Värsta största svampen, en mycket död kanin och många andra spännande saker!

– Jag har längtat i två år! säger en flicka som hoppar ivrigt i regnet.  Jag med! säger en annan.

Det är höstpremiär för Äventyrslöpande Kids. De flesta i gruppen är tvåor och många har faktiskt väntat sen de gick i förskoleklassen på att få vara med och springa iväg på äventyr. Och vilken premiär sen!  Det regnar rejält, men det märker knappt barnen. Vi ska ut på äventyr, springa, upptäcka saker, leka och käka mellis utomhus.

Först går vi igenom reglerna. Inte så mycket att tänka på mer än att vi är uppmärksamma i trafiken, väntar på varandra och framför allt har roligt! Vi inviger de splitternya Äventyrslöparvästarna. De får man förstås inte ta av sig, de måste man alltid behålla på.

”Nu kör vi!” Ut genom grinden på skolgården, genom Enebacksparken och Solbacken.

På trottoaren på väg över John Ericssons väg hittar vi en mycket död kanin. Vi kollar på skelettet och tänderna. Den stackaren har nog blivit överkörd.

Vi stannar till vid Dammfriskolan och pratar om vad de olika områdena heter. Vi tittar bort mot Fågelbacken. ”Där gick jag på dagis, säger någon” och så är vi framme vid Kronprinsen där en elev bor högt uppe i huset. Vi andra bor på betydligt blygsammare våningsplan i helt andra hus förstås. Vi konstaterar att huset är byggt av små mosaikstenar som är mörkare i botten och ljusast högst upp för att det ska se ut som att det når ända upp till himlen. Flera barn har varit överst i huset och ätit på restaurangen.

Vi ska inte gå på restaurang, vi ska käka mellis i en trädkoja på lekplatsen i Rönneholmsparken. Medan regnet öser ned tränger nio barn plus jag ihop oss under taket och äter Dragicas hembakta mackor. Alla är överens om att nästa gång behöver vi dubbelt så många smörgåsar! Man blir hungrig när man är på upptäckslöpning.

Vi leker på lekplatsen, leker zombiepjätt, snurrar, balanserar och springer vidare efter ett tag.

Denna gång till en annan lekplats som är lite smågömd bland husen på Erikslust. Nu är det dags för de magiska Äventyrslöpar Marie(-Louise) kexen! De får man extra kraft i benen av.

Vi springer vidare och jodå, vi hinner faktiskt med en lekplats till! Nu är vi Mellanhedsparken och skarpa ögon hittar en fin rosa sparkcykel som ligger slängd inne i buskarna. Vi plockar förstås fram den och hoppas att ägaren ska hitta den.

Vi räknar in oss så att vi inte ska glömma någon; nio barn och jag, och vi räknar på engelska och spanska för att det ska bli lite extra kul. Nästa vecka bestämmer vi att vi ska räkna på kroatiska och pashto. Det blir en utmaning!

Vi är ganska trötta, har sprungit och lekt i snart två timmar, men nu får vi plötsligt nya krafter för vi har hittat värsta största svampen! Vi undersöker den och lär oss att det är ett slags sopp. Den har små rör under hatten och den är inte giftig. Som en trofé plockar vi den med oss tillbaka och vi turas om att bära den magnifika svampen tillbaka till skolan.

Full fart och samling vid båten. Vi kollar på Runkeeper appen hur långt vi har sprungit; över en halv mil! Wow, det var verkligen inte dåligt! High five på den, vi ses nästa vecka på nya äventyr!

4 x Ek på Vasakvartetten

Klockan står på 4.44 i gryningen. En tid då älgarna, hjortarna och vildsvinen syns i sommar diset och människorna vänder sig på andra sidan i sängen och drar upp täcket till hakan.

 

men nte vi. Vi, dvs mamma och pappa Ek och sönerna Philip och Emil  har redan varit uppe och ätit frukost på vandrarhemmet i Mora och bytt om till löparkläder. Vi sitter i bilen på väg till starten i Sälen på ett alldeles nytt evenemang. Vi ska alla fyra springa var sin delsträcka i Vasakvartetten/stafetten på lite drygt två mil var. Detta är min födelsedagspresent från Philip och Emil, och jag är stolt och glad, trött och förväntansfull på samma gång.

