Ven

Ven är alltid värd ett besök och när Skåneleden har bestämt sig för att lägga en etapp på ön blir det ju helt oemotståndligt.

Vi startade tidigt en söndag morgon eftersom prognosen var fint väder till lunch, sen regn.

Första steget är båten från Landskrona, en trevlig historia med alldeles nygräddade  kanelsnäckor och goda bullar med ost.

Men vi har fokus på skåneleden och letar efter första skylten. Inte så svårt att hitta.

Vi tog turen moturs runt ön och började med en smal men lättsprungen stig längs stranden. Lite oväntat var det kanske att hitta lamadjur längs stigen.

 

Efter att leden gått längs stranden en bra stund gick den brant uppför och det blev enkel löpning på grusvägar över ett öppet åkerlandskap.

Efter att ha sprungit runt norra delen av Ven kom vi fram till Kyrkbacken, en vacker liten by med en liten hamn.

Återvägen går vi det inre av ön. Förbi alla de stora sevärdheterna med Tycho Brahe i spetsen. Väl värt ett besök men just idag har vi lite bråttom (regnet kommer närmare) så vi står över.

Sista biten tillbaks till Backviken och färjan tillbaks till fastlandet går på slingrande stigar tätt intill branterna ner till havet.

Tillbaks med den tidiga båten. Vi hann innan regnet började!

Totalt 12 km riktigt trevlig skåneledslöpning en söndag förmiddag i juli!

4 x Skåneleden

En tur på Skåneleden är alltid en bra idé. Så varför inte slå på stort och köra fyra olika skåneledssträckor på samma dag?

Del 1: Romeleåsen.

Jag började tidigt med att i duggregnet leta mig fram till trakterna runt Björnstorp för en lite kort tur i ett vackert område.

Utsikten över det skånska landskapet är alltid sevärd och definitivt värd uppförsbacken. Lägerplatsen ligger nära toppen och ser lockande ut.

Men paus är inte på programmet idag. Vidare till nästa tur.

Del 2: Brösarp – Agusa

Dags för Österlen att visa vad det går för. Började i centrala Brösarp men kom snart ut i vildare trakter.

Trevlig löpning i vacker skogsterräng innan landskapet öppnade upp sig och jag kom ut i Drakamöllans naturreservat och det böljande gräslandskapet.

Sista delen av sträckan blev mer skog innan det var dags att ta cykeln tillbaks till starten igen. Lite snabbare än att springa tillbaks!

Del 3: Fulltofta

Dags för lite mer skog. Fulltofta strövområde ligger öster om Ringsjöarna och ger ett gansk vilt intryck. Här är det djup skog som gäller. Målet här var Nord-Sydleden etapp 9A med det lite ovanliga namnet Åkes rundled. Runt vet jag inte om det var men  en trevlig tur i skogen var det definitivt!

Hittade dock naturcentret med glasskiosk och allt mitt i skogen. Alltid gott med en glass!

Men ingen längre rast. Vidare till dagens sista (och vackraste skulle det visa sig) sträcka.

Del 4: Söderåsen

Söderåsen är en av Skånes tre naturreservat och det är lätt att förstå varför. Området är vilt och vackert och kommer man bara ett par km från parkeringsplatsen är det inte såå mycket folk överallt.

Jag började väster om naturreservatet, i Klåveröds strövområde. Riktigt trevlig teknisk löpning genom spännande skog. Kändes uråldrig!

t

En lång sträcka följer leden Dejebäcken, bitvis med branter på båda sidor.

Ju närmare parkeringen man kommer desto mer människor i spåret. Men det är ju lätt att förstå varför. Området runt Kopparhatten är spektakulärt. En rejäl ravin och fantastisk utsikt.

Dagens 4 x Skåneled avslutad. Fyra fina sträckor väl värda en extra tur.

PS! Någon som undrar varför jag sprang total 37 km på fyra olika sträckor på samma dag? Tja, det kan man ju undra, men om man har ambitionen att springa alla skåneledens etapper och hittar lite spridda sträckor som man missat så blir det så ibland!

Las Vegas – Från The Strip till Red Rock Canyon

Las Vegas – inte direkt för det tankarna till löpning? Snarare sena nätter vid ett Black Jack bord eller enorma mängder blinkande enarmade banditer. Men skenet bedrar! Vad hittar man om man tittar ut från kasinofönster när solen precis gått upp och de flesta banditerna tappat glansen. Jo, massvis med löpare som passar på när trottoarerna är lediga innan (eller kanske efter?) de nöjessugna kasinobesökarna tar över igen.

