Vi hälsar på hos Tycho Brahe, de´ tycker vi e bra de

Helgens långlöpning gick till Ven, den lilla ön i Öresund som varit både dansk och svensk under historien och som nu nås på 30 minuter med en mindre färja från Landskrona. Det finns idag gott om både svenskar och danskar som harmoniskt sida vid sida turistar på ön utan att kriga. Skönt!

Vi har bokat övernattning på Prästasvängens pensionat så att vi kan starta tidigt på lördagen och göra Ven i våra löparskor. Det är i och för sig ett väldigt udda sätt att ta sig runt ön på för här är det cyklar som gäller. Vi har aldrig sett så stora cykelparkeringar. Det finns cyklar till uthyrning i alla storlekar och sorter, och gemensamt för alla är att de är gula.

Första dagen, fredagen, ägnar vi åt lite mer traditionell sightseeing. Vi lär oss allt om Tycho Brahe, besöker Uranienborg och en renässansträdgård. Fast äventyret börjar egentligen redan så fort båten lagt till i den lilla hamnen. En delfin! Jo minsann, det simmar en äkta delfin bland båtarna. Ven verkar vara ett spännande ställe!

Middagen på fredag kväll äts på restaurang Ella i Kyrkbackens hamn. Den skulle visa sig vara en sk White guide restaurang som serverar oss en gudomlig torsk, perfekt tillagad med stekt mangold! Med en sådan uppladdning kan inte morgondagens löpning bli annat än perfekt!

Lördag förmiddag, frukosten är uppäten och löparryggsäcken är packad. Jag har en ny löparryggsäck som jag testspringer för första gången med helgens packning. Säcken med innehåll väger inte mer än två kilo. Bra packat, eller hur?

Vi startar från hotellet, springer uppför backen till Sankt Ibbs lilla vita 1100-tals kyrka och njuter av milsvid utsikt. Vi försöker ta oss ner för branten till Kyrkbackens hamn men det visar sig vara inhägnat så det blir upp igen och ner för bilvägen.

Vi springer uppe längs nordkanten av Ven, först bredvid ett kornfält och sen bredvid ett fält av sockerbetor. Det är smalt och svårt. Vi tar oss istället nedför branten och springer nere på stenstranden. Utmanande. Det gäller att verkligen se var man sätter fötterna. Vädret är perfekt, ca 17 grader med lite vind och vi klättrar upp och nedför gamla fort på stranden.

Vi springer förbi Norreborgs hamn och genom Husvik. Trädgårdarna är helt fantastiska! Hortensiorna är överdådiga och nästan manshöga och det är som att springa i en romantisk saga. Och titta, där betar minsann en lama!

Upp och ner på cykelstigen. Inte många löpare … men desto fler cyklister. De ser ut att kämpa ännu mer än vi i uppförsbackarna.

Nu är vi framme i Bäckvikens hamn där färjorna lägger till. Vi stannar och tar en fika, kaffe och macka. Nu har vi sprungit runt halva Ven.

Planen är att ta oss runt den södra och västra sidan, helst längs stranden, men det går inte. Vi måste följa cykelvägen uppe på land istället.

Efter en lite bit kommer vi till en attraktion, Nämndemansgården, en fyrlängad hembygdsgård från 1700-talet. För vars trettio kronor ger oss en snäll dam en guidad tur på gården som varit bebodd fram till 1989 och där i princip alla möbler och husgeråd är bevarade i original

.

Vi kryssar runt ön och passerar Vens whiskydestilleri Spirit of Hven. Mycket folk som sitter och äter och dricker. Tyvärr får vi avstå. Det blir lite väl tungt att prova whisky samtidigt som man är ute på långlöpning. Däremot stannar vi till och tankar rapsolja från Vens rappsolja och skafferi. Ja, det vill säga vi lastar en flaska i ryggsäcken, vi dricker inte den …

Vi irrar runt och försöker hitta försäljningen av den berömda getosten på Ven, men det är stört omöjligt. Vi ser en hage med massor av getter men det ytterst lilla ståndet som osten borde sålts i känns väldigt stängt och nedlagt. Hmm… vad gör man då med alla getterna?

En kilometer till sen är vi klara med turen runt Ven. 19 km runt och kors och tvärs på Ven har vi klarat av. Vi hinner med en tidigare båt tillbaka till fastlandet och tala om tur, när vi ska gå ombord på båten faller de första regndropparna!