Vi närmar oss Berga by utanför Sälen. Vilken skillnad mot förra gången vi var här för ungefär ett halvår sen! Snö på marken och tusentals människor i startfållorna på Vasaloppet. Då åkte vi skidor. Nu ska vi springa.

Philip ska springa första sträckan. Han kommer att ge allt och han är en riktig fighter. Regnet strilar ner från himlen och det är vått och lerigt på marken. Pang! Där gick startskottet och löparna ger sig i väg. Lite besviken är jag allt på att sträckningen inte går över den första helt enorma uppförsbacken …

Vi andra tre hoppar in i bilen och beger oss mot första växlingen i Mångsbodarna. Vi följer Philip med GPS en i telefonen och vi ser att han håller en bra fart. Vi är oförberedda på det minst sagt blöta och kalla vädret som vi ska stå och vänta i.

Vi ställer upp vid växlingen, Anders gör sig redo. Där kommer Philip, av med kardborrbandet om vristen, han räcker det till Anders, och där är han i väg.

Philip berättar otroliga historier om hur han halkat runt leran och trängts på skogsstigarna och vi försöker torka rent honom så gott det går,

Dags att hoppa in  i bilen igen, nu  mot Evertsberg. Där är det min tur att ta över. Vi väntar på Anders och regnet formligen vräker ner. Jag hoppar och studsar för att hålla värmen . Anders kommer kämpande till växlingen. Det ser ut som om  han har ramlat mer än en gång… Han är lerig ända upp på ryggen och t o m blodig på armen. Han ska sen berätta att han inte bara ramlat tio gånger utan även tappat skon som sugits ned i leran och som han fick gräva fram! Han har inte haft trailskor utan vanliga ultralätta löparskor …

Men jag har splitternya trailskor och är laddad och taggad efter efter flera timmars väntan. 24 km ligger framför mig och jag ska njuta av ögonblicket och naturen och de timmar jag har framför mig och se om jag känner igen mig från Vasaloppet. Det börjar bra med asfalt men sen varierar underlaget och det är rent trolskt att springa på slingriga leriga trollskogsstigar.  Herregud vad här finns mycket svamp! Äter inte dalmasarna/kullorna svamp eller orkar de inte plocka den?? ja, ja, jag är på en löpartävling och inte på en svamputflykt, så glöm svampen och spring vidare. Bitvis går det riktigt fort fast jag inte anstränger mig särskilt och när jag checkar in i Hökberg skiner solen. Emil tar emot kardborrbandet som siste man. Han ska springa de resterande 19 km nerförs mot Mora och han, som inte åkt Vasaloppet, ska få springa in i mål under ”I fäders spårbågen.”

Emils avslutande sträcka kommer inte att likna våra andras. Han springer i solsken på plattmark och nedförsbackar och han är oförskämt fräsch när vi hejar honom i mål i Mora.

Med medaljerna om halsen går vi stolta mot café Zorn för att fira att vi alla kom lyckligt i mål efter 90 km och 9 tim och 15 min stafettlöpning i regn och lera, lite sol och mycket glädje!

Frankrike – Monaco – Italien: en enkel resa med 5 kg på ryggen

 

Vi börjar där vi slutade för ett år sen. Eller för att vara lite tydligare. Vi tar tåget från Nice, åker några stationer österut och hoppar av på den pyttelilla stationen Eze sur mer, som verkligen inte är mer än några småhus, några halvt igenbommade affärer och en övergivet stationshus. Vi, det är jag och Anders, och vi ska också detta året fira vår bröllopsdag på franska rivieran. Det kan man naturligtvis göra på många sätt, men vi gör det på vårt sätt, med lätt packning, ja alltså all vår packning på ryggen, och löparskor på fötterna springer vi  mellan de orter vi valt att besöka. I år går färden först mot Monaco och Monte Carlo. Vädret är perfekt, ca 25 grader, lite disigt och Medelhavet har vi inbjudande på vår högra sida. Förutom några km på landsväg med bilar och bussar som stryker farligt nära, går färden på vindlande  stig utmed havet. Utsikten är fantastik och löpningen backig, trailig och bitvis riktigt jobbig.