Från New York New York där jag bodde går det bra att springa både norrut och söderut på Las Vegas Boulevard, eller the Strip som den är mer känd som, Jag testade lite av varje under senaste besöket.

Många av kasinona är faktiskt riktigt sevärda även utifrån!

Fast efter ett par rundor började jag kunna the Strip. Det är trots allt bara en gata. Även om den är lång. Som tur var väntar lite mer äventyrliga stigar på en nyfiken upplevelselöpare inte långt från Vegas. Det räcker att ta sig knappt två mil västerut och man hittar Red Rock Canyon! Kanske inte så grönt och frodigt, Las Vegas ligger som bekant mitt i en öken, men storslagna vyer är det gott om.

Jag började med den stora sevärdheten, de röda klipporna stället fått sitt namn från och sprang upp ner Calico trail ett par gånger. Mycket folk, men massivt imponerande klippor.

Sen en liten tripp upp mot Turtlehead Peak, Någon sköldpadda såg jag inte till, men en liten trevlig tur var det i alla fall

Dagen riktiga höjdpunkt sparade jag till sist: White Rock trail. Längst in i Red Rock Canyon systemet. Bortanför bilarna och med klar vildmarkskänsla. 11 km snirklande stigar. Upp och ner och upp igen på små steniga stigar. Mest upp kändes det som, men det var nog benen som tröttnade lite på slutet!

Totalt blev det drygt 17 km förvånansvärt givande upplevelselöpning bara 2 mil från Las Vegas. Väl värt en utflykt om man är i trakterna!

En Trädlund, eller i alla fall Träd i Lund

Att Lund är en liten stad i södra Sverige känner nog alla till. Att en lund har med träd att göra vet nog också de flesta. Att kombinationen också stämmer bra kanske inte är lika känt. I alla fall visste inte jag att Lund mer eller mindre är en lund, fylld av träd och grönska. Inte förrän jag bestämde mig för att lägga veckans långpass i Lund, på jakt efter nya löparmarker.

Med början i södra Lund kom jag snabbt närmare civiliserade trakter.

Där hittar man Stadsparken som ligger som en grön lunga i centrala Lund, med dammar som piggar upp och så här års så klart mycket påskliljor.

Vidare västerut till Folkets Park, som nog är lite mer åt det vilda hållet. Vildare än intrycket man kan få av gräsmattan och tulpanerna.

Ännu längre västerut, faktiskt nästan så långt man kan komma i Lund i trakterna av Värpinge, ligger en liten ravin med en å som slingrar sig fram längst där nere. Kanske inte riktigt Grand Canyon, men helt klar värt en liten avstickare.

Vill man inte springa upp och ner för ravinslänten kan man alltid fortsätta till St Hans Backar. Här finns alla möjligheter i världen till backintervaller.

Något som verkar vara en specialare i Lund är att man satsar på långa, smala parker. Magistratsparken är ett bra exempel, precis söder om St. Hans Backar. Inte många meter bred men lång och både dammar och statyer har man fått plats med. Faktiskt kombinerat, kanske för att spara plats?

På väg söderut igen, mot den väntande bilen, kom jag igenom centrala Lund, kanske inte så massivt med träd just där men letar man lite hittar man ett och annat.

Som tur var finns ju ytterligare en lång och smal park i Lund, nu av den lite mer skogsliknande sorten och kanske inte så välkänd: St. Lars park i södra utkanterna av staden. Ett trevligt slut på ett bra 20 kilometers långpass i trädens och parkernas Lund.

Backigt i Båstad

Bjärehalvön är en av favoriterna vad gäller löpning. En spa-helg är inte heller fel. Vad kan då bli bättre än en kombo? Spring så långt man orkar, vila ut i bubbelbadet och samla nya krafter genom en stor, god middag.

Följer man skåneleden söderut från Båstad kommer men snabbt (nåja, kanske inte såå snabbt, det är uppför som gäller, mycket uppför) till Axelstorps naturreservat, som faktiskt har ganska bra vildmarkskänsla även en lite grådaskig tidig vårdag. Fråga bara de lurviga kompisarna.

Efter 10 km började en lång trevlig nerförsbacke närma sig. Som tur var har man lite förstånd kvar och inser snabbt att det som går brant ner kommer snart att gå plågsamt långt upp igen! Dags att vända tillbaks till Båstad och den väntande varma poolstolen.

Ängelholm, kan de va nåt?

Om inte annat så är det början på Skåneleden del 5: Öresundsleden och ett fantastiskt stycke natur nästan hemmavid. Vi kom till Ängelholm fredag kväll och blev riktigt positivt överraskade. Mycket folk, trevliga restauranger, en lagom snirklig å runt centrum och en trädgård vi blev spontaninbjudna i med ett riktigt klurigt sätt att hålla pli på blommorna.

Fast målet med trippen var ju en två-dagars löpartur på Skåneleden. Alltid trevligt! Så, efter en tidig frukost fick det vara slut med blommorna och på med skorna.  Solen strålade, himlen var blå och skorna gick åt helt fel håll… Men en mil mer eller mindre spelar ju ingen roll så länge humöret är på topp. Och det är det ju garanterat när man springer genom en nästan regnskogsaktig grönska för att hitta starten på leden. Den hittade vi till slut i trakterna av Vegeån! Två fotografer stod tålmodigt med objektiv stora som kanoner för att vänta ut en kungsfiskare som envist vägrade visa sig. Riktigt så gott om tid hade inte vi. Bara att jogga vidare.

Sällskap på vägen fick vi också. Vitkindade gäss i massor höll oss igång när vi följde Kullaleden västerut. Kullaleden, som faktiskt är utsedd till en av  Europas bästa vandringsleder, kan verkligen rekommenderas. Bra markerad, vacker natur och massor av möjligheter till utmärkt backträning. I synnerhet ju närmare Kullaberg man kommer.


Efter ett antal timmars löpnng (och en paus för ett dopp i Farhult) började det kännas tomt i magtrakten. Som tur var hittade vi fram till Jonstorp och Pizzeria Mona-Lisa. Pizza Bahamas mättade bra inför de kommande kilometrarna. Vid fem-tiden kom vi fram till Arild och hade tur: Glasskiosken hade fortfarande öppet. Bara att passa på och fylla på med mer kalorier.

Nu började det bli lite tufft. Backarna blev brantare och brantare. Fårflockarna fler och fler. Klockan mer och mer. Hur var det? Hade vi egentligen fått bekräftat bokningen av rummet? Tja… inte mycket att välja på. Bara att springa vidare. Vid åttasnåret hittade vi slutligen fram till Kullagårdens Wärdshus. Jodå, vi hade ett rum som väntade, det fanns ankbröst så det räckte till oss också och värden hade hela köket fullt av lokalt producerad mikroöl. Kan det bli bättre?

Andra dagen började med en tur upp om Kullabergs fyr. Backar är nyttiga sägs det. Som tur är får man i alla fall en fin utsikt när man väl orkat upp!

Vidare nerför Kullabergs naturreservat på smala stigar och äventyrliga branter. Ransviks café såg trevligt ut men hade tyvärr stängt för säsongen. Nåja, i Mölle hamn var det öppet. Fika med morotskaka. Långlöpare behöver mycket energi!

Löpningen från Mölle söderut var betydligt lättare. Skåneleden följer kusten ganska bra och kusten är platt och trevlig. Fiskelägena radade upp sig, det ena mer pittoreskt än det andra och naturen annorlunda men fortfarande mycket sevärd.

Vi avslutade vår ca 70 km långa tur i Höganäs på restaurang Bryggan med deras eminenta fisksoppa. En riktigt trevlig weekendtrip!

 

Det här är Anders

Det finns olika typer av löpare. Adrenalinberoende superspurtare som blir oerhört besvikna om de inte stupar över mållinjen frustande blod med endorfinerna sprutande ur öronen. Sen de mer meditativt lagda med idealet att inte ens se mållinjen förrän det börjar bli trångt runt bananutdelningen och som helst vill fortsätta springa i sin egen värld för evigt.

Jag tillhör definitivt den meditativa skaran. Vägen är definitivt målet med löpning och helst ska varje runda vara en ny upplevelse som man med sorg i hjärtat någon gång måste avsluta fast man helst bara vill fortsätta i lagom meditativt tempo.

Fast sen vill man förstås ha koll. Helst med så många elektroniska prylar och webbaserade appar som möjligt. Om inte annat för att kunna få något uppslag inför nästa meditativa löprunda.