4 x Ek på Vasakvartetten

Klockan står på 4.44 i gryningen. En tid då älgarna, hjortarna och vildsvinen syns i sommar diset och människorna vänder sig på andra sidan i sängen och drar upp täcket till hakan.

 

men nte vi. Vi, dvs mamma och pappa Ek och sönerna Philip och Emil  har redan varit uppe och ätit frukost på vandrarhemmet i Mora och bytt om till löparkläder. Vi sitter i bilen på väg till starten i Sälen på ett alldeles nytt evenemang. Vi ska alla fyra springa var sin delsträcka i Vasakvartetten/stafetten på lite drygt två mil var. Detta är min födelsedagspresent från Philip och Emil, och jag är stolt och glad, trött och förväntansfull på samma gång.

Vi närmar oss Berga by utanför Sälen. Vilken skillnad mot förra gången vi var här för ungefär ett halvår sen! Snö på marken och tusentals människor i startfållorna på Vasaloppet. Då åkte vi skidor. Nu ska vi springa.

Philip ska springa första sträckan. Han kommer att ge allt och han är en riktig fighter. Regnet strilar ner från himlen och det är vått och lerigt på marken. Pang! Där gick startskottet och löparna ger sig i väg. Lite besviken är jag allt på att sträckningen inte går över den första helt enorma uppförsbacken …

Vi andra tre hoppar in i bilen och beger oss mot första växlingen i Mångsbodarna. Vi följer Philip med GPS en i telefonen och vi ser att han håller en bra fart. Vi är oförberedda på det minst sagt blöta och kalla vädret som vi ska stå och vänta i.

Vi ställer upp vid växlingen, Anders gör sig redo. Där kommer Philip, av med kardborrbandet om vristen, han räcker det till Anders, och där är han i väg.

Philip berättar otroliga historier om hur han halkat runt leran och trängts på skogsstigarna och vi försöker torka rent honom så gott det går,

Dags att hoppa in  i bilen igen, nu  mot Evertsberg. Där är det min tur att ta över. Vi väntar på Anders och regnet formligen vräker ner. Jag hoppar och studsar för att hålla värmen . Anders kommer kämpande till växlingen. Det ser ut som om  han har ramlat mer än en gång… Han är lerig ända upp på ryggen och t o m blodig på armen. Han ska sen berätta att han inte bara ramlat tio gånger utan även tappat skon som sugits ned i leran och som han fick gräva fram! Han har inte haft trailskor utan vanliga ultralätta löparskor …

Men jag har splitternya trailskor och är laddad och taggad efter efter flera timmars väntan. 24 km ligger framför mig och jag ska njuta av ögonblicket och naturen och de timmar jag har framför mig och se om jag känner igen mig från Vasaloppet. Det börjar bra med asfalt men sen varierar underlaget och det är rent trolskt att springa på slingriga leriga trollskogsstigar.  Herregud vad här finns mycket svamp! Äter inte dalmasarna/kullorna svamp eller orkar de inte plocka den?? ja, ja, jag är på en löpartävling och inte på en svamputflykt, så glöm svampen och spring vidare. Bitvis går det riktigt fort fast jag inte anstränger mig särskilt och när jag checkar in i Hökberg skiner solen. Emil tar emot kardborrbandet som siste man. Han ska springa de resterande 19 km nerförs mot Mora och han, som inte åkt Vasaloppet, ska få springa in i mål under ”I fäders spårbågen.”

Emils avslutande sträcka kommer inte att likna våra andras. Han springer i solsken på plattmark och nedförsbackar och han är oförskämt fräsch när vi hejar honom i mål i Mora.

Med medaljerna om halsen går vi stolta mot café Zorn för att fira att vi alla kom lyckligt i mål efter 90 km och 9 tim och 15 min stafettlöpning i regn och lera, lite sol och mycket glädje!

Frankrike – Monaco – Italien: en enkel resa med 5 kg på ryggen

 

Vi börjar där vi slutade för ett år sen. Eller för att vara lite tydligare. Vi tar tåget från Nice, åker några stationer österut och hoppar av på den pyttelilla stationen Eze sur mer, som verkligen inte är mer än några småhus, några halvt igenbommade affärer och en övergivet stationshus. Vi, det är jag och Anders, och vi ska också detta året fira vår bröllopsdag på franska rivieran. Det kan man naturligtvis göra på många sätt, men vi gör det på vårt sätt, med lätt packning, ja alltså all vår packning på ryggen, och löparskor på fötterna springer vi  mellan de orter vi valt att besöka. I år går färden först mot Monaco och Monte Carlo. Vädret är perfekt, ca 25 grader, lite disigt och Medelhavet har vi inbjudande på vår högra sida. Förutom några km på landsväg med bilar och bussar som stryker farligt nära, går färden på vindlande  stig utmed havet. Utsikten är fantastik och löpningen backig, trailig och bitvis riktigt jobbig.

Efter redan ca 15 km siktar vi Monaco och de riktigt lyxiga båtarna börjar torna upp sig. Efter en runda runt stan eller snarare upp och ner för gatorna checkar vi in på vårt hotell.

Nästa dag blir för min del en härligt lat dag på stranden medan Anders som är riktigt springsugen tar en runda runt Monte Carlo och bl a kollar in en exotisk trädgård med många olika sorteras kaktusar.

Vi äter underbart god mat och vandrar runt i staden på kvällen och gapar åt alla lyxbilar som glider runt skinnande rena; Ferrari, Lamborghini, Rolls Royce, Bentley… Finns det kanske en lag i Monaco som säger att inga bilar får vara smutsiga? Tokigast av allt är ändå lägenhetspriserna och hyrorna … eller vad sägs om att hyra en tvårumslägenhet på 56 kvm för 60.000 kr/mån eller att köpa en lägenhet på 180 kvm för 170.000.000 kr! Jodå, jag har fått rätt på nollorna!

Efter att ha kollat in de fantastiska fiskarna och maneterna på Oceanografiska akvariet i Gamla stan och hängt utanför furstepalatset utan att få se prinsen var det dags att dra på ryggsäcken igen och sätta kurs mot Menton, och nej, vi var inte inne på kasinot och satte inte halva reskassan på rött. Däremot skulle vi kanske ha satsat på en regnjacka istället för nu börjar ett fint regn strila från himlen, luggen klibbar i pannan och vi har ca 15 km till Menton.

Även här har stadsplanerarna eller vägverket eller vem det kan tänkas vara tänkt till, för man har lagt en underbart vacker och utmanande stenlagd stig längs kusten. Det doftar härligt av medelhavs växter och örter och regnet upphör efter en timme.

Menton är en klassisk gammal språkreseort men första veckan i september finns där mest pensionärer från England, Italien och Frankrike förstås. Underbart att höra äldre engelsmän som läst franska i skolan på femtiotalet beställa och konversera på franska. Samma engelsmän som bor på det nostalgiska hotellpalatset Westminster från förra seklets början, måste kännas som hemma. Menton har något för alla; en mysig gågata med butiker med fokus på citroner och lavendel, restauranger med nyfångad fisk och färska skaldjur och en pittoresk gammal stadsdel där husen klättrar uppför bergsväggarna.

Nästa dag kan vi ju inte bara lata oss på stranden utan måste förstås börja med att ta en morgonrunda och springa till … Italien! Nu låter det nog kaxigare än vad det är för italienska gränsen ligger faktiskt bara runt hörnet och även om vi tar en omväg tillbaka får vi inte ihop mer än 8 km.

Efter att ha tillbringat först en dag i Nice, två dagar i Monte Carlo och två dagar i Menton är det dags att börja tänka på refrängen, vilket i detta fallet innebär att vi skulle ta tåget tillbaka till Nice. Så, med var sin fantastiskt tunn, krispig pizza i magen rullar vi ner på stranden, som snarare känns som en rullstensås nere vid vattenbrynet … men efter två timmar tittar vi på klockan och säger ”Nu är det dags!” Ja, nu är det dags att bryta upp från slöandet, dra på löparskorna och springa vår sista äventyrsrunda på denna semestern. Först upp till det gamla citadellet, ner till och runt hamnen och därefter den riktiga utmaningen; uppför berget till Mont Alban. Det är andra gången vi är här och därför vet vi att man faktiskt överlever alla trapporna, att utsikten är fantastisk över Medelhavet och över Villefranche och att man där och då lovar att komma tillbaka nästa år igen!

Ven

Ven är alltid värd ett besök och när Skåneleden har bestämt sig för att lägga en etapp på ön blir det ju helt oemotståndligt.

Vi startade tidigt en söndag morgon eftersom prognosen var fint väder till lunch, sen regn.

Första steget är båten från Landskrona, en trevlig historia med alldeles nygräddade  kanelsnäckor och goda bullar med ost.

Men vi har fokus på skåneleden och letar efter första skylten. Inte så svårt att hitta.

Vi tog turen moturs runt ön och började med en smal men lättsprungen stig längs stranden. Lite oväntat var det kanske att hitta lamadjur längs stigen.

 

Efter att leden gått längs stranden en bra stund gick den brant uppför och det blev enkel löpning på grusvägar över ett öppet åkerlandskap.

Efter att ha sprungit runt norra delen av Ven kom vi fram till Kyrkbacken, en vacker liten by med en liten hamn.

Återvägen går vi det inre av ön. Förbi alla de stora sevärdheterna med Tycho Brahe i spetsen. Väl värt ett besök men just idag har vi lite bråttom (regnet kommer närmare) så vi står över.

Sista biten tillbaks till Backviken och färjan tillbaks till fastlandet går på slingrande stigar tätt intill branterna ner till havet.

Tillbaks med den tidiga båten. Vi hann innan regnet började!

Totalt 12 km riktigt trevlig skåneledslöpning en söndag förmiddag i juli!

4 x Skåneleden

En tur på Skåneleden är alltid en bra idé. Så varför inte slå på stort och köra fyra olika skåneledssträckor på samma dag?

Del 1: Romeleåsen.

Jag började tidigt med att i duggregnet leta mig fram till trakterna runt Björnstorp för en lite kort tur i ett vackert område.

Utsikten över det skånska landskapet är alltid sevärd och definitivt värd uppförsbacken. Lägerplatsen ligger nära toppen och ser lockande ut.

Men paus är inte på programmet idag. Vidare till nästa tur.

Del 2: Brösarp – Agusa

Dags för Österlen att visa vad det går för. Började i centrala Brösarp men kom snart ut i vildare trakter.

Trevlig löpning i vacker skogsterräng innan landskapet öppnade upp sig och jag kom ut i Drakamöllans naturreservat och det böljande gräslandskapet.

Sista delen av sträckan blev mer skog innan det var dags att ta cykeln tillbaks till starten igen. Lite snabbare än att springa tillbaks!

Del 3: Fulltofta

Dags för lite mer skog. Fulltofta strövområde ligger öster om Ringsjöarna och ger ett gansk vilt intryck. Här är det djup skog som gäller. Målet här var Nord-Sydleden etapp 9A med det lite ovanliga namnet Åkes rundled. Runt vet jag inte om det var men  en trevlig tur i skogen var det definitivt!

Hittade dock naturcentret med glasskiosk och allt mitt i skogen. Alltid gott med en glass!

Men ingen längre rast. Vidare till dagens sista (och vackraste skulle det visa sig) sträcka.

Del 4: Söderåsen

Söderåsen är en av Skånes tre naturreservat och det är lätt att förstå varför. Området är vilt och vackert och kommer man bara ett par km från parkeringsplatsen är det inte såå mycket folk överallt.

Jag började väster om naturreservatet, i Klåveröds strövområde. Riktigt trevlig teknisk löpning genom spännande skog. Kändes uråldrig!

t

En lång sträcka följer leden Dejebäcken, bitvis med branter på båda sidor.

Ju närmare parkeringen man kommer desto mer människor i spåret. Men det är ju lätt att förstå varför. Området runt Kopparhatten är spektakulärt. En rejäl ravin och fantastisk utsikt.

Dagens 4 x Skåneled avslutad. Fyra fina sträckor väl värda en extra tur.

PS! Någon som undrar varför jag sprang total 37 km på fyra olika sträckor på samma dag? Tja, det kan man ju undra, men om man har ambitionen att springa alla skåneledens etapper och hittar lite spridda sträckor som man missat så blir det så ibland!

En nostalgisk upptäcksfärd genom vårvackra Malmö

Förlåt! Jag backar, jag ger mig … Malmö är FANTASTISKT! En solig söndag i början av maj när bokarna precis vecklat ut sina ljusgröna blad, blommorna exploderar i alla färger och unga och gamla provar på hur det känns att ta av sig jackor, mössor, vantar och vänder ansiktena mot solen.

Jag ska ge mig ut på en 20 km runda i Malmö och jag har ett mål. Jag ska besöka Malmö äldsta? koloniområde, Zenith, som jag vill upptäcka och titta närmare på. Det ligger mitt inne i stan, nära Värnhem, och det är inte så många som känner till det. En riktigt spännande upplevelse väntar alltså!

Jag startar hemifrån på Rosenvång, springer genom Solbacken och in i Pildammsparken. Det är skirt grönt, både vitsippor och gulsippor blommar fortfarande och blomstergatan vid Margarethapaviljongen är praktfull. Jag springer genom parken, runt dammarna och snirklar mig igenom ankmatande familjer.

Upp till Triangeln och förbi Johanneskyrkan.

Springer på Friisgatan som nu är avstängd för att låta uteserveringarna breda ut sig den korta tid på året det faktiskt är möjligt att sitta ute och ta en kaffe eller öl utan att frysa ihjäl.

I Folkets park är det matmarknad med Street food och folk trängs vid vagnarna för att få en smakbit.

Jag springer genom Sorgenfri, förbi ABF huset där jag höll studiecirklar i engelska och franska i tidernas begynnelse, och beundrar de välskötta gamla arbetarbostäderna där barnfamiljerna nu hjälps åt att hålla iordning odlingslådor och rabatter. Har Mellersta kyrkogården på vänster sida och kommer ut på Nobelvägen.

Tar en bild av huset min mormor och morfar bodde i och där jag tillbringade mycket tid när jag var liten. Min mormor och morfar var världens snällaste och de hade mycket stort tålamod med mig när jag krävde deras deltagande i mina fantasifulla lekar.

Springer förbi ödetomten med det riks(ö)kända romska lägret på Nobelvägen som slutligen revs. Just ingenting har hänt med marken sen dess. Undrar vad som ska byggas här och när?

Nu, efter 8 km, är jag framme vid Zeniths koloniområde! En oas av grönska mitt bland hyreshusen. Jag uttrycker min beundran för en dam som stannar upp i trädgårdsarbetet och berättar bl a att föreningen firade 100 års jubileum 1996 men att hon själv inte varit kolonist mer än i nio år. Vi pratar och jag kommenterar att hon på dialekten låter som hon har rötterna i Stockholm. Jo, det är förvisso sant, och när jag prisar Bromma koloniområde som det finaste jag någonsin sett, erkänner hon villigt att där har hon minsann pallat äpplen många gånger, att hon gått på Bromma läroverk, men att det var väldigt länge sen och att det är preskriberat nu! Ja, äpplepallningen alltså, inte studierna …
Stugorna på Zenith är helt underbara, pyttesmå, gjorda av ett hopplock av överblivet virke och utan el.

Till sist får jag slita mig. Jag har hyfsat lång bit kvar och mycket mer att upptäcka.
Jag springer vidare över Föreningsgatan och kommer in på Kungsgatan.

St Pauli kyrkan är nyrenoverad och mäktig i mitten av Kungsgatan.

När vägen tar slut springer jag över Drottninggatan och korsar kanalen och kommer in på ett söndagsöde Gustav Adolfs torg.

Snabbt över torget och in på Gamla kyrkogården där Malmös historia är påfallande närvarade genom mer eller mindre kända Malmöbors gravar.

Jag känner mig alltid lite obekväm när jag springer genom kyrkogårdar även om jag inte precis tror på mumiernas hämnd eller något liknande, men jag är ändå glad när jag kommer ut på andra sidan. Jag springer in i Kungsparken förbi kasinot och förbi våra söners favoritlekplats, ”tåglekplatsen”, en ganska liten lekplats som alltid låg i skugga. Där brukade vi leka när pojkarna var små och vi hade vår väldigt stora och helt ouppfostrade älskade Berner Sennenhund med oss. Men det var på förra århundradet… Pojkarna är stora och Nessie, vår hund, är sedan länge i hundhimlen.
Nostalgi och minnen. Jag springer över till Slottskaféet och där pågår en fantastisk tulpanutställning. Inte behöver man åka till Holland inte!

   

Beundrar den gamla möllan på Mölleplatsen och vänder blicken nittio grader och imponeras av Turning torso. Gammalt möter nytt. Fast här ser nästan den gamla kvarnen mäktigare ut …

   

Slår en blick på de gamla ”fiskehyddorna”.

Korsar vägen vid Tekniska muséet, förbi Turbinen och är nu nere på Ribban, ”hemmabanan”, ”blodsmaksbanan”, intervallbanan … ja, en tre km lång asfaltsraka som man kan använda till vad man vill. Här har det sprungits, cyklats, åkt rullskidor och simmats, mellan bryggorna förstås, många, många kilometer genom åren.

Är framme vid bågskytteklubben i slutet av Ribban och minns hur vi haft kick off med personalen där och minns också hur jag sköt mig till en silvermedalj. Är man tävlingsmänniska så är man och då gäller det att skjuta pilar för glatta livet, även om man aldrig gjort det förut och vi är där bara för att ha kul och leka.
Passerar den nya Glasbruksskolan och kommer ut på Övägen där förr de gamla Dragörbåtarna la till och nu inget är sig likt.  Mer än ett par cementsilos som man lämnat kvar av nostalgiska skäl och som ska bli bostäder? Undrar hur man möblerar i en silolägenhet??

Några gamla fina fiskebåtar finns fortfarande kvar.

Jag springer i kringel i krokar i gamla Limhamn och beundrar avundsjukt de välbevarade gamla husen. När ska jag få ett sådant? Förmodligen aldrig!

Nu börjar äventyret på 20 km genom Malmö en söndag i början av maj springa mot sitt slut. Jag tar vägen förbi vårt koloniområde med odlingslotter på Bispgatan. Nu går det fort. Fort innan det är dags att gräva upp nypotatis, plocka vaxbönor, sockerärtor, göra sylt på egna björnbär och saft på egen fläder. Bäst att skynda, bara ett par månader eller så, men först av med löparskorna och en skön dusch efter dagens upplevelser!

Sol, vind och vatten …

 

Näsan fylls av tångdoft, i öronen hörs fåglarnas kvitter och i blicken möts den blå himlen och det glittrande havet. Det är Valborg och vi har utmanat oss med en långtur på Skåneleden på Bjärehalvön, en landsända som tävlar med Österlen om att vara det vackraste i Skåne, ja kanske i hela Sverige.

Vi ska inte bara springa idag utan vi ska både springa och cykla. Vad kan det heta, duathlon kanske?

Vi hänger cyklarna på bilen och kör upp dem till Torekov, och efter en underbar fika i det nyöppnade bageriet i hamnen kör vi bilen tillbaka till Skepparkroken och parkerar den där, ca en mil från Ängelholm. Det är den första riktigt soliga dagen på länge och vi längtar efter att komma ut. Det är ganska kallt, ca tio grader, så det får bli långa ben och tunn jacka på. Det är på dagen en vecka efter Wien marathon och nu ska vi testa ben och fötter på en utmanande sträcka på 24 km till Torekov. Där ska vi hoppa på cyklarna och cykla tillbaka. En liten sträcka på nätta 28 km.

På Skåneleden vet man aldrig hur underlaget kommer att bli. Det kan vara allt från platt asfalt till som i detta fallet mycket klurig traillöpning på lösa stenar …

Men vi är inte ute efter några snabba tider eller rekordhastigheter här. Vi ska njuta, uppleva och springa med mindfullt sinne. Vad dyker upp bakom nästa krök? Det vet man aldrig. Vi har tagit med oss bananer och kanelbullar så att vi kan pausa på vägen.

Naturen är väldigt skiftande; hed, sankmark, tång och lösa stenar, inte så handikappanpassat med andra ord.

Fåglarna kvittrar och skriker och skränar som havsfåglar gör. Vi spanar och spanar ut över havet för att försöka få syn på en säl. Kan det vara … nej, det kan det väl inte …? Jodå, en bit ut i vattnet på en sten ligger en livs levande säl och viftar lite slött med labben!  Vilken tur vi har!

Några väldiga huggna stenblock reser sig på stranden. Vad kan det vara? En rest från ett jättefort tror jag, en del av en gammal fabrik tror Anders. Det visar sig att vi har hittat resterna av Dagshögs över hundra år gamla stenbrott. I slutet av artonhundratalet började man bryta sten för att krossa till makadam eller hugga till gatsten. Arbetet var riskfyllt och avbröts på 1960-talet. Kvarlevorna ser närmast Sovjet brutalistiska ut i arkitekturen.

I bit därifrån ligger en annan Dagshög. Det är vikingakungen Dags gravhög. Han och hans män stred mot de illasinnade hallänningarna och blekingeborna som försökte erövra Skåne. Men det gick inte. Högen är från början en bronsåldersgrav och Skånes största gravhög.

Fler naturupplevelser ska vi få erfara. Strax innan Torekov möter vi en stor fårflock. Det är inget att väja för. Vi håller till höger och fåren till vänster.

Framme i Torekov passar vi på att äta en underbar spätta på grovt bröd i Fiskhuset. Det tycker vi att vi är värda.

Dags för del två, cykling. Nu är det ett år sen vi började träna långcykling inför Vätternrundan, men vi ska ju bara cykla knappt tre mil … men oj, vad vi börjar sakna cykelskorna och inte minst cykelbyxorna! Hmm, att det kan vara en sådan skillnad att cykla med löparskor.

Det är sparsamt med trafik och vi har i princip vägen för oss själva förutom för en Corvette som smyger upp bakom oss. Båstad kommun är en av de rikaste i Sverige och det märks inte minst på bilparken.

