Värsta största svampen, en mycket död kanin och många andra spännande saker!

– Jag har längtat i två år! säger en flicka som hoppar ivrigt i regnet.  Jag med! säger en annan.

Det är höstpremiär för Äventyrslöpande Kids. De flesta i gruppen är tvåor och många har faktiskt väntat sen de gick i förskoleklassen på att få vara med och springa iväg på äventyr. Och vilken premiär sen!  Det regnar rejält, men det märker knappt barnen. Vi ska ut på äventyr, springa, upptäcka saker, leka och käka mellis utomhus.

Först går vi igenom reglerna. Inte så mycket att tänka på mer än att vi är uppmärksamma i trafiken, väntar på varandra och framför allt har roligt! Vi inviger de splitternya Äventyrslöparvästarna. De får man förstås inte ta av sig, de måste man alltid behålla på.

”Nu kör vi!” Ut genom grinden på skolgården, genom Enebacksparken och Solbacken.

På trottoaren på väg över John Ericssons väg hittar vi en mycket död kanin. Vi kollar på skelettet och tänderna. Den stackaren har nog blivit överkörd.

Vi stannar till vid Dammfriskolan och pratar om vad de olika områdena heter. Vi tittar bort mot Fågelbacken. ”Där gick jag på dagis, säger någon” och så är vi framme vid Kronprinsen där en elev bor högt uppe i huset. Vi andra bor på betydligt blygsammare våningsplan i helt andra hus förstås. Vi konstaterar att huset är byggt av små mosaikstenar som är mörkare i botten och ljusast högst upp för att det ska se ut som att det når ända upp till himlen. Flera barn har varit överst i huset och ätit på restaurangen.

Vi ska inte gå på restaurang, vi ska käka mellis i en trädkoja på lekplatsen i Rönneholmsparken. Medan regnet öser ned tränger nio barn plus jag ihop oss under taket och äter Dragicas hembakta mackor. Alla är överens om att nästa gång behöver vi dubbelt så många smörgåsar! Man blir hungrig när man är på upptäckslöpning.

Vi leker på lekplatsen, leker zombiepjätt, snurrar, balanserar och springer vidare efter ett tag.

Denna gång till en annan lekplats som är lite smågömd bland husen på Erikslust. Nu är det dags för de magiska Äventyrslöpar Marie(-Louise) kexen! De får man extra kraft i benen av.

Vi springer vidare och jodå, vi hinner faktiskt med en lekplats till! Nu är vi Mellanhedsparken och skarpa ögon hittar en fin rosa sparkcykel som ligger slängd inne i buskarna. Vi plockar förstås fram den och hoppas att ägaren ska hitta den.

Vi räknar in oss så att vi inte ska glömma någon; nio barn och jag, och vi räknar på engelska och spanska för att det ska bli lite extra kul. Nästa vecka bestämmer vi att vi ska räkna på kroatiska och pashto. Det blir en utmaning!

Vi är ganska trötta, har sprungit och lekt i snart två timmar, men nu får vi plötsligt nya krafter för vi har hittat värsta största svampen! Vi undersöker den och lär oss att det är ett slags sopp. Den har små rör under hatten och den är inte giftig. Som en trofé plockar vi den med oss tillbaka och vi turas om att bära den magnifika svampen tillbaka till skolan.

Full fart och samling vid båten. Vi kollar på Runkeeper appen hur långt vi har sprungit; över en halv mil! Wow, det var verkligen inte dåligt! High five på den, vi ses nästa vecka på nya äventyr!

4 x Ek på Vasakvartetten

Klockan står på 4.44 i gryningen. En tid då älgarna, hjortarna och vildsvinen syns i sommar diset och människorna vänder sig på andra sidan i sängen och drar upp täcket till hakan.