Efter redan ca 15 km siktar vi Monaco och de riktigt lyxiga båtarna börjar torna upp sig. Efter en runda runt stan eller snarare upp och ner för gatorna checkar vi in på vårt hotell.

Nästa dag blir för min del en härligt lat dag på stranden medan Anders som är riktigt springsugen tar en runda runt Monte Carlo och bl a kollar in en exotisk trädgård med många olika sorteras kaktusar.

Vi äter underbart god mat och vandrar runt i staden på kvällen och gapar åt alla lyxbilar som glider runt skinnande rena; Ferrari, Lamborghini, Rolls Royce, Bentley… Finns det kanske en lag i Monaco som säger att inga bilar får vara smutsiga? Tokigast av allt är ändå lägenhetspriserna och hyrorna … eller vad sägs om att hyra en tvårumslägenhet på 56 kvm för 60.000 kr/mån eller att köpa en lägenhet på 180 kvm för 170.000.000 kr! Jodå, jag har fått rätt på nollorna!

Efter att ha kollat in de fantastiska fiskarna och maneterna på Oceanografiska akvariet i Gamla stan och hängt utanför furstepalatset utan att få se prinsen var det dags att dra på ryggsäcken igen och sätta kurs mot Menton, och nej, vi var inte inne på kasinot och satte inte halva reskassan på rött. Däremot skulle vi kanske ha satsat på en regnjacka istället för nu börjar ett fint regn strila från himlen, luggen klibbar i pannan och vi har ca 15 km till Menton.

Även här har stadsplanerarna eller vägverket eller vem det kan tänkas vara tänkt till, för man har lagt en underbart vacker och utmanande stenlagd stig längs kusten. Det doftar härligt av medelhavs växter och örter och regnet upphör efter en timme.

Menton är en klassisk gammal språkreseort men första veckan i september finns där mest pensionärer från England, Italien och Frankrike förstås. Underbart att höra äldre engelsmän som läst franska i skolan på femtiotalet beställa och konversera på franska. Samma engelsmän som bor på det nostalgiska hotellpalatset Westminster från förra seklets början, måste kännas som hemma. Menton har något för alla; en mysig gågata med butiker med fokus på citroner och lavendel, restauranger med nyfångad fisk och färska skaldjur och en pittoresk gammal stadsdel där husen klättrar uppför bergsväggarna.

Nästa dag kan vi ju inte bara lata oss på stranden utan måste förstås börja med att ta en morgonrunda och springa till … Italien! Nu låter det nog kaxigare än vad det är för italienska gränsen ligger faktiskt bara runt hörnet och även om vi tar en omväg tillbaka får vi inte ihop mer än 8 km.

Efter att ha tillbringat först en dag i Nice, två dagar i Monte Carlo och två dagar i Menton är det dags att börja tänka på refrängen, vilket i detta fallet innebär att vi skulle ta tåget tillbaka till Nice. Så, med var sin fantastiskt tunn, krispig pizza i magen rullar vi ner på stranden, som snarare känns som en rullstensås nere vid vattenbrynet … men efter två timmar tittar vi på klockan och säger ”Nu är det dags!” Ja, nu är det dags att bryta upp från slöandet, dra på löparskorna och springa vår sista äventyrsrunda på denna semestern. Först upp till det gamla citadellet, ner till och runt hamnen och därefter den riktiga utmaningen; uppför berget till Mont Alban. Det är andra gången vi är här och därför vet vi att man faktiskt överlever alla trapporna, att utsikten är fantastisk över Medelhavet och över Villefranche och att man där och då lovar att komma tillbaka nästa år igen!

En nostalgisk upptäcksfärd genom vårvackra Malmö

Förlåt! Jag backar, jag ger mig … Malmö är FANTASTISKT! En solig söndag i början av maj när bokarna precis vecklat ut sina ljusgröna blad, blommorna exploderar i alla färger och unga och gamla provar på hur det känns att ta av sig jackor, mössor, vantar och vänder ansiktena mot solen.

Jag ska ge mig ut på en 20 km runda i Malmö och jag har ett mål. Jag ska besöka Malmö äldsta? koloniområde, Zenith, som jag vill upptäcka och titta närmare på. Det ligger mitt inne i stan, nära Värnhem, och det är inte så många som känner till det. En riktigt spännande upplevelse väntar alltså!

