gå ur mig och jag kliver av skidorna och går bort till en äldre farbror i vallaboden. Jag förklarar, att om han inte fixar bättre glid på mina skidor nu genast, så sätter jag mig på bussen och åker hem. Men, medan jag går iväg och dricker blåbärssoppa, får han fart på mina skidor och nu börjar det likna något! Jag får visserligen kämpa med fästet uppför men glider bra nerför och på plattmarken. Det är roligt och jag njuter. Tar det lugnt på stoppen, dricker massor av blåbärssoppa, pratar med folk och oroar mig inte det minsta för de många tidsgränserna. De sista nio km från Eldris till Mora tänder jag min pannlampa och skidar stolt och upprymd i mål under skylten I fäders spår i Mora. Varför måste det vara fäderförresten, det kan ju lika bra vara mödrar! Fast kanske inte just idag eftersom Philip kom i mål enormt mycket tidigare än mig, men i alla fall… Jag är nöjd och hungrig, vi köper jättepizzor på avhämtning och mumsar i oss på vandrarhemmet.

Efter en god natts sömn vaknar jag nästa dag och konstaterar jag mår bra och inte har ont någonstans, fast jag lyckades ramla rejält bara 500 meter från mål i en ynklig liten backe. Nej, jag har inte ens träningsvärk!

En svensk klassiker är en upplevelse, ett minne för livet. Det är dyrt att vara skåning eftersom det är långt att ta sig till de olika startplatserna. Det är fusk att vara dalmas eller kulla för de har mer eller mindre nära till alla aktiviteterna, och de är ju typ födda med ett par längdskidor på fötterna… Klassikern är en utmaning, men handlar framför allt mycket om att tro på sig själv och vara uthållig och inte ge upp!

Nu återstår bara Philips sista gren, Vätternrundan, men han har en racercykel som är snabb som en vind och nu tar dessutom hans flickvän över stafettpinnen och gör honom sällskap över startlinjen i juni kl. 4.30 i gryningen på torget i Motala… Lycka till!