 

men nte vi. Vi, dvs mamma och pappa Ek och sönerna Philip och Emil  har redan varit uppe och ätit frukost på vandrarhemmet i Mora och bytt om till löparkläder. Vi sitter i bilen på väg till starten i Sälen på ett alldeles nytt evenemang. Vi ska alla fyra springa var sin delsträcka i Vasakvartetten/stafetten på lite drygt två mil var. Detta är min födelsedagspresent från Philip och Emil, och jag är stolt och glad, trött och förväntansfull på samma gång.

Vi närmar oss Berga by utanför Sälen. Vilken skillnad mot förra gången vi var här för ungefär ett halvår sen! Snö på marken och tusentals människor i startfållorna på Vasaloppet. Då åkte vi skidor. Nu ska vi springa.

Philip ska springa första sträckan. Han kommer att ge allt och han är en riktig fighter. Regnet strilar ner från himlen och det är vått och lerigt på marken. Pang! Där gick startskottet och löparna ger sig i väg. Lite besviken är jag allt på att sträckningen inte går över den första helt enorma uppförsbacken …

Vi andra tre hoppar in i bilen och beger oss mot första växlingen i Mångsbodarna. Vi följer Philip med GPS en i telefonen och vi ser att han håller en bra fart. Vi är oförberedda på det minst sagt blöta och kalla vädret som vi ska stå och vänta i.

Vi ställer upp vid växlingen, Anders gör sig redo. Där kommer Philip, av med kardborrbandet om vristen, han räcker det till Anders, och där är han i väg.

Philip berättar otroliga historier om hur han halkat runt leran och trängts på skogsstigarna och vi försöker torka rent honom så gott det går,

Dags att hoppa in  i bilen igen, nu  mot Evertsberg. Där är det min tur att ta över. Vi väntar på Anders och regnet formligen vräker ner. Jag hoppar och studsar för att hålla värmen . Anders kommer kämpande till växlingen. Det ser ut som om  han har ramlat mer än en gång… Han är lerig ända upp på ryggen och t o m blodig på armen. Han ska sen berätta att han inte bara ramlat tio gånger utan även tappat skon som sugits ned i leran och som han fick gräva fram! Han har inte haft trailskor utan vanliga ultralätta löparskor …

Men jag har splitternya trailskor och är laddad och taggad efter efter flera timmars väntan. 24 km ligger framför mig och jag ska njuta av ögonblicket och naturen och de timmar jag har framför mig och se om jag känner igen mig från Vasaloppet. Det börjar bra med asfalt men sen varierar underlaget och det är rent trolskt att springa på slingriga leriga trollskogsstigar.  Herregud vad här finns mycket svamp! Äter inte dalmasarna/kullorna svamp eller orkar de inte plocka den?? ja, ja, jag är på en löpartävling och inte på en svamputflykt, så glöm svampen och spring vidare. Bitvis går det riktigt fort fast jag inte anstränger mig särskilt och när jag checkar in i Hökberg skiner solen. Emil tar emot kardborrbandet som siste man. Han ska springa de resterande 19 km nerförs mot Mora och han, som inte åkt Vasaloppet, ska få springa in i mål under ”I fäders spårbågen.”

Emils avslutande sträcka kommer inte att likna våra andras. Han springer i solsken på plattmark och nedförsbackar och han är oförskämt fräsch när vi hejar honom i mål i Mora.

Med medaljerna om halsen går vi stolta mot café Zorn för att fira att vi alla kom lyckligt i mål efter 90 km och 9 tim och 15 min stafettlöpning i regn och lera, lite sol och mycket glädje!

Frankrike – Monaco – Italien: en enkel resa med 5 kg på ryggen

 

Vi börjar där vi slutade för ett år sen. Eller för att vara lite tydligare. Vi tar tåget från Nice, åker några stationer österut och hoppar av på den pyttelilla stationen Eze sur mer, som verkligen inte är mer än några småhus, några halvt igenbommade affärer och en övergivet stationshus. Vi, det är jag och Anders, och vi ska också detta året fira vår bröllopsdag på franska rivieran. Det kan man naturligtvis göra på många sätt, men vi gör det på vårt sätt, med lätt packning, ja alltså all vår packning på ryggen, och löparskor på fötterna springer vi  mellan de orter vi valt att besöka. I år går färden först mot Monaco och Monte Carlo. Vädret är perfekt, ca 25 grader, lite disigt och Medelhavet har vi inbjudande på vår högra sida. Förutom några km på landsväg med bilar och bussar som stryker farligt nära, går färden på vindlande  stig utmed havet. Utsikten är fantastik och löpningen backig, trailig och bitvis riktigt jobbig.