Jag startar hemifrån på Rosenvång, springer genom Solbacken och in i Pildammsparken. Det är skirt grönt, både vitsippor och gulsippor blommar fortfarande och blomstergatan vid Margarethapaviljongen är praktfull. Jag springer genom parken, runt dammarna och snirklar mig igenom ankmatande familjer.

Upp till Triangeln och förbi Johanneskyrkan.

Springer på Friisgatan som nu är avstängd för att låta uteserveringarna breda ut sig den korta tid på året det faktiskt är möjligt att sitta ute och ta en kaffe eller öl utan att frysa ihjäl.

I Folkets park är det matmarknad med Street food och folk trängs vid vagnarna för att få en smakbit.

Jag springer genom Sorgenfri, förbi ABF huset där jag höll studiecirklar i engelska och franska i tidernas begynnelse, och beundrar de välskötta gamla arbetarbostäderna där barnfamiljerna nu hjälps åt att hålla iordning odlingslådor och rabatter. Har Mellersta kyrkogården på vänster sida och kommer ut på Nobelvägen.

Tar en bild av huset min mormor och morfar bodde i och där jag tillbringade mycket tid när jag var liten. Min mormor och morfar var världens snällaste och de hade mycket stort tålamod med mig när jag krävde deras deltagande i mina fantasifulla lekar.

Springer förbi ödetomten med det riks(ö)kända romska lägret på Nobelvägen som slutligen revs. Just ingenting har hänt med marken sen dess. Undrar vad som ska byggas här och när?

Nu, efter 8 km, är jag framme vid Zeniths koloniområde! En oas av grönska mitt bland hyreshusen. Jag uttrycker min beundran för en dam som stannar upp i trädgårdsarbetet och berättar bl a att föreningen firade 100 års jubileum 1996 men att hon själv inte varit kolonist mer än i nio år. Vi pratar och jag kommenterar att hon på dialekten låter som hon har rötterna i Stockholm. Jo, det är förvisso sant, och när jag prisar Bromma koloniområde som det finaste jag någonsin sett, erkänner hon villigt att där har hon minsann pallat äpplen många gånger, att hon gått på Bromma läroverk, men att det var väldigt länge sen och att det är preskriberat nu! Ja, äpplepallningen alltså, inte studierna …
Stugorna på Zenith är helt underbara, pyttesmå, gjorda av ett hopplock av överblivet virke och utan el.

Till sist får jag slita mig. Jag har hyfsat lång bit kvar och mycket mer att upptäcka.
Jag springer vidare över Föreningsgatan och kommer in på Kungsgatan.

St Pauli kyrkan är nyrenoverad och mäktig i mitten av Kungsgatan.

När vägen tar slut springer jag över Drottninggatan och korsar kanalen och kommer in på ett söndagsöde Gustav Adolfs torg.

Snabbt över torget och in på Gamla kyrkogården där Malmös historia är påfallande närvarade genom mer eller mindre kända Malmöbors gravar.

Jag känner mig alltid lite obekväm när jag springer genom kyrkogårdar även om jag inte precis tror på mumiernas hämnd eller något liknande, men jag är ändå glad när jag kommer ut på andra sidan. Jag springer in i Kungsparken förbi kasinot och förbi våra söners favoritlekplats, ”tåglekplatsen”, en ganska liten lekplats som alltid låg i skugga. Där brukade vi leka när pojkarna var små och vi hade vår väldigt stora och helt ouppfostrade älskade Berner Sennenhund med oss. Men det var på förra århundradet… Pojkarna är stora och Nessie, vår hund, är sedan länge i hundhimlen.
Nostalgi och minnen. Jag springer över till Slottskaféet och där pågår en fantastisk tulpanutställning. Inte behöver man åka till Holland inte!

   

Beundrar den gamla möllan på Mölleplatsen och vänder blicken nittio grader och imponeras av Turning torso. Gammalt möter nytt. Fast här ser nästan den gamla kvarnen mäktigare ut …

   

Slår en blick på de gamla ”fiskehyddorna”.

