Klara Färdiga … Äventyrsspring!

Nio stycken supertaggade små Äventyrslöpare är redo att ge sig iväg. De har väntat länge och äntligen är det deras grupp som står på tur!

Vart ska vi springa? Hur långt ska vi springa? När ska vi äta mellis? Frågorna haglar och jag berättar att vi ska till Pildammsparken och vi kommer att springa ca 5 km och mellis ska vi snart äta. ”Va! Kan man springa FEM km?” undrar någon. Ja, det kan man, vänta bara så ska ni få se! Vi tar vägen genom Solbacken och vips är vi framme vid parken. Vi lär oss om Baltiska utställningen och Första Världskriget och gör sit ups och armgång på utegymmet.

Nu är vi framme vid amfiteatern och bestämmer oss för att ta mellis på den allra högsta kullen samtidigt som vi funderar på de gamla romerska gladiatorspelen med slavar och lejon och kejsaren som gjorde tummen upp eller ner.

Ner tar vi oss från kullarna och spanar mot fåglarnas ö i den stora Pildammen där inga människor för komma och störa fåglarna. Vi beundrar de vackra blommorna i Blomstergatan och lär oss skillnaden mellan en pensé och en hyacint. Det gäller bara att komma ihåg det.

Vi rundar dammen och tar oss ner till teaterlekplatsen. Nu är det verkligen dags för de magiska Marie(-Louise) kexen som bara Äventyrslöparna får mumsa på. Det gör vi i och trycker ihop oss i en pytteliten koja. Barnen klättrar, snurrar, gungar … Allt är möjligt på lekplatsen.

Tiden går väldigt fort när man har roligt och det finns mycket mer att upptäcka, men vi måste börja ge av tillbaka. Vi springer genom parken och alla vitsipporna. En liten Äventyrslöpare är trött i benen och får rida på min rygg en bit. Då blir jag en Äventyrslöparhäst som galopperar på trottoaren. För några andra räcker det att jag håller dem i handen en stund, så får de nya krafter.

Vi seglar in på skolgården och kan konstatera att vi slagit alla rekord för en premiärlöpning. Vi har sprungit sex km, fått två timmars frisk luft, lärt oss saker och lekt.

”Det här var ännu roligare än jag trodde det skulle vara!” säger ett barn.

”Jag längtar redan till nästa vecka!” säger ett annat barn.

”Jag med!” säger jag.

Det går upp och det går ned på Kroksbäcksbackarna!

Det går upp och det går ner … En härlig dag för Äventyrslöpning! Det är friskt och lite småkallt när vi ger oss i väg, ett perfekt väder. Idag ska vi vara ute länge och springa lite längre än vi brukar och jag lovar på förhand att vi kommer att leka av oss på TRE lekplatser!

Vi springer genom Bellevuegården under Mariedalsvägen och tar ”mellisstoppet” på första lekplatsen. Då kommer ett gäng barn från Mariaskolan med sin fritidspersonal och vi börjar lira lite boll med dem.

Nu ska vi vidare, vi har siktet inställt på de mäktiga Kroksbäcksbackarna, höga som berg, men på vägen dit hittar vi en lekplats till, den måste vi utforska. Ett av barnen är ett hungrigt lejon och de andra är hjortar (!) som klättrar i nätet och balanserar på stockar för att inte bli uppätna. Ramlar man ner är man en död hjort och förvandlas sen till lejon.

Vi drar vidare mot backarna. Upp och ner, och vi ska besegra den allra högsta kullen. Där slår vi läger en stund och begrundar den fenomenala utsikten. Allra närmast ligger Hylliebadet där några av barnen varit. Bortom ligger Emporia där alla varit och allra längst bort, bortom bron till Danmark, skymtar vi konturerna av Köpenhamn. Vi mumsar på Mariekexen som är Äventyrslöparnas belöning och tar oss därefter nerför med alla benen i behåll. Vi undersöker ett litet koloniområde som är klurigt att ta sig ut ur och konstaterar att än har ingen börjat gräva eller plantera på sina jordlotter.

Sista lekplatsen ligger intill Holma. Den är stor och spännande, en riktig Äventyrslekplats. Vi klättrar och rutschar och leker Följa John. Och, där finns också en stor fin fotbollsplan där några barn i olika åldrar spelar fotboll. Vi närmar oss lite försiktigt, Äventyrslöparna är sugna på att vara med, är det okey? Visst, fotboll känner inga gränser och språket är internationellt. Snart har barnen valt lag och blandat sig och kämpar bara för att göra mål.

Nu måste vi ge oss iväg, vi har ganska långt hem. Barnen tar motståndarna i hand och tackar för en bra match som vi vann med 3 -2, tror vi.

Vi springer tillbaka till skolan. Vi har bekantat oss med nya områden och gjort nya bekantskaper och avverkat nästan sex kilometer i det friska vårvädret.

Las Vegas – Från The Strip till Red Rock Canyon

Las Vegas – inte direkt för det tankarna till löpning? Snarare sena nätter vid ett Black Jack bord eller enorma mängder blinkande enarmade banditer. Men skenet bedrar! Vad hittar man om man tittar ut från kasinofönster när solen precis gått upp och de flesta banditerna tappat glansen. Jo, massvis med löpare som passar på när trottoarerna är lediga innan (eller kanske efter?) de nöjessugna kasinobesökarna tar över igen.

Från New York New York där jag bodde går det bra att springa både norrut och söderut på Las Vegas Boulevard, eller the Strip som den är mer känd som, Jag testade lite av varje under senaste besöket.

Många av kasinona är faktiskt riktigt sevärda även utifrån!

Fast efter ett par rundor började jag kunna the Strip. Det är trots allt bara en gata. Även om den är lång. Som tur var väntar lite mer äventyrliga stigar på en nyfiken upplevelselöpare inte långt från Vegas. Det räcker att ta sig knappt två mil västerut och man hittar Red Rock Canyon! Kanske inte så grönt och frodigt, Las Vegas ligger som bekant mitt i en öken, men storslagna vyer är det gott om.

Jag började med den stora sevärdheten, de röda klipporna stället fått sitt namn från och sprang upp ner Calico trail ett par gånger. Mycket folk, men massivt imponerande klippor.

Sen en liten tripp upp mot Turtlehead Peak, Någon sköldpadda såg jag inte till, men en liten trevlig tur var det i alla fall

Dagen riktiga höjdpunkt sparade jag till sist: White Rock trail. Längst in i Red Rock Canyon systemet. Bortanför bilarna och med klar vildmarkskänsla. 11 km snirklande stigar. Upp och ner och upp igen på små steniga stigar. Mest upp kändes det som, men det var nog benen som tröttnade lite på slutet!

Totalt blev det drygt 17 km förvånansvärt givande upplevelselöpning bara 2 mil från Las Vegas. Väl värt en utflykt om man är i trakterna!

Vårpremiär för Äventyrslöparna

Äntligen dags att samla mina Äventyrslöpande Kids till vårens första springtur! Idag hade vi dessutom fint besök från tidningen Hallå Malmö som var nyfiken på vår Äventyrslöpning. Tuva, Idun och Miranda blev intervjuade och barnen blev fotograferade.

Halva gruppen består av ”gamla” rutinerade löpare och halva gruppen av nya nyfikna elever. Åldern varierar från klass 2 till 5 men det gör inget så länge man är sugen på att springa, ha kul och upptäcka saker!

Efter att ha börjat med att kolla efter vårtecken sprang vi i den friska vinden till förskolan Villa Lindhaga på Bellevue och åt ”mellis” i deras trädgård. Det var väldigt spännande, inte minst för de små förskolebarnen. Sen satsade vi stort och sprang ända ned mot havet!

Vi var nyfikna på båtarna som ännu låg uppdragna på land och väntade på att göras vid och sjösättas.

Vi kollade runt bland båtarna och undrade varför nästan alla båtarna har tjejnamn.

Vi var ute på en brygga och spanande efter fisk. Vi aktade oss noga för att inte ramla i vattnet, det hade inte varit skönt, brrr! Kallt! Vi sprang tillbaka till skolan genom att ta vägen över Limhamnsfältet och genom villakvarteren.

Minsta Äventyrslöparen blev trött mot slutet och fick rida på min rygg sista biten; ”Det känns precis som en häst” tyckte hon. Alla var mycket stolta när vi kom tillbaka och konstaterade att vi faktiskt sprungit 7 km! Verkligen bra gjort på årets Äventyrslöparpremiär!

En svensk klassiker

Så här efteråt kan man ju undra hur det egentligen började. Jag menar, hur det kom sig att jag, en 54 årig kvinna (i mina bästa år, men ändå…) utan längre stunds tvekan sa Ja! till ”Visst ska vi göra En svensk klassiker, absolut”! Kan jag åka längdskidor? Definitivt inte, har aldrig provat. Kan jag cykla 30 mil? Vet inte, har bara cyklat till och från jobbet på en gammal trög cykel, och 30 mil låter som det skulle göra gigantiskt ont i rumpan. Kan jag simma? Jo, men det kan jag. Har simmat en hel del längder i bassäng. Fast det var när jag gick i gymnasiet på sjuttiotalet … Men jag kan springa, det vet jag säkert. Och det kommer man långt på, det vet jag också.

Kanske var det en blandning av galenskap, envishet och helt enkelt ”Hur svårt kan det vara”? En Äventyrslöpare fegar inte! Vi var tre som lovade varandra att genomföra prövningarna. Jag, min man Anders och äldste sonen Philip. Utmaningen gällde att genomföra helklassikern, något annat var inte att tänka på, dvs Vasaloppet 9 mil eller Engelbrektsloppet 6 mil på skidor, cykla Vätternrundan 30 mil, simma Vansbrosimmet 3 km i Västerdalälven och Vanån, och springa 3 mil på Lidingöloppet. Allt under ett år och man får börja var och när man vill.

Vi beslöt oss att kasta oss över Vasaloppet öppet spår i februari 2015. Och då insåg jag den största svårigheten. Nämligen att tre personer ska lyckas hålla sig friska och skadefria samtidigt under alla övningarna! Och den första personen som ficka kasta in den första handduken blev jag! Hur kan man samtidigt få inflammation i mellanfotleden, hälsporre OCH slemsäcksinflammation i SAMMA FOT?? Lägg därtill en förkylning och det är helt enkelt kört. Ja, inte på skidorna alltså… Medan Anders och Philip vackert skidade i mål under portalen i Mora satt jag hemma och tittade på livesändningen på webbkameran… Trist!

Vätternrundan

Införskaffade en 24 -växlad ”tjockcykel” som cykelhandlaren påstod att jag skulle kunna ta mig igenom Vätternrundan på. Alltså, ingen racercykel här inte!

Efter några helgers träning på den nya cykeln och efter att ha legat två nätter i tält i Motala var det dags för start kl. 4.30 i gryningen på Motala torg. Och då kastades den andra handduken in. Philip hade fått influensa med feber! One man down!

Så Anders och jag tar oss själva, ja, inte ensamma förstås, utan väl i sällskap med flera tusen andra, i lagom maklig fart runt Vättern medan regnet kanske inte vräker, men i alla fall strilar ned. Jag har köpt skoskydd för att hålla cykelskorna torra, men det får bara till följd att regnet konserveras i skon när det väl letat sig in, och när vi stannar i Jönköping vrider jag ur strumporna. Svensk sommar. Västra sidan om Vättern är vacker och när vi passerar Tiveden blir vi välsignade av en frikyrkopastor i farten. Jesus är med mig och det känns bra. Vi stannar vid alla stoppen, ja inte vid vägskyltarna alltså, utan vid fikastoppen och jag har aldrig någonsin varit så hungrig som under cyklingen. Jag äter köttbullar och potatismos, två portioner lasagne och ett oändligt antal släta vetebullar som jag mot slutet av turen verkligen börjar hata. Nåja, allting har ett slut, så även Vätternrundan, fast den kan man ju i och för sig fortsätta att köra runt, runt … men vi hoppar av i Motala efter 30 mil och då känns det närmast euforiskt! 30 mil på cykel i ett sträck! Det är som att köra från Malmö till Jönköping eller till Göteborg. Kan man verkligen göra det?? Bevisligen kan man det, dessutom på en tjockcykel och utan att vara i närheten av de 100 mil som man bör ”ha i benen” före start. Ett tips: Ett par cykelbyxor av god kvalitet betyder mycket!

Vansbrosimmet

Ingen av oss musketörer kan crawla, i alla fall inte någon längre sträcka, men alla kan simma bröstsim och alla har nya fina våtdräkter! Vi parkerar bilen i Vansbro och vandrar mot starten. Alla är friska (för första gången) och då händer det otroliga, det börjar hagla! Jag har aldrig någonsin sett så stora hagelkorn! Hagelöverfallet gör att vi blir sena till vår startgrupp. Nu gäller det att snabbt ta på sig den speciella supertajta badmössan man fått, annars får man inte starta. Jäklar! Badmössan sprack! Vad gör jag nu? Fort, får en ny, ner till vattnet. Men så tittar jag ner på fötterna och inser att jag har glömt att ta av mina boots!! Herregud! Jag kan ju inte simma med skor på, dessutom är det säkert inte tillåtet. Fort, fort, fort av med bootsen och lämnar dem till en snäll funktionär som lovar att ta hand om dem medan jag simmar. När jag väl kommer ner i vattnet är jag helt slut efter ”Att komma till start stressen”. Jag tar det istället riktigt lugnt, hämtar andan och då tittar solen fram! Det blir trots allt en behaglig resa i det 16 gradiga vattnet. Våtdräkten värmer bra och det känns ingen större skillnad mellan motströms och medströms. När jag kommer i mål och går uppför rampen känns det som jag fortsätter simma på två ben! Glädje även efter denna övningen. 3 km är inte särskilt långt. Vi hade tränat en del i öppet hav i motvinden i Öresund där benen fastnar i tången och vågorna slår i ansiktet. Det är betydligt jobbigare.

Lidingöloppet

Äntligen! Nu är vi på hemmaplan. Anders och jag har sprungit Lidingöloppet ett antal gånger tidigare, även ultraloppet på 50 km, så den fruktade Abborrbacken är välkänd och flerfaldigt besegrad. Alla är friska och solen skiner och det kan inte bli mycket bättre. När Anders går i mål har han som den förste i familjen klarat En svensk klassiker. Han har utmanat ödet och köpt klassikertröjan redan före loppet och nu kan han ta den på sig. Vi andra är lite avundsjuka trots allt. Många säger att löpningen är den tuffaste grenen i klassikern. Det är svårt för oss att avgöra med så många mil och lopp i benen, men kanske är det så ändå. Tre mil i kuperad terräng är slitsamt och smärtsamt, många får kramp och smärtor på ställen de inte visste man kan ha ont på. Att ställa upp som otränad på Lidingöloppet är nog inte särskilt skönt.

Engelbrektsloppet

Jag vägrar åka rullskidor, något som jag betraktar som mer eller mindre livsfarligt, så Anders och jag har bestämt oss för att gå i skidskola på riktig snö i Dalarna. Vid två tillfällen dessutom. Det skulle visa sig bli ett riktigt kostsamt äventyr! Ja, inte bara skidskolorna utan det faktum att vår bil inte hämtade sig efter 26 minusgrader i Mora, utan helt sonika la av och dog på vägen utanför Sunne när vi var på väg hem. Fast det är en annan historia…

Jag hade typ aldrig stått på ett par längdskidor, så några dagars teknikträning var helt på sin plats innan vi alla tre stod laddade på startlinjen på proffsvallade skidor i Norberg. En underbar strålande dag där Anders enda uppgift var att se till att jag skulle komma över mållinjen innan snöret drogs. ”Du får åka bakom mig och sticka mig i ändan med staven om jag slöar”. Men oj vad fel jag hade! Han fick aldrig tillfälle att sticka mig med någon stav, för efter ca 18 km i en uppförsbacke så bryter jag min stav! Jag blir helt ställd. Här finns minsann ingen support som på TV, som springer fram och räcker mig en ny stav. Vad göra? Som den gentleman Anders är så ger han mig sina stavar! Han har ju redan klarat klassikern och kan ta det lugnt. Jag åker vidare med Anders långa herrstavar och han åker med en stav, min resterande. Efter ett tag får han tag i en barnstav, ja, inte så att han tar den från ett barn, han får den på en servicestation, och efter ytterligare ett antal mil kommer vi på att det är nog smartare att han får tillbaka sina långa stavar och jag åker i mål med den oskadade av mina stavar plus en barnstav! Jag kommer i mål med god marginal före tidsgränsen, men har ont i ryggen pga tokiga stavar, ett jätteskoskav på ena hälen och det mest udda av allt; en rejäl smärta i vänstra lillfingernageln! Detta pga av jag haft en alltför lång nagel som pressat mot handsken i sex mil, och som information för den som inte vet, så sitter handen i handsken fast i stavens handtag som i ett skruvstäd och går inte att rubba.

Så, sex mil på längdskidor är inte svårt att ta sig igenom även om man inte tränat alla de mil man ska ha rullat på längdskidor eller åkt på riktig snö innan, men det är bra om man har sina egna stavar och klipper naglarna!

Vasaloppet

Ja, då var ju egentligen all skidåkning avklarad och klassikern gjord men vad är väl en klassiker utan Vasaloppet? Egentligen helt OK, tycker jag, men nu envisades ju Gustav med att bråka med danskarna och dra i väg på skidor till Sälen för typ 500 år sen, så då är det väl bara att hänga på.

Early morning rise! Upp vid tretiden på morgonen för att försöka äta lite frukost innan vi går ombord på halv fembussen i Mora som ska ta oss till Sälen för start i Vasaloppet öppet spår. Det är massor av folk, musiken dånar och jag har ett par nya, kraftigare (!) stavar som jag hoppas ska hålla hela loppet. Och, ja, jag har plåstrat om hälarna och klippt naglarna.

Jag märker redan i den klassiska första uppförsbacken att jag har ett fantastiskt fäste på mina skidor. Nice, då slipper jag halka baklänges, något som tjejen framför mig kämpar med. Vad jag däremot inte riktigt tänker på då, men snart kommer att upptäcka, är att jag har väldigt dåligt glid både nedför backarna och på plattmarken. Det blir tyngre och tyngre och i princip alla åker ifrån mig. Fast, jag är snabb i uppförsbackarna om det nu är till någon glädje… Halvvägs, i Evertsberg, börjar musten gå ur mig och jag kliver av skidorna och går bort till en äldre farbror i vallaboden. Jag förklarar, att om han inte fixar bättre glid på mina skidor nu genast, så sätter jag mig på bussen och åker hem. Men, medan jag går iväg och dricker blåbärssoppa, får han fart på mina skidor och nu börjar det likna något! Jag får visserligen kämpa med fästet uppför men glider bra nerför och på plattmarken. Det är roligt och jag njuter. Tar det lugnt på stoppen, dricker massor av blåbärssoppa, pratar med folk och oroar mig inte det minsta för de många tidsgränserna. De sista nio km från Eldris till Mora tänder jag min pannlampa och skidar stolt och upprymd i mål under skylten I fäders spår i Mora. Varför måste det vara fäderförresten, det kan ju lika bra vara mödrar! Fast kanske inte just idag eftersom Philip kom i mål enormt mycket tidigare än mig, men i alla fall… Jag är nöjd och hungrig, vi köper jättepizzor på avhämtning och mumsar i oss på vandrarhemmet.

Efter en god natts sömn vaknar jag nästa dag och konstaterar jag mår bra och inte har ont någonstans, fast jag lyckades ramla rejält bara 500 meter från mål i en ynklig liten backe. Nej, jag har inte ens träningsvärk!

En svensk klassiker är en upplevelse, ett minne för livet. Det är dyrt att vara skåning eftersom det är långt att ta sig till de olika startplatserna. Det är fusk att vara dalmas eller kulla för de har mer eller mindre nära till alla aktiviteterna, och de är ju typ födda med ett par längdskidor på fötterna… Klassikern är en utmaning, men handlar framför allt mycket om att tro på sig själv och vara uthållig och inte ge upp!

Nu återstår bara Philips sista gren, Vätternrundan, men han har en racercykel som är snabb som en vind och nu tar dessutom hans flickvän över stafettpinnen och gör honom sällskap över startlinjen i juni kl. 4.30 i gryningen på torget i Motala… Lycka till!

På snabba fötter för att skörda morötter!

Dagens Äventyrslöpning för mina härliga Kids blir årets sista ordinarie löptur. Det kan låta tidigt när vi bara är i slutet av oktober, men snart är det höstlov och därefter ska jag ha semester och sen … ja, sen är vi inne i december och då planerar jag en Juläventyrslöpning med överraskning som bonus. Alltså vill jag göra dagens löpning till något extra. Dagens grupp är liten men tapper. Fritids frestar samtidigt med utflykt till tekniska museet, så jag är glatt överraskad att barnen väljer löpning med mig och dubbelmackor med ost under bar himmel stället för att åka buss till museet med kompisarna.

Idag har jag planerat något extra! Vi springer från skolan i sydvästlig riktning och jag lovar barnen att vi kommer att få utforska och leka på inte mindre än tre (!) lekplatser.

Eftersom vi startar löpningen i närområdet passerar vi flera hus där skolkamrater bor. Vi klappar katter och kollar på fint karvade halloweenpumpor. Vi tar mellanmålet redan på första lekplatsen. Så fort mackorna är slukade börjar barnen leka. Klättra, snurra, balansera, gunga … Motorikträningen är en bonus till löppassen. Det låter tråkigt och jobbigt, så därför kallar jag det för att leka och springa och upptäcka, och vilket barn tycker inte det är kul?!

När vi är klara springer vi vidare. Genom Mellanheden, Rosenvång och Djupadal. Vi håller ganska hög fart och gruppen kämpar på duktigt. När vi lekt och utforskat alla tre lekplatserna och tagit vår obligatoriska ”andra fika”; den med Mariekexen, som barnen döpt till Marie-Louise kexen, de kexen som är lite magiska och som inga andra än Äventyrslöparna får chans att smaka på, då berättar jag vad vi ska göra nu.

Vi ska springa till min odlingslott borta på koloniområdet och se vilka grönsaker som fortfarande finns där och vilka som gömmer sig i jorden.

”Vem är sugen på morötter?” ”Jaaag!” ropar alla. Jag drar upp morötter och sköljer av dem, och barnen mumsar glatt. Vad kan det här vara? En vit morot? Många gissningar. En palsternacka ropar en pojke. Helt rätt.! Vi plockar av små torkade bondbönor, och tillsammans hjälps vi åt att hålla en liten biologilektion om hur man får bondbönor att växa. Man sår frön, det kommer upp växter. Man skördar bönor, men om man torkar några frön kan man spara dem och sen plantera dem och på så sätt föröka sina bondbönor. ”Jag ska så morötter säger en pojke”, ”jag med, säger en annan”. Vi utforskar mer vad som finns, lite potatis kan vi hitta och kvarblivna björnbär.

Det är dags att springa tillbaka. Ett barn springer stolt med både morot, potatis och bondböna i sin hand hela vägen tillbaka till skolan, en sträcka på mer än 2,5 km.

Jag utmanar barnen på hemvägen och låter dem själva visa vägen tillbaka. Höger eller vänster? Det gäller att komma överens vilken väg vi ska ta.

Efter en och en halv timme är vår Äventyrslöpning slut och vi är tillbaka igen. Vi kollar på Runkeeper appen; vi har sprungit över 5,5 km, lekt på tre lekplatser och lärt oss hur man odlar grönsaker. Trötta och röda om kinderna high fivar vi, nöjda med dagens Äventyrslöpning.

Morgonstund har guld i mund!

 

Vi är på kick off på Bäckaskogs slott med sextio förväntansfulla och leksugna lärare och förskollärare. Vi har bjudit in Mikael Mattsson som är en munter utvecklingscoach från Göteborg som ska lära oss att vi har miljoners miljoner synapser som bara längtar efter att skapa nya kontakter i hjärnan, så att vi ska kunna lära oss, förändras och utvecklas i varje stund. Hjärnceller dör inte bara för att vi tar ett glas vin eller två, det kommer nya celler och det låter betryggande. Men han berättar också hur otroligt viktigt det är att röra på sig. Ordentligt. Varje dag. Helst genom att SPRINGA.

Vi äter en toppengod middag tillsammans på kvällen som blir sen för en del och ännu senare för andra och jag har tagit på mig utmaningen att leda Äventyrslöpning för personalen med samling  7.30 för dem som vågar och vill.

En liten men tapper skara möter upp framför borggården, en skara som har satt sig över lusten att dra täcket över huvudet och rulla över på andra sidan.

Det är klart, friskt och soligt, perfekt för en morgonrunda. Först en liten kort historik om slottet som har anor från 1200-talet då det uppfördes som munkkloster. Dansk adel, svenska kungar och nu på 2000-talet tillgängligt för oss ofrälse.

Vi springer en liten runda på drygt 5 km i prattempo på varierat underlag, gräs, uppför stenar och nerför asfalt. Vi ser inte många djur, mest betande kor, men någon ser en rovfågel och vi ser alla en liten hund som förundrat skäller på oss, en springande skara, säkert en ovanlig syn en lördag morgon så här ute i ingenstans. Ungefär halvvägs kommer vi till ett mini- eller kanske hellre” nanoSkansen” där man samlat några historiska hus för att visa hur det såg ut förr i tiden.

Alla är överens om att det kändes bra, t o m riktigt bra att komma ut i naturen på morgonkvisten och springa tillsammans, och vi smider planer om att locka med andra och fler, och springa tillsammans efter jobbet en dag.

Jag blir glad och varm, inte bara av att springa, men inombords och tänker JA! Såklart att vi ska göra det. Malmö Montessori After Work Run!

Il me dit des mots d´amour

 

Det är precis i slutet av augusti, det är extremt tidigt på morgonen och vi är på väg till Nice och franska rivieran för att utföra två väldigt viktiga uppdrag. Vi ska fira vår trettioåriga bröllopsdag och vi ska fira den med besked genom springa längst kusten mellan Cannes och Nice.

För trettio år sen vandrade vi på darrande ben in genom den lilla vita kyrkan i Vellinge för att säga Ja! till varandra framför prästen, och trettio år senare efter ett långt och äventyrligt liv tillsammans säger vi Ja, såklart! till att springa längst Medelhavet med varandra. Vi har 35 km framför oss och det är 35 grader i solen mitt på dagen och vi har allt vårt bagage med oss i varsin löparryggsäck på ryggen. Varmt, svettigt och alldeles, alldeles underbart!

Egentligen ska vi fira själva bröllopsdagen på ett slott i den förtrollande lilla 1200-tals staden Eze en bit upp i bergen, men vi gör själva löpningen i två etapper. Första dagen sätter vi av i maklig fart längs promenade des Anglais i Nice. Klockan är ca elva på förmiddagen och vi har hela dagen på oss. Vi har inte bråttom och det gäller att njuta för, med handen på hjärtat, det är varken var eller varannan dag som man får möjlighet att springa längs franska rivieran. I vår ungdom tillbringade vi flera somrar vid franska medelhavskusten och det är med nyfikenhet vi försöker känna igen hotell och restauranger vi besökt för länge sen.