Svalbard, ett löparäventyr i isbjörnens hemland!

En dag i mitten av sommaren för en del år sen gav jag och Anders oss i väg till Svalbard. Där finns världens nordligaste bosättning, där är det beckmörkt dygnet runt tre månader om året och där släpper permafrosten aldrig taget. Vi var på väg för att delta i Spetsbergen maraton, världens nordligaste maraton i bebodda trakter.

Vi startade klockan tio på förmiddagen en lördag i mitten av juni på idrottsplatsen i Longyearbyen på Svalbard. Det var en liten men erfaren skara av grånade män som trängdes vid startlinjen tillsammans med fem (!)) kvinnor, varav jag var en. Solen tittade försiktigt fram över isbergen, det var nästan vindstilla och temperaturen strax över nollstrecket, dvs en perfekt sommardag på Svalbard! Det innebar också en gedigen vinterklädsel; långa, varma löpartights, undertröja, löparjacka, vantar, pannband, ja rubbet.

Så gick startskottet och vi satte i väg mot äventyret. Inte ett träd eller buske eller knappt ett grönt grässtrå så långt ögat kunde se. Spetsiga isberg och moränliknande mark, där snön hade smält och vattnet förgäves försökte hitta ned i permafrosten. Naturen på Svalbard är fullständigt unik.

Direkt efter starten gick det uppför mot de gamla gruvbosättningarna som gjorts om till vandrarhem och bostäder. Vi fortsatte förbi vita träkors i bergssluttningen. Det var byns gamla begravningsplats, som man inte fick använda längre eftersom allt det man gräver ned i permafrosten så småningom kommer upp av sig själv och kommer i dagen …

En sväng genom Longyearbyen med sina säreget målade trähus och som fick sitt namn efter amerikanen Mr Longyear som grundade staden i början av 1900-talet. Där bor 2500 människor, som antingen jobbar i kolgruvan, bedriver arktisk forskning vid stadens universitet eller tar hand om turister.

Nu började det bli riktigt spännande! Vägen svängde ut ur byn och gick längs isfjordens kant med de höga, spetsiga isbergen i bakgrunden. Nu dök också de första isbjörnsvakterna upp, funktionärer prydligt utposterade längs grusvägen med gevär över axeln. På Svalbard finns det dubbelt så många isbjörnar som människor. Isbjörnen fruktar inte människan utan ser henne i första hand som levande föda. Därför får inte någon lämna tätorten utan gevär. Ett antal turister och invånare har skadats och dödats av isbjörnar genom åren och jag funderade på om min knallröda löparjacka skrämmer isbjörnar eller kanske istället fungerar som ett rött skynke för tjurar?

När vi rundat ”Varning för isbjörn” skylten satte vi fart mot flygplatsen. Här var vägen asfalterad och ute i isfjorden låg exklusiva kryssningsfartyg med utländska besökare och välbeställda turister, som obekymrat vandrade mitt i gatan, det vill säga mitt i loppet! Ute på flygplatsen rundade vi terminalen och sprang förbi både ryska och norska flygplan.

Efter flygplatsen bar det av brant uppför mot gruvorna i berget. Marken var täckt av svart kolstybb och nu började det bli riktigt klurigt. Vägen smalnade av och där snön hade smält blev det halt och slipprigt. Man fick närmast trippa på bergssidan för att inte halka i sörjan. En äldre norsk gentleman och medtävlare räckte mig handen så jag inte skulle snubbla.

Så, efter en härlig utförslöpa var vi tillbaka där vi började. Halvmaratonlöparna gick i mål, men för oss var det bara att gå in på andra varvet. Det skiljde sig inte nämnvärt från det första mer än att några polarrenar promenerade längs vägen och betade, gud vet vad, i denna karga natur. Draghundarna hade börjat vakna till liv och skällde våldsamt när vi passerade deras hägn. De var förmodligen hungriga och sugna på de sälkadaver som hängde på tork just utom deras räckvidd. Stormfåglarna cirklade över isfjorden medan en nästintill kamouflagefärgad vit polarräv pilade upp längs bergssidan.

Så till slut var jag framme vid mål för andra och sista gången efter nästan exakt fyra timmars slit och oförglömliga intryck. Jag kunde dessutom nöjt konstatera att jag nått mitt eget mål, att vinna damklassen. Av de fem kvinnliga löparna var vi bara tre som kom i mål. Vi får bara hoppas att de andra tröttnade och bröt, och att de inte blev isbjörnslunch …

Äventyrslöpning bland djur och natur!


Idag var det så äntligen dags för Äventyrslöparnas utmanande avslutning i Bokskogen! Tjugotvå förväntansfulla små löpare var redo att kliva på bussen till Torup för en riktig utmaning.
Vi ska ge oss ut på det gröna 7 km spåret! Så långt har vi aldrig sprungit förr, max fem km. Men idag har vi gott om tid och vi behöver inte stressa. Och vi kan stanna  flera gånger på vägen och dricka och ta lite kex. Trodde vi! Men så skulle det inte bli, för under nattens häftiga regnande hade miljoner mygg kläckts och alla var superhungriga! Och där kommer vi som ett enda långt smörgåsbord. Så pauserna blev det inte så mycket med. Vi siktade istället på att klara rundan och därefter ha en skön picnic och leka på lekplatsen.



Bortsett från myggorna, som vi kunde varit utan, så lyckades vi faktiskt se en hel del småkryp. Största sensationen var en liten orm eller ödla, oklart vilket, men spännande var det! Skogssnigel och Vinbergssnäcka, trollslända och två skalbaggar tätt på rad varav den ena var mycket intresserad av den framförfarande…


”Hur långt är det kvar?” Det är varmt och svettigt, och jobbigt. ”1,5 km, 1 km, 500 m … ”Jag känner igen mig! Här har vi varit förut!” Ja, det stämmer och där framme är målet! Vi har sprungit 7 km och det är vi superstolta över!



Törstiga och hungriga, snabbt fram med mat och dryck och duka upp till picnic.

Hur trött och mätt man än är orkar man alltid leka på en bra lekplats, och lekplatsen i Bokskogen är riktigt bra och utmanande. Balansera, klättra och jaga.

Äventyrslöpningen är slut för i år. Av med de gula västarna för sista gången. Bussen väntar och trötta och nöjda tar vi plats och beger oss tillbaka till civilisationen. 

Vem vet varför hanankorna är så mycket snyggare än honankorna?

Det och mycket annat lär vi oss på Äventyrslöpningen för Kids! Idag var det dags för en ny springsugen grupp som inte fort nog kunde få på sig de gula löparvästarna. Vädret var perfekt, inte för kallt men ändå så svalt att man hellre rörde på sig än stod still.

Full fart genom Solbacken ner till stora korsningen och över till Pildammsparken där vi stannar vid kartan för en orientering. Hur gammal är egentligen Pildammsparken? Vad är Baltiska utställningen? Hur startade Första Världskriget?

Vi drar raskt vidare till dagens första utegym. Många roliga redskap att prova på. Upp och ned för Himlabacken och över till kronprinsessan Margarethas blomstergata och nu har vi en sådan enastående tur att vi får komma in och titta i Margaretha paviljongen! Full fart på alla kullarna runt amfiteatern och sen dags för ostmackor och hallonsaft, en superbra kombo för äventyrslöpare.

Efter mellanmålspausen rundar vi den stora Pildammen och ser flera små ankungar och gåsungar. Vi rör oss försiktigt så att vi inte skrämmer dem. Bort till Bloom in the Park; en Michelinstjärne-restaurang . En av pojkarna som ätit där intygar att det var fantastiskt gott.

Dags för nytt utegym igen; linor och vikter och sen kämpar vi oss upp till det gamla vattentornet och då inträffar dagens andra lyckoträff; vi får komma in i vattentornet och får förhandstitta på en konstutställning som inte öppnar förrän i morgon!

Vi spurtar nedför vattentornet bort mot teaterlekplatsen och leker av oss lite där.

Vi fortsätter i parken och hittar den enda kvarvarande ”byggnaden” från 1914; ett litet stenlusthus med en dopfunt? Vi vet inte vad det är, fantasin flödar, en gammal brunn kanske?

Vi fortsätter till de röda figurerna som är av betydligt nyare slag. Är det sälar eller rumpor? Det kan man själv välja.

Nu är det mot bussen som gäller och vi har tur, den kommer precis när vi är framme vid hållplatsen.