Korsar vägen vid Tekniska muséet, förbi Turbinen och är nu nere på Ribban, ”hemmabanan”, ”blodsmaksbanan”, intervallbanan … ja, en tre km lång asfaltsraka som man kan använda till vad man vill. Här har det sprungits, cyklats, åkt rullskidor och simmats, mellan bryggorna förstås, många, många kilometer genom åren.

Är framme vid bågskytteklubben i slutet av Ribban och minns hur vi haft kick off med personalen där och minns också hur jag sköt mig till en silvermedalj. Är man tävlingsmänniska så är man och då gäller det att skjuta pilar för glatta livet, även om man aldrig gjort det förut och vi är där bara för att ha kul och leka.
Passerar den nya Glasbruksskolan och kommer ut på Övägen där förr de gamla Dragörbåtarna la till och nu inget är sig likt.  Mer än ett par cementsilos som man lämnat kvar av nostalgiska skäl och som ska bli bostäder? Undrar hur man möblerar i en silolägenhet??

Några gamla fina fiskebåtar finns fortfarande kvar.

Jag springer i kringel i krokar i gamla Limhamn och beundrar avundsjukt de välbevarade gamla husen. När ska jag få ett sådant? Förmodligen aldrig!

Nu börjar äventyret på 20 km genom Malmö en söndag i början av maj springa mot sitt slut. Jag tar vägen förbi vårt koloniområde med odlingslotter på Bispgatan. Nu går det fort. Fort innan det är dags att gräva upp nypotatis, plocka vaxbönor, sockerärtor, göra sylt på egna björnbär och saft på egen fläder. Bäst att skynda, bara ett par månader eller så, men först av med löparskorna och en skön dusch efter dagens upplevelser!

Äventyrslöparavslutning i skogen utan tomtar och troll men med barn och föräldrar!

Sommaravslutning för alla Äventyrslöpande  Kids i Skrylle! Och för att göra det ännu festligare och utmana den äldre generationen hade vi denna gången även bjudit in föräldrarna. Sex modiga föräldrar hade satt på sig löparskorna och de gula västarna och vågat följa med!
Trettio nyfikna löpare stod på ”startlinjen” i det fantastiska vädret. Här gällde det att hålla koll på de gula markeringarna och följa elljusspåret.

Första stoppet kommer ganska snart, en liten damm som väcker nyfikenheten hos både stora och små. Massor med vattenlevande varelser gömmer sig både under och ovanpå ytan, grodor, vattensalamandrar, skräddare och fjärilar. Vi får slita oss även om det är svårt för vi ska vidare.

Vi springer på stigen genom tät granskog med olika sorters mossor. På något ställe har man avverkat skog och vi funderar på vad man använder de nedsågade träden till. Många bra förslag kommer upp som byggnadsmaterial och möbler. Fortfarande finns vitsipporna kvar även om de börjar vissna i värmen, men vi spanar efter andra blommor; de fridlysta gullvivorna, och det dröjer inte länge innan de dyker upp!

En km, två km, tre km … Det är varmt och vi kämpar på. Vad är det här? Ett mystiskt gammalt militärförråd från andra världskriget kanske? Vi kan inte komma in men man kan alltid klättra upp!

Nu är det inte långt kvar och det börjar dyka upp en massa fågelholkar. Storleken på hålet berättar vilka slags fåglar som kan tänkas vilja bo i holken. Barnen uppmärksammar mig på en annan sorts holk utan hål med en bredare öppning undertill. Vad är det här, jag har ingen aning. En fladdermusholk förstås! En sådan har jag aldrig sett. Några av barnen har till och med byggt sådana i sina trädgårdar. Det är det fina med Äventyrslöpning, att vi lär av varandra.

Vi är framme och har avverkat fem km på årets varmaste dag! Gissa om vi är stolta! Nu är det dags för picknick, men mest av allt är vi törstiga på vatten. Runt picknicken pratar vi om vad vi har sett och hört; en kopparödla, en hackspett …

Vi har bara pyttelite tid på oss men skyndar till naturlekplatsen. Alla vill åka linbana! Bussen väntar på att köra oss tillbaka till Montessori. Alla är överens om att vi haft en härlig dag och att vi gärna stannat ännu längre. Vi belönar oss med att äta vars TRE av de de magiska Mariekexen; riktigt busigt på bussen : )

Äventyrslöpning med hembesök!


Vart ska vi springa idag? Det formligen spritter i benen på Äventyrslöparna och jag berättar att idag ska vi springa på ett helt annat håll än vi gjort de tidigare gångerna. Vi ska dra mot Rosenvång bort mot Djupadal och passa på att testa på lite nya lekplatser på vägen.


Nu blev det inte riktigt så. När vi ätit mellis på en rolig lekplats kom vi på att både Alvin och jag bor på veckodagsgatorna på Rosenvång; Alvin på tisdag och jag på fredag, det får vi undersöka!

I min trädgård passar vi på att fika på de magiska Mariekexen som man får löparkraft av : )
Vi testar en lekplats till och då tycker Albin att vi ska kolla in var han bor.

Vi springer längs hela Vanåsgatan långt och länge och till slut hittar vi hans hus. Där kikar hans söta katt ut genom fönstret!
Vi tar vägen genom Bellevuegården tillbaka och skymtar Beas hus.
När ska vi springa hem till oss? undrar de andra barnen i gruppen. Ja, vi lär inte hinna idag, för vi har varit ute i två timmar och sprungit nästan fem km och det är helt fenomenalt tillräckligt för små Äventyrslöparben!

Sol, vind och vatten …

 

Näsan fylls av tångdoft, i öronen hörs fåglarnas kvitter och i blicken möts den blå himlen och det glittrande havet. Det är Valborg och vi har utmanat oss med en långtur på Skåneleden på Bjärehalvön, en landsända som tävlar med Österlen om att vara det vackraste i Skåne, ja kanske i hela Sverige.

Vi ska inte bara springa idag utan vi ska både springa och cykla. Vad kan det heta, duathlon kanske?

Vi hänger cyklarna på bilen och kör upp dem till Torekov, och efter en underbar fika i det nyöppnade bageriet i hamnen kör vi bilen tillbaka till Skepparkroken och parkerar den där, ca en mil från Ängelholm. Det är den första riktigt soliga dagen på länge och vi längtar efter att komma ut. Det är ganska kallt, ca tio grader, så det får bli långa ben och tunn jacka på. Det är på dagen en vecka efter Wien marathon och nu ska vi testa ben och fötter på en utmanande sträcka på 24 km till Torekov. Där ska vi hoppa på cyklarna och cykla tillbaka. En liten sträcka på nätta 28 km.

På Skåneleden vet man aldrig hur underlaget kommer att bli. Det kan vara allt från platt asfalt till som i detta fallet mycket klurig traillöpning på lösa stenar …

Men vi är inte ute efter några snabba tider eller rekordhastigheter här. Vi ska njuta, uppleva och springa med mindfullt sinne. Vad dyker upp bakom nästa krök? Det vet man aldrig. Vi har tagit med oss bananer och kanelbullar så att vi kan pausa på vägen.

Naturen är väldigt skiftande; hed, sankmark, tång och lösa stenar, inte så handikappanpassat med andra ord.

Fåglarna kvittrar och skriker och skränar som havsfåglar gör. Vi spanar och spanar ut över havet för att försöka få syn på en säl. Kan det vara … nej, det kan det väl inte …? Jodå, en bit ut i vattnet på en sten ligger en livs levande säl och viftar lite slött med labben!  Vilken tur vi har!

Några väldiga huggna stenblock reser sig på stranden. Vad kan det vara? En rest från ett jättefort tror jag, en del av en gammal fabrik tror Anders. Det visar sig att vi har hittat resterna av Dagshögs över hundra år gamla stenbrott. I slutet av artonhundratalet började man bryta sten för att krossa till makadam eller hugga till gatsten. Arbetet var riskfyllt och avbröts på 1960-talet. Kvarlevorna ser närmast Sovjet brutalistiska ut i arkitekturen.

I bit därifrån ligger en annan Dagshög. Det är vikingakungen Dags gravhög. Han och hans män stred mot de illasinnade hallänningarna och blekingeborna som försökte erövra Skåne. Men det gick inte. Högen är från början en bronsåldersgrav och Skånes största gravhög.

Fler naturupplevelser ska vi få erfara. Strax innan Torekov möter vi en stor fårflock. Det är inget att väja för. Vi håller till höger och fåren till vänster.

