4 x Ek på Vasakvartetten

Klockan står på 4.44 i gryningen. En tid då älgarna, hjortarna och vildsvinen syns i sommar diset och människorna vänder sig på andra sidan i sängen och drar upp täcket till hakan.

 

men nte vi. Vi, dvs mamma och pappa Ek och sönerna Philip och Emil  har redan varit uppe och ätit frukost på vandrarhemmet i Mora och bytt om till löparkläder. Vi sitter i bilen på väg till starten i Sälen på ett alldeles nytt evenemang. Vi ska alla fyra springa var sin delsträcka i Vasakvartetten/stafetten på lite drygt två mil var. Detta är min födelsedagspresent från Philip och Emil, och jag är stolt och glad, trött och förväntansfull på samma gång.

Vi närmar oss Berga by utanför Sälen. Vilken skillnad mot förra gången vi var här för ungefär ett halvår sen! Snö på marken och tusentals människor i startfållorna på Vasaloppet. Då åkte vi skidor. Nu ska vi springa.

Philip ska springa första sträckan. Han kommer att ge allt och han är en riktig fighter. Regnet strilar ner från himlen och det är vått och lerigt på marken. Pang! Där gick startskottet och löparna ger sig i väg. Lite besviken är jag allt på att sträckningen inte går över den första helt enorma uppförsbacken …

Vi andra tre hoppar in i bilen och beger oss mot första växlingen i Mångsbodarna. Vi följer Philip med GPS en i telefonen och vi ser att han håller en bra fart. Vi är oförberedda på det minst sagt blöta och kalla vädret som vi ska stå och vänta i.

Vi ställer upp vid växlingen, Anders gör sig redo. Där kommer Philip, av med kardborrbandet om vristen, han räcker det till Anders, och där är han i väg.

Philip berättar otroliga historier om hur han halkat runt leran och trängts på skogsstigarna och vi försöker torka rent honom så gott det går,

Dags att hoppa in  i bilen igen, nu  mot Evertsberg. Där är det min tur att ta över. Vi väntar på Anders och regnet formligen vräker ner. Jag hoppar och studsar för att hålla värmen . Anders kommer kämpande till växlingen. Det ser ut som om  han har ramlat mer än en gång… Han är lerig ända upp på ryggen och t o m blodig på armen. Han ska sen berätta att han inte bara ramlat tio gånger utan även tappat skon som sugits ned i leran och som han fick gräva fram! Han har inte haft trailskor utan vanliga ultralätta löparskor …

Men jag har splitternya trailskor och är laddad och taggad efter efter flera timmars väntan. 24 km ligger framför mig och jag ska njuta av ögonblicket och naturen och de timmar jag har framför mig och se om jag känner igen mig från Vasaloppet. Det börjar bra med asfalt men sen varierar underlaget och det är rent trolskt att springa på slingriga leriga trollskogsstigar.  Herregud vad här finns mycket svamp! Äter inte dalmasarna/kullorna svamp eller orkar de inte plocka den?? ja, ja, jag är på en löpartävling och inte på en svamputflykt, så glöm svampen och spring vidare. Bitvis går det riktigt fort fast jag inte anstränger mig särskilt och när jag checkar in i Hökberg skiner solen. Emil tar emot kardborrbandet som siste man. Han ska springa de resterande 19 km nerförs mot Mora och han, som inte åkt Vasaloppet, ska få springa in i mål under ”I fäders spårbågen.”

Emils avslutande sträcka kommer inte att likna våra andras. Han springer i solsken på plattmark och nedförsbackar och han är oförskämt fräsch när vi hejar honom i mål i Mora.

Med medaljerna om halsen går vi stolta mot café Zorn för att fira att vi alla kom lyckligt i mål efter 90 km och 9 tim och 15 min stafettlöpning i regn och lera, lite sol och mycket glädje!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *