Det här är Marie-Louise

Jag har alltid tyckt om att springa fort ända sen jag var liten. På idrottslektionerna i skolan sprang och tävlade jag med pojkarna för att få tillräcklig utmaning. Efter decennier av avsomnad löpning pga av småbarn och yrkeskarriär väcktes plötsligt lusten till att springa igen för en sådär femton år sen. Vårrus, Tjejmil, halvmaror och helmaror och till slut ultralopp. Jag är den som haft ”No pain, no gain” som mitt motto och som jagat placeringar och tider. Har haft och har gjort. Så är det inte längre. Det sägs förvisso att löpare lär leva längre än andra men under den livstiden har de också väldigt gott om tid att dra på sig SKADOR. Stressfraktur, inflammationer, menisk operation och plantar faciit…. Istället är jag nu ödmjuk och tacksam att jag fortfarande KAN springa och känner löparlust och löparglädje fast i ett lugnare tempo. Passande visdomsord är kanske nu snarare ”Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen dit som är mödan värd”.

Blånagel, vad är det?

Usch, va äckligt! Vad då blånagel?!? Eller? Fast det är ju precis så det är. En eller ett par blåa tånaglar är det väldigt synliga beviset på att det här är ett par fötter som sprungit många mil i ett par tajta löparskor. Alltså, den här bloggen kommer att handla om Marie-Louise och Anders äventyr och upplevelser i löparskorna. Det kan vara på asfalt i en storstad bland tutande bilar någonstans i världen, det kan vara på en mjuk skogsstig bland ljusgröna nyutsprugna träd. Det kan vara stora mäktiga äventyr som ligger några år tillbaka i tiden, men det kommer också att vara små glimtar från en löprunda som skett alldeles nyss runt hörnet hemmavid.