Landskapet är böljande och vackert och överallt odlas det och marken är täckt med fiberduk. Det känns tryggt att veta att Bjärepotatisen och chipsen är på tillväxt!

Det står en sten vid vägkanten som vi tror är en runsten men det kan inte beläggas och vi hittar inga runor på den.

Sista biten går genom en ljus grönskande skog och där står vitsipporna i fullaste blom.

Vi är framme vid bilen efter halv dag i löparskor över hed och sten och i cykelsadeln på slingrande vägar mellan bondgårdar och trevande rapsfält. Ljuset och färgerna, gult och blått. Den svenska sommaren knackar på dörren.

Las Vegas – Från The Strip till Red Rock Canyon

Las Vegas – inte direkt för det tankarna till löpning? Snarare sena nätter vid ett Black Jack bord eller enorma mängder blinkande enarmade banditer. Men skenet bedrar! Vad hittar man om man tittar ut från kasinofönster när solen precis gått upp och de flesta banditerna tappat glansen. Jo, massvis med löpare som passar på när trottoarerna är lediga innan (eller kanske efter?) de nöjessugna kasinobesökarna tar över igen.

Från New York New York där jag bodde går det bra att springa både norrut och söderut på Las Vegas Boulevard, eller the Strip som den är mer känd som, Jag testade lite av varje under senaste besöket.

Många av kasinona är faktiskt riktigt sevärda även utifrån!

Fast efter ett par rundor började jag kunna the Strip. Det är trots allt bara en gata. Även om den är lång. Som tur var väntar lite mer äventyrliga stigar på en nyfiken upplevelselöpare inte långt från Vegas. Det räcker att ta sig knappt två mil västerut och man hittar Red Rock Canyon! Kanske inte så grönt och frodigt, Las Vegas ligger som bekant mitt i en öken, men storslagna vyer är det gott om.

Jag började med den stora sevärdheten, de röda klipporna stället fått sitt namn från och sprang upp ner Calico trail ett par gånger. Mycket folk, men massivt imponerande klippor.

Sen en liten tripp upp mot Turtlehead Peak, Någon sköldpadda såg jag inte till, men en liten trevlig tur var det i alla fall

Dagen riktiga höjdpunkt sparade jag till sist: White Rock trail. Längst in i Red Rock Canyon systemet. Bortanför bilarna och med klar vildmarkskänsla. 11 km snirklande stigar. Upp och ner och upp igen på små steniga stigar. Mest upp kändes det som, men det var nog benen som tröttnade lite på slutet!

Totalt blev det drygt 17 km förvånansvärt givande upplevelselöpning bara 2 mil från Las Vegas. Väl värt en utflykt om man är i trakterna!

En svensk klassiker

Så här efteråt kan man ju undra hur det egentligen började. Jag menar, hur det kom sig att jag, en 54 årig kvinna (i mina bästa år, men ändå…) utan längre stunds tvekan sa Ja! till ”Visst ska vi göra En svensk klassiker, absolut”! Kan jag åka längdskidor? Definitivt inte, har aldrig provat. Kan jag cykla 30 mil? Vet inte, har bara cyklat till och från jobbet på en gammal trög cykel, och 30 mil låter som det skulle göra gigantiskt ont i rumpan. Kan jag simma? Jo, men det kan jag. Har simmat en hel del längder i bassäng. Fast det var när jag gick i gymnasiet på sjuttiotalet … Men jag kan springa, det vet jag säkert. Och det kommer man långt på, det vet jag också.

Kanske var det en blandning av galenskap, envishet och helt enkelt ”Hur svårt kan det vara”? En Äventyrslöpare fegar inte! Vi var tre som lovade varandra att genomföra prövningarna. Jag, min man Anders och äldste sonen Philip. Utmaningen gällde att genomföra helklassikern, något annat var inte att tänka på, dvs Vasaloppet 9 mil eller Engelbrektsloppet 6 mil på skidor, cykla Vätternrundan 30 mil, simma Vansbrosimmet 3 km i Västerdalälven och Vanån, och springa 3 mil på Lidingöloppet. Allt under ett år och man får börja var och när man vill.

Vi beslöt oss att kasta oss över Vasaloppet öppet spår i februari 2015. Och då insåg jag den största svårigheten. Nämligen att tre personer ska lyckas hålla sig friska och skadefria samtidigt under alla övningarna! Och den första personen som ficka kasta in den första handduken blev jag! Hur kan man samtidigt få inflammation i mellanfotleden, hälsporre OCH slemsäcksinflammation i SAMMA FOT?? Lägg därtill en förkylning och det är helt enkelt kört. Ja, inte på skidorna alltså… Medan Anders och Philip vackert skidade i mål under portalen i Mora satt jag hemma och tittade på livesändningen på webbkameran… Trist!

Vätternrundan

Införskaffade en 24 -växlad ”tjockcykel” som cykelhandlaren påstod att jag skulle kunna ta mig igenom Vätternrundan på. Alltså, ingen racercykel här inte!

Efter några helgers träning på den nya cykeln och efter att ha legat två nätter i tält i Motala var det dags för start kl. 4.30 i gryningen på Motala torg. Och då kastades den andra handduken in. Philip hade fått influensa med feber! One man down!