Dags för vårt bussbus! Vi äter Mariekex på bussen och frestar medpassagerarna : ). Varför heter det Mariekex. Jag försöker säga att vi döper om dem till Marie-Louise kex men då kommer någon på att det nog bör heta Maria Montessorikex och så får det bli. En pojke plingar en hållplats för tidigt och då får vi hoppa av där. Det ger bara lite extra springmeter i benen!

Tillbaka på skolgården. Vi highfivar och konstaterar att vi faktiskt sprungit 5,4 km!

Men hur var det nu med hanankorna, varför var de så snygga? Jo men det vet ju alla. Det är ju för att imponera på tjejerna förstås! En kille med grönt hår på huvudet går hem i alla väder…!

En Trädlund, eller i alla fall Träd i Lund

Att Lund är en liten stad i södra Sverige känner nog alla till. Att en lund har med träd att göra vet nog också de flesta. Att kombinationen också stämmer bra kanske inte är lika känt. I alla fall visste inte jag att Lund mer eller mindre är en lund, fylld av träd och grönska. Inte förrän jag bestämde mig för att lägga veckans långpass i Lund, på jakt efter nya löparmarker.

Med början i södra Lund kom jag snabbt närmare civiliserade trakter.

Där hittar man Stadsparken som ligger som en grön lunga i centrala Lund, med dammar som piggar upp och så här års så klart mycket påskliljor.

Vidare västerut till Folkets Park, som nog är lite mer åt det vilda hållet. Vildare än intrycket man kan få av gräsmattan och tulpanerna.

Ännu längre västerut, faktiskt nästan så långt man kan komma i Lund i trakterna av Värpinge, ligger en liten ravin med en å som slingrar sig fram längst där nere. Kanske inte riktigt Grand Canyon, men helt klar värt en liten avstickare.

Vill man inte springa upp och ner för ravinslänten kan man alltid fortsätta till St Hans Backar. Här finns alla möjligheter i världen till backintervaller.

Något som verkar vara en specialare i Lund är att man satsar på långa, smala parker. Magistratsparken är ett bra exempel, precis söder om St. Hans Backar. Inte många meter bred men lång och både dammar och statyer har man fått plats med. Faktiskt kombinerat, kanske för att spara plats?

På väg söderut igen, mot den väntande bilen, kom jag igenom centrala Lund, kanske inte så massivt med träd just där men letar man lite hittar man ett och annat.

Som tur var finns ju ytterligare en lång och smal park i Lund, nu av den lite mer skogsliknande sorten och kanske inte så välkänd: St. Lars park i södra utkanterna av staden. Ett trevligt slut på ett bra 20 kilometers långpass i trädens och parkernas Lund.

Äventyrslöpning med Kids i stark vind och salta vågor

En gång kan möjligen vara ingen gång, men ställer man upp med glatt humör för tredje gången på tre veckor på Äventyrslöpning för Kids, ja då är man definitivt en äventyrslöpare!

I går sattes verkligen vår förmåga på prov. Målet var en timmes upptäckarlöpning i Västra Hamnen i mycket kraftig vind. Motvind! Hela tiden!

-”Kan alla simma?”” Jaaa”!! Vilken tur, men det är en förmåga som jag verkligen hoppas vi inte behöver använda … Vi ska springa en rejäl tur I Västra Hamnen nära havet och det blåser, känns det som, närmast orkanvindar, men vi tänker definitivt försöka hålla oss på land.

Upp längs hundrastplatsen, över bron och titta; Där ligger husbåtar! Där hade varit coolt att bo!

Vi springer ut till fyren, ser Köpenhamn i fjärran och bron lite närmare.

Vi fortsätter till en liten pir där vi hittar en massa hänglås. Här låser man fast sin kärlek. Ja det är nog bäst, annars kan den blåsa bort… Vi försöker hitta ett ställe i lä att äta mellanmålet men det är omöjligt. Vi får hålla fast ostskivorna med båda händerna!

Stora stenar längs kajkanterna, vissa är jättelena att ta på. Varför det? Det vet barnen.  De har legat länge, länge i vattnet och slipats av vågorna. Vi ser brandmän i havet som övar dykning i isvattnet och känner inte att vi är sugna att byta plats med dem.

Västra Hamnen är spännande och modern. Förr i tiden fanns här ingenting. Sen började man fylla ut marken i ett par hundra år, byggde Kockums båtvarv, lade ner det igen, och kom på 2000-talet på att man kunde bygga festliga bostäder där. Många av husen har roliga former och färger och Kungen av dem alla är förstås Turning Torso. Det skruvade huset fyller elva i år och är precis lika gammalt som en del av barnen. Vi lär oss att Calatrava är den klurige arkitekten bakom den Vridna Kroppen och undrar hur jobbigt det kan vara att putsa alla dessa fönster!