Efter redan ca 15 km siktar vi Monaco och de riktigt lyxiga båtarna börjar torna upp sig. Efter en runda runt stan eller snarare upp och ner för gatorna checkar vi in på vårt hotell.

Nästa dag blir för min del en härligt lat dag på stranden medan Anders som är riktigt springsugen tar en runda runt Monte Carlo och bl a kollar in en exotisk trädgård med många olika sorteras kaktusar.

Vi äter underbart god mat och vandrar runt i staden på kvällen och gapar åt alla lyxbilar som glider runt skinnande rena; Ferrari, Lamborghini, Rolls Royce, Bentley… Finns det kanske en lag i Monaco som säger att inga bilar får vara smutsiga? Tokigast av allt är ändå lägenhetspriserna och hyrorna … eller vad sägs om att hyra en tvårumslägenhet på 56 kvm för 60.000 kr/mån eller att köpa en lägenhet på 180 kvm för 170.000.000 kr! Jodå, jag har fått rätt på nollorna!

Efter att ha kollat in de fantastiska fiskarna och maneterna på Oceanografiska akvariet i Gamla stan och hängt utanför furstepalatset utan att få se prinsen var det dags att dra på ryggsäcken igen och sätta kurs mot Menton, och nej, vi var inte inne på kasinot och satte inte halva reskassan på rött. Däremot skulle vi kanske ha satsat på en regnjacka istället för nu börjar ett fint regn strila från himlen, luggen klibbar i pannan och vi har ca 15 km till Menton.

Även här har stadsplanerarna eller vägverket eller vem det kan tänkas vara tänkt till, för man har lagt en underbart vacker och utmanande stenlagd stig längs kusten. Det doftar härligt av medelhavs växter och örter och regnet upphör efter en timme.

Menton är en klassisk gammal språkreseort men första veckan i september finns där mest pensionärer från England, Italien och Frankrike förstås. Underbart att höra äldre engelsmän som läst franska i skolan på femtiotalet beställa och konversera på franska. Samma engelsmän som bor på det nostalgiska hotellpalatset Westminster från förra seklets början, måste kännas som hemma. Menton har något för alla; en mysig gågata med butiker med fokus på citroner och lavendel, restauranger med nyfångad fisk och färska skaldjur och en pittoresk gammal stadsdel där husen klättrar uppför bergsväggarna.

Nästa dag kan vi ju inte bara lata oss på stranden utan måste förstås börja med att ta en morgonrunda och springa till … Italien! Nu låter det nog kaxigare än vad det är för italienska gränsen ligger faktiskt bara runt hörnet och även om vi tar en omväg tillbaka får vi inte ihop mer än 8 km.

Efter att ha tillbringat först en dag i Nice, två dagar i Monte Carlo och två dagar i Menton är det dags att börja tänka på refrängen, vilket i detta fallet innebär att vi skulle ta tåget tillbaka till Nice. Så, med var sin fantastiskt tunn, krispig pizza i magen rullar vi ner på stranden, som snarare känns som en rullstensås nere vid vattenbrynet … men efter två timmar tittar vi på klockan och säger ”Nu är det dags!” Ja, nu är det dags att bryta upp från slöandet, dra på löparskorna och springa vår sista äventyrsrunda på denna semestern. Först upp till det gamla citadellet, ner till och runt hamnen och därefter den riktiga utmaningen; uppför berget till Mont Alban. Det är andra gången vi är här och därför vet vi att man faktiskt överlever alla trapporna, att utsikten är fantastisk över Medelhavet och över Villefranche och att man där och då lovar att komma tillbaka nästa år igen!