Så Anders och jag tar oss själva, ja, inte ensamma förstås, utan väl i sällskap med flera tusen andra, i lagom maklig fart runt Vättern medan regnet kanske inte vräker, men i alla fall strilar ned. Jag har köpt skoskydd för att hålla cykelskorna torra, men det får bara till följd att regnet konserveras i skon när det väl letat sig in, och när vi stannar i Jönköping vrider jag ur strumporna. Svensk sommar. Västra sidan om Vättern är vacker och när vi passerar Tiveden blir vi välsignade av en frikyrkopastor i farten. Jesus är med mig och det känns bra. Vi stannar vid alla stoppen, ja inte vid vägskyltarna alltså, utan vid fikastoppen och jag har aldrig någonsin varit så hungrig som under cyklingen. Jag äter köttbullar och potatismos, två portioner lasagne och ett oändligt antal släta vetebullar som jag mot slutet av turen verkligen börjar hata. Nåja, allting har ett slut, så även Vätternrundan, fast den kan man ju i och för sig fortsätta att köra runt, runt … men vi hoppar av i Motala efter 30 mil och då känns det närmast euforiskt! 30 mil på cykel i ett sträck! Det är som att köra från Malmö till Jönköping eller till Göteborg. Kan man verkligen göra det?? Bevisligen kan man det, dessutom på en tjockcykel och utan att vara i närheten av de 100 mil som man bör ”ha i benen” före start. Ett tips: Ett par cykelbyxor av god kvalitet betyder mycket!

Vansbrosimmet

Ingen av oss musketörer kan crawla, i alla fall inte någon längre sträcka, men alla kan simma bröstsim och alla har nya fina våtdräkter! Vi parkerar bilen i Vansbro och vandrar mot starten. Alla är friska (för första gången) och då händer det otroliga, det börjar hagla! Jag har aldrig någonsin sett så stora hagelkorn! Hagelöverfallet gör att vi blir sena till vår startgrupp. Nu gäller det att snabbt ta på sig den speciella supertajta badmössan man fått, annars får man inte starta. Jäklar! Badmössan sprack! Vad gör jag nu? Fort, får en ny, ner till vattnet. Men så tittar jag ner på fötterna och inser att jag har glömt att ta av mina boots!! Herregud! Jag kan ju inte simma med skor på, dessutom är det säkert inte tillåtet. Fort, fort, fort av med bootsen och lämnar dem till en snäll funktionär som lovar att ta hand om dem medan jag simmar. När jag väl kommer ner i vattnet är jag helt slut efter ”Att komma till start stressen”. Jag tar det istället riktigt lugnt, hämtar andan och då tittar solen fram! Det blir trots allt en behaglig resa i det 16 gradiga vattnet. Våtdräkten värmer bra och det känns ingen större skillnad mellan motströms och medströms. När jag kommer i mål och går uppför rampen känns det som jag fortsätter simma på två ben! Glädje även efter denna övningen. 3 km är inte särskilt långt. Vi hade tränat en del i öppet hav i motvinden i Öresund där benen fastnar i tången och vågorna slår i ansiktet. Det är betydligt jobbigare.

Lidingöloppet

Äntligen! Nu är vi på hemmaplan. Anders och jag har sprungit Lidingöloppet ett antal gånger tidigare, även ultraloppet på 50 km, så den fruktade Abborrbacken är välkänd och flerfaldigt besegrad. Alla är friska och solen skiner och det kan inte bli mycket bättre. När Anders går i mål har han som den förste i familjen klarat En svensk klassiker. Han har utmanat ödet och köpt klassikertröjan redan före loppet och nu kan han ta den på sig. Vi andra är lite avundsjuka trots allt. Många säger att löpningen är den tuffaste grenen i klassikern. Det är svårt för oss att avgöra med så många mil och lopp i benen, men kanske är det så ändå. Tre mil i kuperad terräng är slitsamt och smärtsamt, många får kramp och smärtor på ställen de inte visste man kan ha ont på. Att ställa upp som otränad på Lidingöloppet är nog inte särskilt skönt.

Engelbrektsloppet

Jag vägrar åka rullskidor, något som jag betraktar som mer eller mindre livsfarligt, så Anders och jag har bestämt oss för att gå i skidskola på riktig snö i Dalarna. Vid två tillfällen dessutom. Det skulle visa sig bli ett riktigt kostsamt äventyr! Ja, inte bara skidskolorna utan det faktum att vår bil inte hämtade sig efter 26 minusgrader i Mora, utan helt sonika la av och dog på vägen utanför Sunne när vi var på väg hem. Fast det är en annan historia…

Jag hade typ aldrig stått på ett par längdskidor, så några dagars teknikträning var helt på sin plats innan vi alla tre stod laddade på startlinjen på proffsvallade skidor i Norberg. En underbar strålande dag där Anders enda uppgift var att se till att jag skulle komma över mållinjen innan snöret drogs. ”Du får åka bakom mig och sticka mig i ändan med staven om jag slöar”. Men oj vad fel jag hade! Han fick aldrig tillfälle att sticka mig med någon stav, för efter ca 18 km i en uppförsbacke så bryter jag min stav! Jag blir helt ställd. Här finns minsann ingen support som på TV, som springer fram och räcker mig en ny stav. Vad göra? Som den gentleman Anders är så ger han mig sina stavar! Han har ju redan klarat klassikern och kan ta det lugnt. Jag åker vidare med Anders långa herrstavar och han åker med en stav, min resterande. Efter ett tag får han tag i en barnstav, ja, inte så att han tar den från ett barn, han får den på en servicestation, och efter ytterligare ett antal mil kommer vi på att det är nog smartare att han får tillbaka sina långa stavar och jag åker i mål med den oskadade av mina stavar plus en barnstav! Jag kommer i mål med god marginal före tidsgränsen, men har ont i ryggen pga tokiga stavar, ett jätteskoskav på ena hälen och det mest udda av allt; en rejäl smärta i vänstra lillfingernageln! Detta pga av jag haft en alltför lång nagel som pressat mot handsken i sex mil, och som information för den som inte vet, så sitter handen i handsken fast i stavens handtag som i ett skruvstäd och går inte att rubba.