Vi springer till den mystiska sjungande kullen och lyssnar och dansar lite, och hittar ett spännande hål i nätet och kryper igenom. Busigt!

”Kan vi inte springa till Sollekplatsen?” Klart att vi kan om ni är sugna. Full fart i benen och vi fikar med Mariekex uppe i raketen. Barnen åker glatt rutschkana genom ventilationsrören, men där fegar jag, skyller på min stora ryggsäck och klättrar nerför klätterställningen till fast mark.

Nu får vi skynda oss, vi måste hinna med bussen tillbaka! Vi springer genom bostadsområdet, hittar en kanin som kryper ner i ett hål och hinner lära oss att skillnaden mellan en gran och en tall framförallt är storleken på barren.

På bussen kollar vi först att ingen frusit ihjäl, sen pratar vi igenom vad vi sett och lärt oss. Vi har också utvecklat en tradition att mumsa på ett sista Mariekex när vi sitter på bussen, för det tycker vi att vi är värda. Idag har vi satt rekord och sprungit mer än fem kilometer och då är inte alla turerna på lekplatsen inräknade.  Det har varit svinkallt och motvind, det har varit spännande och utmanande, och det har framförallt varit nio fantastiska löpare ute på Äventyr!

Kringelikrokar i Parkernas stad med Äventyrslöpande Kids

I dag ska vi ta oss till centrum och se om Malmö verkligen gör skäl för namnet Parkernas stad. Vi ska ta bussen till Gustav Adolfs torg. Ta oss igenom gamla begravningsplatsen och därefter utforska både Kungsparken och Slottsparken. Solen skiner och humöret är på topp, alltså en måndag eftermiddag som gjord för att löpande utforska Malmö med sju barn i tioårsåldern med gula västar och fullt med spring i benen!

-”Fy vad läskigt! Ska vi springa genom en kyrkogård?! Jag är jätterädd för att vara på en kyrkogård på natten!” Nej, men det ska vi ju verkligen inte heller vara. Det är mitt på ljusan dag och framför oss ett hav av blå blommor som täcker marken.  En pojke i gruppen visar oss stolt sin farfars gravsten och då är vi inte alls rädda längre.

In i Kungsparken och dags för mellanmål. Efter ostmackorna springer vi på kringelikrokiga stigar. Vi kollar på den fina byggnaden där Casino Cosmopol finns och en vänlig farbror berättar på vilka olika sätt man kan förlora pengar därinne. Vi tackar för informationen och bestämmer oss för att hålla oss därifrån.

Kungsparken är Malmös äldsta park och anlades på 1870-talet. På den tiden promenerade damer i långa klänningar och parasoller i händerna tillsammans med herrar i hög hatt. Stiligt! Vi far fram i gympaskor och reflexvästar nästan hundrafemtio år senare under samma trädkronor!

Vi hittar en spännande grotta med en orm som droppar vatten på oss. Det är en skulptur som en förälder på skolan har formgivit. Ner längs kanalen, hälsar på en farbror som fiskar abborrar och på tal om fisk så kommer barnen på, att en klasskamrats pappa har en av fiskehoddorna. Vi springer dit och kollar men hoddorna är stängda. Vi spanar på Malmöhus slott som är nästan femhundra år och vi är glada att vi slipper sitta och ruttna i någon gammal fängelsehåla, usch!

Men nu är vi i Slottsparken. Vi tittar på den gamla Möllan och de jättestora kvarnstenarna och konstaterar att det går nog bra mycket lättare att mala mjöl nu för tiden.

Det är mycket vatten och stora dammar i parken men vi gillar bäst den japanska trädgården. Där måste man balansera på stenar och gå på små broar för att komma över de porlande bäckarna. Det är kul och vi passar på att leta efter fågelungar och ser en stolt svan simma med ett par ungar.

På andra sidan gatan ligger Sagolekplatsen och den kan vi inte missa. Vi tar en snabbfika på en av gummikullarna och leker sen pjätt en stund.

Va, har vi fått en ny elev i gruppen??

Tiden går fort när man har roligt och vi ångar vidare mot busshållplatsen utanför Petriskolan för att ta oss tillbaka till Montessori.