Efter ca fem km är vi framme vid flygplatsen efter att ha sprungit längs den trafikerade kustvägen, den sk lägsta cornichen. Det är lite för mycket bilar och vi försöker leta oss längre ned mot stranden. Bättre! Nu hittar vi strandpromenader i de små badorterna och vi kryssar mellan caféer, lyxbåtar och badgäster. Stränderna är inget för veklingar, snarare för fakirer, eftersom man får lägga ut sina badhanddukar direkt på stenarna. Hårt. Väldigt hårt.

Lyxyachter i olika storlekar och modeller, högsta formen av lyx tycker vi. Vi stannar och fotograferar och låter oss förföras. Tänk om … tänk om man varit så gräsligt rik att man kunnat köpa en lyxbåt i Medelhavet. Fast, nej, det hade vi ändå inte gjort för både Anders och jag blir tyvärr väldigt sjösjuka. Otur och en mycket bra anledning: Alltså ingen båt!

Hellre då ett par liter vatten! Det är rejält varmt och vi köper vattenflaskor så ofta vi kan. Kan inte dricka för mycket vatten en dag som denna.

Dags för lunch. Vi stannar till i en mycket speciell ort, Villeneuve Loubet, som egentligen bara består av ett antal spektakulärt båtformade höghus med jättebalkonger mot havet och en marina. Vi äter en enorm lasagneportion och njuter av dagen, värmen och livet.

Ny energi av maten och pausen och nu vidare mot Antibes och Juan les Pins. Vi är pigga och springer på i bra art på cykel/gångvägen med havet till vänster, bilvägen och järnvägen till höger och solen i ögonen. Och så, vid strandens slut där staden tar vid står tre ungdomar. De ser glada ut, vi närmar oss. De vinkar. Det ser ut som de vinkar till oss? Men … jag känner ju igen dem … och där mitt ute i ingenting står våra barn och vinkar till oss! Philip, Emil och Sofia; Emils flickvän har åkt ned för att överraska oss på vår ”bröllopsresa”. Vilken underbar överraskning! Helt galet! Och hur i all världen kunde de hitta oss just här? De visste att vi skulle springa, och vi hade lämnat lite spår på facebook, men det mest otroliga är att när de sitter på snabbtåget till Cannes och tittar ut genom fönstret får de i en ögonblicksbild syn på oss när vi kommer springande. De hoppar av tåget i Antibes och ställer sig för att ta emot oss. ”Plötsligt händer det” och ”När du får oväntat besök” är TV reklamslogans som blir helt sanna och jag kan inte säga annat än ”Merci” mina underbara barn. Bättre present kunde vi inte få.

Vi bestämmer att vi ska ses i Cannes på kvällen och Anders och jag springer vidare. Antibes är en riktig ”sommarstad” med caféer, restauranger och turister. Jag blir frestad och vill stanna, men vi har en bra bit kvar. Framförallt en seg backe upp genom Antibes, pust, för att komma ner på Juan les Pins sidan. Nerförsbacke! Värda en glass och en paus på strandpromenaden.

Nästa etapp är ganska dryg och tråkig. Vi springer på en jättesmal trottoar med en mur på ena sidan där växter hänger och aldrig verkar ha blivit klippta och en strakt trafikerad väg på andra sidan. Vi har varit på väg i fem timmar i stekande sol och det känns som att vi gärna vill komma fram. När smakar en coca cola bäst? Nu!

Vi närmar oss Cannes. Badstranden och husen i utkanten känns som tagna ur en James Bondfilm från sextiotalet. Tiden verkar ha stått stilla, bara bilmodellerna är nya. Märklig känsla. Borde det inte vara lite lyxigare i Cannes?

Och då svänger vi runt hörnet och Croisetten breder ut sig. Hela Cannesbukten ligger framför oss. Palmer, sandstrand, svarta blanka bilar. Hotell Carlton tronar i mitten och lyxiga butiker med kläder, skor och klockor flankerar. Vi är framme! La vie en rose!

Peu n´importe si tu m´aimes

Vi tar Pariståget från Cannes till Nice, hoppar av och byter till ett mindre tåg som stannar vid en pytteliten station, Eze sur mer, som inte är just mer än en gammal stationsbyggnad, ett café och en stängd bar.

Del två av vår rivieralöpning har tagit sin början och dagens övning består av att ta oss upp för en två km lång vindlande romersk åsnestig uppför berget till den gamla medeltida staden Eze. Där har vi bokat ett deluxe rum med havsutsikt på Chateau d´Eza och ett bord på deras Michelinrestaurang på kvällen. Vi ska fira trettioårig bröllopsdag och det ska vi fira ordentligt!

Men finns det verkligen inte enklare sätt att ta sig upp till staden än på en åsnestig?? Självklart gör det det! Det är väl snarare så att det inte finns någon svårare väg … vilket är precis meningen.