Så, sex mil på längdskidor är inte svårt att ta sig igenom även om man inte tränat alla de mil man ska ha rullat på längdskidor eller åkt på riktig snö innan, men det är bra om man har sina egna stavar och klipper naglarna!

Vasaloppet

Ja, då var ju egentligen all skidåkning avklarad och klassikern gjord men vad är väl en klassiker utan Vasaloppet? Egentligen helt OK, tycker jag, men nu envisades ju Gustav med att bråka med danskarna och dra i väg på skidor till Sälen för typ 500 år sen, så då är det väl bara att hänga på.

Early morning rise! Upp vid tretiden på morgonen för att försöka äta lite frukost innan vi går ombord på halv fembussen i Mora som ska ta oss till Sälen för start i Vasaloppet öppet spår. Det är massor av folk, musiken dånar och jag har ett par nya, kraftigare (!) stavar som jag hoppas ska hålla hela loppet. Och, ja, jag har plåstrat om hälarna och klippt naglarna.

Jag märker redan i den klassiska första uppförsbacken att jag har ett fantastiskt fäste på mina skidor. Nice, då slipper jag halka baklänges, något som tjejen framför mig kämpar med. Vad jag däremot inte riktigt tänker på då, men snart kommer att upptäcka, är att jag har väldigt dåligt glid både nedför backarna och på plattmarken. Det blir tyngre och tyngre och i princip alla åker ifrån mig. Fast, jag är snabb i uppförsbackarna om det nu är till någon glädje… Halvvägs, i Evertsberg, börjar musten gå ur mig och jag kliver av skidorna och går bort till en äldre farbror i vallaboden. Jag förklarar, att om han inte fixar bättre glid på mina skidor nu genast, så sätter jag mig på bussen och åker hem. Men, medan jag går iväg och dricker blåbärssoppa, får han fart på mina skidor och nu börjar det likna något! Jag får visserligen kämpa med fästet uppför men glider bra nerför och på plattmarken. Det är roligt och jag njuter. Tar det lugnt på stoppen, dricker massor av blåbärssoppa, pratar med folk och oroar mig inte det minsta för de många tidsgränserna. De sista nio km från Eldris till Mora tänder jag min pannlampa och skidar stolt och upprymd i mål under skylten I fäders spår i Mora. Varför måste det vara fäderförresten, det kan ju lika bra vara mödrar! Fast kanske inte just idag eftersom Philip kom i mål enormt mycket tidigare än mig, men i alla fall… Jag är nöjd och hungrig, vi köper jättepizzor på avhämtning och mumsar i oss på vandrarhemmet.

Efter en god natts sömn vaknar jag nästa dag och konstaterar jag mår bra och inte har ont någonstans, fast jag lyckades ramla rejält bara 500 meter från mål i en ynklig liten backe. Nej, jag har inte ens träningsvärk!

En svensk klassiker är en upplevelse, ett minne för livet. Det är dyrt att vara skåning eftersom det är långt att ta sig till de olika startplatserna. Det är fusk att vara dalmas eller kulla för de har mer eller mindre nära till alla aktiviteterna, och de är ju typ födda med ett par längdskidor på fötterna… Klassikern är en utmaning, men handlar framför allt mycket om att tro på sig själv och vara uthållig och inte ge upp!

Nu återstår bara Philips sista gren, Vätternrundan, men han har en racercykel som är snabb som en vind och nu tar dessutom hans flickvän över stafettpinnen och gör honom sällskap över startlinjen i juni kl. 4.30 i gryningen på torget i Motala… Lycka till!

Morgonstund har guld i mund!

 

Vi är på kick off på Bäckaskogs slott med sextio förväntansfulla och leksugna lärare och förskollärare. Vi har bjudit in Mikael Mattsson som är en munter utvecklingscoach från Göteborg som ska lära oss att vi har miljoners miljoner synapser som bara längtar efter att skapa nya kontakter i hjärnan, så att vi ska kunna lära oss, förändras och utvecklas i varje stund. Hjärnceller dör inte bara för att vi tar ett glas vin eller två, det kommer nya celler och det låter betryggande. Men han berättar också hur otroligt viktigt det är att röra på sig. Ordentligt. Varje dag. Helst genom att SPRINGA.

Vi äter en toppengod middag tillsammans på kvällen som blir sen för en del och ännu senare för andra och jag har tagit på mig utmaningen att leda Äventyrslöpning för personalen med samling  7.30 för dem som vågar och vill.

En liten men tapper skara möter upp framför borggården, en skara som har satt sig över lusten att dra täcket över huvudet och rulla över på andra sidan.

Det är klart, friskt och soligt, perfekt för en morgonrunda. Först en liten kort historik om slottet som har anor från 1200-talet då det uppfördes som munkkloster. Dansk adel, svenska kungar och nu på 2000-talet tillgängligt för oss ofrälse.

Vi springer en liten runda på drygt 5 km i prattempo på varierat underlag, gräs, uppför stenar och nerför asfalt. Vi ser inte många djur, mest betande kor, men någon ser en rovfågel och vi ser alla en liten hund som förundrat skäller på oss, en springande skara, säkert en ovanlig syn en lördag morgon så här ute i ingenstans. Ungefär halvvägs kommer vi till ett mini- eller kanske hellre” nanoSkansen” där man samlat några historiska hus för att visa hur det såg ut förr i tiden.

Alla är överens om att det kändes bra, t o m riktigt bra att komma ut i naturen på morgonkvisten och springa tillsammans, och vi smider planer om att locka med andra och fler, och springa tillsammans efter jobbet en dag.