Vi tar oss friheten att käka ett par kex på bussen och fundera på dagens äventyr. Vi har sett mycket; djur och växter, fiskehoddor och slott, hoppat på stenar och lärt oss om de gamla parkerna.

Nästa vecka är sista äventyrslöpningen med första gruppen. Barnen är lite ledsna för det och de äldsta barnen är redan nu helt säkra på att de kommer att vill springa äventyrslöpning nästa år när de går i femman även om de inte går på fritids. Det är bra, det gäller att ha långsiktiga mål.

I Ansgars fotspår eller ”Springtime in Ribe”

Vi har kört tvärs över Danmark för att komma till den mycket lilla och mycket gamla staden Ribe på Västjylland. Vi är egentligen här för att fira min födelsedag genom fiska ostron i Vadehavet. Men det är inte förrän i morgon. Vi har tagit in på ett modernt pensionat från mitten av 1800-talet (!) och här är här, och nu är nu, så vi hinner precis ta en kort löprunda i Ribe innan solen går ner.

Jag räknar ut att det var över fyrtio år sen jag var i Ribe förra gången, men jag känner igen mig och det mesta är sig likt. Det är kanske inte så konstigt för Ribe är Danmarks äldsta stad med anor från 700-talet och här ändrar man alltså inte på saker för ofta!

Vi börjar med att springa ner till Domkyrkan Vår Frue kirke. Den är från 1100-talet och är helt ENORM! Den ligger mitt på ett stenlagt torg och är helt enkelt galet stor. Tornet är femtio meter högt och att bara springa runt kyrkan för att hitta en ingång är en löptur i sig. Vi hittar så småningom ingången men kyrkan är tyvärr stängd. Vi får besöka den i morgon i stället. Vid torget ligger flera gamla byggnader, bl a Rådhuset, Den gamla arresten, Hotell Dagmar och turistbyrån. Vi springer in på gågatan och passerar en av Danmarks äldsta restauranger, Weiss, från 1600 talet. Taket lutar betänkligt.

Gatorna är kullerstensbelagda och husen pittoreska och många i korsvirkesstil. Vi kommer ner till Ribe å och springer förbi restaurang Sälehunden, hmm, äter man sälar där?

Vi springer längs Ribe å ner till resterna av Ribeshus, en stor fästning som tyvärr förstördes på 1600-talet.

Nu börjar det bli riktigt kallt och solen är på väg ner. Jag överskattade temperaturen och lämnade mössa och pannband i bilen.  Brrr!

Vi passerar Ribe katedralskola och som vanligt när vi passerar en skola funderar jag på hur det skulle kännas att jobba där. En skola i en stad från medeltiden med knappt 8.000 invånare, som i för sig pratar danska, vore kanske inte så dumt? Dessutom, jylländska är så mycket lättare att förstå än själlandska, varför är det så…? Nej, nu får jag sluta fundera på danska dialekter.

Vi springer runt den lilla stadskärnan och över floden till ett parkliknande område. Det är väldigt vackert, närmast pastoralt och svanarna glider fram på en liten damm. Folk promenerar på gångarna och de tidsenliga gatlamporna börjar tändas.

Strax intill parken ligger konstmuseet och framförallt Vikingautställningen. Man får snabbt en känsla av att Vikingar är mycket stort i Ribe och är man sugen så kan man titta på vikingabåtar och klä ut sig till vikingar. Det är inte vi inte sugna på och förresten är utställningen stängd så här dags. Men vi kikar in genom fönstret.

På tillbakavägen passerar vi Sankta Katarina kyrka och Ribe Gråbröderkloster och snart är vi innanför dörrarna till vårt pensionat Den Gamle Köbmandsgaard från 1850-talet.

Ribe är förmodligen en av Europas vackraste små städer, väl värt ett besök. Springtime in Ribe rekommenderas!

Äventyrslöpning för Kids! Världspremiär!

Varför ska bara vuxna få springa och ha roligt? Orättvist tyckte jag som funderade på saken. Och efter att ha konsulterat proffsen, dvs fritidspedagogerna på vår skola, bestämde jag mig för att samla eleverna i klass 3, 4 och 5 och visa dem min blogg, facebooksida  och ett stort antal medaljer från diverse lopp. ”Hur kul hade ni tyckt det skulle vara om NI fick hänga med mig på äventyrslöpning”? Jättekul! Hur många är sugna? Jaaaaag!!! Massor med händer i luften. Var ska vi springa? Los Angeles! Hawaii! Något mer sansad räcker en flicka upp handen; ”Det skulle vara kul att springa i Bokskogen. Ok, då skickar jag hem en intresseanmälan till era föräldrar och sen gäller det att anmäla sig så fort som möjligt!