Framme i Torekov passar vi på att äta en underbar spätta på grovt bröd i Fiskhuset. Det tycker vi att vi är värda.

Dags för del två, cykling. Nu är det ett år sen vi började träna långcykling inför Vätternrundan, men vi ska ju bara cykla knappt tre mil … men oj, vad vi börjar sakna cykelskorna och inte minst cykelbyxorna! Hmm, att det kan vara en sådan skillnad att cykla med löparskor.

Det är sparsamt med trafik och vi har i princip vägen för oss själva förutom för en Corvette som smyger upp bakom oss. Båstad kommun är en av de rikaste i Sverige och det märks inte minst på bilparken.

Landskapet är böljande och vackert och överallt odlas det och marken är täckt med fiberduk. Det känns tryggt att veta att Bjärepotatisen och chipsen är på tillväxt!

Det står en sten vid vägkanten som vi tror är en runsten men det kan inte beläggas och vi hittar inga runor på den.

Sista biten går genom en ljus grönskande skog och där står vitsipporna i fullaste blom.

Vi är framme vid bilen efter halv dag i löparskor över hed och sten och i cykelsadeln på slingrande vägar mellan bondgårdar och trevande rapsfält. Ljuset och färgerna, gult och blått. Den svenska sommaren knackar på dörren.

Vem vet var NAPPträdet växer?

Lika pigga och springsugna som förra veckan står Äventyrslöparna och väntar på skolgården, redo att ge sig i väg. Solen skiner, humöret är på topp. Vad väntar vi på?!

Dagens runda ska komma att ta oss genom Solbacken, Dammfri, bort till Kronprinsen, Rönneholmsparken, Erikslust och Mellanheden. Många namn att hålla reda på och ofta hörs ”Här känner jag igen mig!”, ”Här bor min faster!”

På väg mot Kronprinsen träffar vi på en av Fröknarna från Backåkern/Bellevue Gård och vi passar på att bli fotograferade hela gruppen tillsammans. Vi tittar på Kronprinsen och ser hur huset blir allt ljusare i färgen ju högre det blir. Kronprinsen var länge Malmös högsta hus innan Turning Torso byggdes, det vet de flesta. Några har ätit i restaurangen på toppen och några har bowlat på botten.

Vi tar mellis uppe i en trädkoja i Rönneholmsparken. Tränger ihop tio stycken och mumsar på mackor och morötter. Sen är det tid för lek på lekplatsen. Snurra, gunga, balansera …

Mitt bland alla vanliga träd står ett alldeles ovanligt träd fullt av nappar! Barnen blir nostalgiska när de pratar om sina gamla nappar och jag berättar den spännande historien om när en av mina pojkar, när han var liten, tappade sitt ”nappknippe” ner i den konstgjorda sjön på Tivoli i Köpenhamn och karparna genast började ”nappa” efter napparna, och hur jag snabbt räddade napparna genom att låna en käpp av en gammal dam och med den lyckades fiska upp napparna! Puh, det var i grevens tid innan napparna skulle ha försvunnit i djupet…  

Nu stormar vi mot Mellanhedsparken, springer baklänges sista biten över gräset och fikar på de magiska kexen. Vilka superkrafter vi får av dem. En pojke i löpargruppen tar ledningen tillbaka till skolgården. Vi samlas vid båten. Hur långt har vi sprungit? Vi gissar och rätt svar är 5,1 km. Två timmars frisk luft och en halv mils äventyrslöpning i benen är inte dåligt. Inte dåligt alls…!

Klara Färdiga … Äventyrsspring!

Nio stycken supertaggade små Äventyrslöpare är redo att ge sig iväg. De har väntat länge och äntligen är det deras grupp som står på tur!

Vart ska vi springa? Hur långt ska vi springa? När ska vi äta mellis? Frågorna haglar och jag berättar att vi ska till Pildammsparken och vi kommer att springa ca 5 km och mellis ska vi snart äta. ”Va! Kan man springa FEM km?” undrar någon. Ja, det kan man, vänta bara så ska ni få se! Vi tar vägen genom Solbacken och vips är vi framme vid parken. Vi lär oss om Baltiska utställningen och Första Världskriget och gör sit ups och armgång på utegymmet.