Vi kämpar på längs grustigen. Ibland finns det inhuggna trappsteg i berget, ibland inte. Utsikten är fantastisk över havet och kusten och vi tar oss allt högre upp.

Vi är framme, kommer upp på baksidan av sagostaden och letar oss in i den smala, vindlande gränderna efter vårt slottshotell. Hotellet är pyttelitet och bevarat sen tolvhundratalet. Det är femstjärnigt, utsett till det mest romantiska hotellet i Europa 2015 och ett av de hundra mest exklusiva i världen. Dagen och kanske hotellet till ära har vi inte våra vanliga svettiga löparkläder när vi anländer för incheckning. Jag har blommiga shorts och Anders ett par vita. Vi blir mycket vänligt mottagna, men, ”Var har ni ert bagage?” ”Det har vi på ryggen.” Conciergen är bekymrad, ”Men ni vet att man inte får ha shorts, gympaskor och t-shirt på restaurangen?” Absolut! För djupt nere i våra ryggsäckar ligger svarta högklackade skor, en svart klänning, byxor, slips och franska herrskor. Ända sedan avfärd från Sverige från Nice till Cannes och uppför berget till Eze har vi släpat finkläder för att leva upp till den ”elegant dresscode” som restaurangen förskriver. Oh la la!

Vi sippar Champagnedrinkar med blåbär och njuter av stillheten och utsikten, beundrar och begrundar himmelsängen och förbereder oss för kvällen. Hallå, visst är trettioettårig bröllopsdag också mycket viktig och värd att fira?! Bara 364 dagar dit ..!

En klurig stafett med en mogen kvartett

Helgens #äventyrslöpning var av det mer ovanliga slaget. Vi åkte till Stockholm för att fira yngsta sonen Emils 25 års dag. Naturligtvis var vi också tvungna att passa på att hinna med en löparutmaning, hur skulle det annars sett ut? Jo förmodligen med besök i en massa onödiga butiker, museer, utställningar … Nåja, det är kanske inte så dumt det heller, men nu stod den klassiska Bellman stafetten på Norra Djurgården på programmet i stället. Födelsedagen firades kvällen innan med en hejdundrande middag med dryck därtill och avslutades med en hemgjord marängtårta som sonen och flickvännen hade egentillverkat. Jag nämner allt detta för att förklara hur oddsen vad gäller rörlighet och snabbhet låg till inför lördagens tävling. Bortförklaringar alltså : )

Hur som helst, på lördag lunch när solen stod i zenit och temperaturen plötsligen sprungit upp på sommarvärme stod vi fyra starka (?) löpare, varav tre 50 plus, redo för stafetten under lagnamnet OrkaNu! Nu var åldern i och för sig inte det största handikappet. Problemet var att vi var en löpare för lite. Tanken bakom tävlingen var att fem personer skulle dela på 20 km varav första sträckan på 5 km skulle delas på två personer som alltså skulle springa 2,5 km var. Hm, är detta en matteuppgift eller en löpartävling? I alla fall, detta ledde till att Anders gick ut som första man och sprang 2,5 km i bra tempo. Sen i stället för att växla pinne, toknålade jag om hans tröja genom att först riva av den första nummerlappen och sen kvickt sätta på nästa nummerlapp för sträcka två. Därefter ilade Anders i väg igen. Och han hade nu lite att ta igen på den ledande kenyanen … Philip gick starkt ut på sträcka tre i riktigt bra fart, vilket han måste göra eftersom han var lagets hopp. Sträcka fyra tog vår mycket gode vän Ulf, en gammal studiekompis från lärarutbildningen som på äldre dar skolat om sig till präst. Han påstod ihärdigt att han aldrig sprungit fem km snabbare än på trettio minuter, vilket jag påstod var rent struntprat. Nu gällde det att stå upp för laget och det ska också visa sig att han kom in på en långt mycket bättre tid. Kan kanske bero på att han hade Gud vid sin sida? Nå väl, jag är sist ut. Banan är långt ifrån platt. Upp och ner, upp och ner. Gårdagens utsökta kungsflundra gjorde att det var tungt. Jag flyger inte fram som den hjort jag önskat över kullarna och jag får aldrig till en riktigt jämn och bekväm andning. Det är helt enkelt ganska jobbigt. Punkt.

Helt illa gick det trots allt inte och när alla löpare kommit i mål, vi hade avnjutit vår riktigt goda picknick och alla tider räknats visade det sig att vi kommit i mål på 134 plats av 357 lag. Hallå, övre halvan, det får man vara nöjd med en dag som denna med våra förutsättningar. Att bli slagna av studentlag med raska gossar i tjugoårs åldern och en och annan kenyan är helt OK. Så ska det ju faktiskt vara.