Gensvaret var överväldigande. Tjugosju föräldrar tryckte på Boka plats knappen, och för att ingen skulle bli ledsen eller utan plats i äventyrslöparklubben, så gjorde vi raskt tre grupper. Då blir det löpning varje vecka resten av terminen.

Igår var det ÄNTLIGEN världspremiär för projekt Äventyrslöpning för Kids för fritidsbarnen på Malmö Montessoriskola!

När skolan slutat för dagen samlades nio förväntansfulla elever på skolgården iklädda reflexvästar. Det var pirrigt. ”Har jag för mycket/för lite kläder på mig?” ”Hur långt ska vi springa?” ”Var ska vi springa?” Etc etc. Efter en snabb genomgång av instruktioner och regler tryckte vi igång Runkeeper och gav vi oss i väg.

Vi sprang genom skolans närområde bort till Pildammsparken. Alla hängde med, farten var inte allt för snabb viket delvis reglerade sig själv genom att jag hade mellanmål, fika och dryck till tio personer i ryggsäcken…

Framme i parken kollade vi på kartan och började springande leta vårtecken; blommor, träd och djur och välmusklade yngre män som tränade på utegymmet. Dem kunde vi bara beundra på avstånd. Vi gav oss inte in i några styrketräningsövningar; vi är ju trots allt löpare!

Upp och ned för kullar och trappor och efterlängtat mellanmål på amfiteatern. En bra kombination av ostmackor och gladiatorspel och lite historisk bildning. Tänk att springa i en park som är över hundra år och där man hade en jättelik utställning över sin tids absoluta nymodigheter; bilar kanske? Men så, skotten i Sarajevo, pang! Frans Ferdinand var död, första världskriget bröt ut och det var bara att packa ihop den Baltiska utställningen.

Stärkta till kropp och själ och glada över att vi inte levde på romartiden eller under första världskriget för den delen heller sprang vi vidare längs dammarna. Massor av fåglar; vita, gråa, små och stora, gäss och svanar, måsar och änder.

Upp för kullen till det gamla vattentornet som är över hundra år, vackert, men som inte var i bruk särskilt länge. Finfin utsikt mot Turning Torso, Kronprinsen, Malmö Live och Sjukhuset.

Nu sätter vi fart nerför backen bort mot Teaterlekplatsen. Tid för lite lek och en snabbfika till.

En titt på klockan; oj, så mycket! Vi får inte komma för sent tillbaka första gången vi är ute på äventyrslöpning.

Full fart, benen på ryggen, en riktig pulshöjning och vi hinner fram till busshållplatsen precis när bussen kommer! Jag och nio ungar = två familjebiljetter, ett billigt nöje för en och en halvtimmes upplevelser. ”Hur långt sprang vi då? Vi kollar; 4, 5 km”. Inte illa!

Att uppleva saker tillsammans, att lära känna sin kropp, att röra på sig och testa sina gränser.

Återsamling på skolgården: ”Är ni trötta? Jaaaa!!! Var det lika roligt som ni hade hoppats? Ännu roligare!” Just då vet jag att man inte kan ha ett bättre jobb än jag har.

Backigt i Båstad

Bjärehalvön är en av favoriterna vad gäller löpning. En spa-helg är inte heller fel. Vad kan då bli bättre än en kombo? Spring så långt man orkar, vila ut i bubbelbadet och samla nya krafter genom en stor, god middag.

Följer man skåneleden söderut från Båstad kommer men snabbt (nåja, kanske inte såå snabbt, det är uppför som gäller, mycket uppför) till Axelstorps naturreservat, som faktiskt har ganska bra vildmarkskänsla även en lite grådaskig tidig vårdag. Fråga bara de lurviga kompisarna.

Efter 10 km började en lång trevlig nerförsbacke närma sig. Som tur var har man lite förstånd kvar och inser snabbt att det som går brant ner kommer snart att gå plågsamt långt upp igen! Dags att vända tillbaks till Båstad och den väntande varma poolstolen.