Jag blir glad och varm, inte bara av att springa, men inombords och tänker JA! Såklart att vi ska göra det. Malmö Montessori After Work Run!

Il me dit des mots d´amour

 

Det är precis i slutet av augusti, det är extremt tidigt på morgonen och vi är på väg till Nice och franska rivieran för att utföra två väldigt viktiga uppdrag. Vi ska fira vår trettioåriga bröllopsdag och vi ska fira den med besked genom springa längst kusten mellan Cannes och Nice.

För trettio år sen vandrade vi på darrande ben in genom den lilla vita kyrkan i Vellinge för att säga Ja! till varandra framför prästen, och trettio år senare efter ett långt och äventyrligt liv tillsammans säger vi Ja, såklart! till att springa längst Medelhavet med varandra. Vi har 35 km framför oss och det är 35 grader i solen mitt på dagen och vi har allt vårt bagage med oss i varsin löparryggsäck på ryggen. Varmt, svettigt och alldeles, alldeles underbart!

Egentligen ska vi fira själva bröllopsdagen på ett slott i den förtrollande lilla 1200-tals staden Eze en bit upp i bergen, men vi gör själva löpningen i två etapper. Första dagen sätter vi av i maklig fart längs promenade des Anglais i Nice. Klockan är ca elva på förmiddagen och vi har hela dagen på oss. Vi har inte bråttom och det gäller att njuta för, med handen på hjärtat, det är varken var eller varannan dag som man får möjlighet att springa längs franska rivieran. I vår ungdom tillbringade vi flera somrar vid franska medelhavskusten och det är med nyfikenhet vi försöker känna igen hotell och restauranger vi besökt för länge sen.

Efter ca fem km är vi framme vid flygplatsen efter att ha sprungit längs den trafikerade kustvägen, den sk lägsta cornichen. Det är lite för mycket bilar och vi försöker leta oss längre ned mot stranden. Bättre! Nu hittar vi strandpromenader i de små badorterna och vi kryssar mellan caféer, lyxbåtar och badgäster. Stränderna är inget för veklingar, snarare för fakirer, eftersom man får lägga ut sina badhanddukar direkt på stenarna. Hårt. Väldigt hårt.

Lyxyachter i olika storlekar och modeller, högsta formen av lyx tycker vi. Vi stannar och fotograferar och låter oss förföras. Tänk om … tänk om man varit så gräsligt rik att man kunnat köpa en lyxbåt i Medelhavet. Fast, nej, det hade vi ändå inte gjort för både Anders och jag blir tyvärr väldigt sjösjuka. Otur och en mycket bra anledning: Alltså ingen båt!

Hellre då ett par liter vatten! Det är rejält varmt och vi köper vattenflaskor så ofta vi kan. Kan inte dricka för mycket vatten en dag som denna.

Dags för lunch. Vi stannar till i en mycket speciell ort, Villeneuve Loubet, som egentligen bara består av ett antal spektakulärt båtformade höghus med jättebalkonger mot havet och en marina. Vi äter en enorm lasagneportion och njuter av dagen, värmen och livet.

Ny energi av maten och pausen och nu vidare mot Antibes och Juan les Pins. Vi är pigga och springer på i bra art på cykel/gångvägen med havet till vänster, bilvägen och järnvägen till höger och solen i ögonen. Och så, vid strandens slut där staden tar vid står tre ungdomar. De ser glada ut, vi närmar oss. De vinkar. Det ser ut som de vinkar till oss? Men … jag känner ju igen dem … och där mitt ute i ingenting står våra barn och vinkar till oss! Philip, Emil och Sofia; Emils flickvän har åkt ned för att överraska oss på vår ”bröllopsresa”. Vilken underbar överraskning! Helt galet! Och hur i all världen kunde de hitta oss just här? De visste att vi skulle springa, och vi hade lämnat lite spår på facebook, men det mest otroliga är att när de sitter på snabbtåget till Cannes och tittar ut genom fönstret får de i en ögonblicksbild syn på oss när vi kommer springande. De hoppar av tåget i Antibes och ställer sig för att ta emot oss. ”Plötsligt händer det” och ”När du får oväntat besök” är TV reklamslogans som blir helt sanna och jag kan inte säga annat än ”Merci” mina underbara barn. Bättre present kunde vi inte få.

Vi bestämmer att vi ska ses i Cannes på kvällen och Anders och jag springer vidare. Antibes är en riktig ”sommarstad” med caféer, restauranger och turister. Jag blir frestad och vill stanna, men vi har en bra bit kvar. Framförallt en seg backe upp genom Antibes, pust, för att komma ner på Juan les Pins sidan. Nerförsbacke! Värda en glass och en paus på strandpromenaden.

Nästa etapp är ganska dryg och tråkig. Vi springer på en jättesmal trottoar med en mur på ena sidan där växter hänger och aldrig verkar ha blivit klippta och en strakt trafikerad väg på andra sidan. Vi har varit på väg i fem timmar i stekande sol och det känns som att vi gärna vill komma fram. När smakar en coca cola bäst? Nu!

Vi närmar oss Cannes. Badstranden och husen i utkanten känns som tagna ur en James Bondfilm från sextiotalet. Tiden verkar ha stått stilla, bara bilmodellerna är nya. Märklig känsla. Borde det inte vara lite lyxigare i Cannes?

Och då svänger vi runt hörnet och Croisetten breder ut sig. Hela Cannesbukten ligger framför oss. Palmer, sandstrand, svarta blanka bilar. Hotell Carlton tronar i mitten och lyxiga butiker med kläder, skor och klockor flankerar. Vi är framme! La vie en rose!