Nu är vi framme vid amfiteatern och bestämmer oss för att ta mellis på den allra högsta kullen samtidigt som vi funderar på de gamla romerska gladiatorspelen med slavar och lejon och kejsaren som gjorde tummen upp eller ner.

Ner tar vi oss från kullarna och spanar mot fåglarnas ö i den stora Pildammen där inga människor för komma och störa fåglarna. Vi beundrar de vackra blommorna i Blomstergatan och lär oss skillnaden mellan en pensé och en hyacint. Det gäller bara att komma ihåg det.

Vi rundar dammen och tar oss ner till teaterlekplatsen. Nu är det verkligen dags för de magiska Marie(-Louise) kexen som bara Äventyrslöparna får mumsa på. Det gör vi i och trycker ihop oss i en pytteliten koja. Barnen klättrar, snurrar, gungar … Allt är möjligt på lekplatsen.

Tiden går väldigt fort när man har roligt och det finns mycket mer att upptäcka, men vi måste börja ge av tillbaka. Vi springer genom parken och alla vitsipporna. En liten Äventyrslöpare är trött i benen och får rida på min rygg en bit. Då blir jag en Äventyrslöparhäst som galopperar på trottoaren. För några andra räcker det att jag håller dem i handen en stund, så får de nya krafter.

Vi seglar in på skolgården och kan konstatera att vi slagit alla rekord för en premiärlöpning. Vi har sprungit sex km, fått två timmars frisk luft, lärt oss saker och lekt.

”Det här var ännu roligare än jag trodde det skulle vara!” säger ett barn.

”Jag längtar redan till nästa vecka!” säger ett annat barn.

”Jag med!” säger jag.

Det går upp och det går ned på Kroksbäcksbackarna!

Det går upp och det går ner … En härlig dag för Äventyrslöpning! Det är friskt och lite småkallt när vi ger oss i väg, ett perfekt väder. Idag ska vi vara ute länge och springa lite längre än vi brukar och jag lovar på förhand att vi kommer att leka av oss på TRE lekplatser!

Vi springer genom Bellevuegården under Mariedalsvägen och tar ”mellisstoppet” på första lekplatsen. Då kommer ett gäng barn från Mariaskolan med sin fritidspersonal och vi börjar lira lite boll med dem.

Nu ska vi vidare, vi har siktet inställt på de mäktiga Kroksbäcksbackarna, höga som berg, men på vägen dit hittar vi en lekplats till, den måste vi utforska. Ett av barnen är ett hungrigt lejon och de andra är hjortar (!) som klättrar i nätet och balanserar på stockar för att inte bli uppätna. Ramlar man ner är man en död hjort och förvandlas sen till lejon.

Vi drar vidare mot backarna. Upp och ner, och vi ska besegra den allra högsta kullen. Där slår vi läger en stund och begrundar den fenomenala utsikten. Allra närmast ligger Hylliebadet där några av barnen varit. Bortom ligger Emporia där alla varit och allra längst bort, bortom bron till Danmark, skymtar vi konturerna av Köpenhamn. Vi mumsar på Mariekexen som är Äventyrslöparnas belöning och tar oss därefter nerför med alla benen i behåll. Vi undersöker ett litet koloniområde som är klurigt att ta sig ut ur och konstaterar att än har ingen börjat gräva eller plantera på sina jordlotter.

Sista lekplatsen ligger intill Holma. Den är stor och spännande, en riktig Äventyrslekplats. Vi klättrar och rutschar och leker Följa John. Och, där finns också en stor fin fotbollsplan där några barn i olika åldrar spelar fotboll. Vi närmar oss lite försiktigt, Äventyrslöparna är sugna på att vara med, är det okey? Visst, fotboll känner inga gränser och språket är internationellt. Snart har barnen valt lag och blandat sig och kämpar bara för att göra mål.

Nu måste vi ge oss iväg, vi har ganska långt hem. Barnen tar motståndarna i hand och tackar för en bra match som vi vann med 3 -2, tror vi.

Vi springer tillbaka till skolan. Vi har bekantat oss med nya områden och gjort nya bekantskaper och avverkat nästan sex kilometer i det friska vårvädret.