Peu n´importe si tu m´aimes

Vi tar Pariståget från Cannes till Nice, hoppar av och byter till ett mindre tåg som stannar vid en pytteliten station, Eze sur mer, som inte är just mer än en gammal stationsbyggnad, ett café och en stängd bar.

Del två av vår rivieralöpning har tagit sin början och dagens övning består av att ta oss upp för en två km lång vindlande romersk åsnestig uppför berget till den gamla medeltida staden Eze. Där har vi bokat ett deluxe rum med havsutsikt på Chateau d´Eza och ett bord på deras Michelinrestaurang på kvällen. Vi ska fira trettioårig bröllopsdag och det ska vi fira ordentligt!

Men finns det verkligen inte enklare sätt att ta sig upp till staden än på en åsnestig?? Självklart gör det det! Det är väl snarare så att det inte finns någon svårare väg … vilket är precis meningen.

Vi kämpar på längs grustigen. Ibland finns det inhuggna trappsteg i berget, ibland inte. Utsikten är fantastisk över havet och kusten och vi tar oss allt högre upp.

Vi är framme, kommer upp på baksidan av sagostaden och letar oss in i den smala, vindlande gränderna efter vårt slottshotell. Hotellet är pyttelitet och bevarat sen tolvhundratalet. Det är femstjärnigt, utsett till det mest romantiska hotellet i Europa 2015 och ett av de hundra mest exklusiva i världen. Dagen och kanske hotellet till ära har vi inte våra vanliga svettiga löparkläder när vi anländer för incheckning. Jag har blommiga shorts och Anders ett par vita. Vi blir mycket vänligt mottagna, men, ”Var har ni ert bagage?” ”Det har vi på ryggen.” Conciergen är bekymrad, ”Men ni vet att man inte får ha shorts, gympaskor och t-shirt på restaurangen?” Absolut! För djupt nere i våra ryggsäckar ligger svarta högklackade skor, en svart klänning, byxor, slips och franska herrskor. Ända sedan avfärd från Sverige från Nice till Cannes och uppför berget till Eze har vi släpat finkläder för att leva upp till den ”elegant dresscode” som restaurangen förskriver. Oh la la!

Vi sippar Champagnedrinkar med blåbär och njuter av stillheten och utsikten, beundrar och begrundar himmelsängen och förbereder oss för kvällen. Hallå, visst är trettioettårig bröllopsdag också mycket viktig och värd att fira?! Bara 364 dagar dit ..!

En klurig stafett med en mogen kvartett

Helgens #äventyrslöpning var av det mer ovanliga slaget. Vi åkte till Stockholm för att fira yngsta sonen Emils 25 års dag. Naturligtvis var vi också tvungna att passa på att hinna med en löparutmaning, hur skulle det annars sett ut? Jo förmodligen med besök i en massa onödiga butiker, museer, utställningar … Nåja, det är kanske inte så dumt det heller, men nu stod den klassiska Bellman stafetten på Norra Djurgården på programmet i stället. Födelsedagen firades kvällen innan med en hejdundrande middag med dryck därtill och avslutades med en hemgjord marängtårta som sonen och flickvännen hade egentillverkat. Jag nämner allt detta för att förklara hur oddsen vad gäller rörlighet och snabbhet låg till inför lördagens tävling. Bortförklaringar alltså : )

Hur som helst, på lördag lunch när solen stod i zenit och temperaturen plötsligen sprungit upp på sommarvärme stod vi fyra starka (?) löpare, varav tre 50 plus, redo för stafetten under lagnamnet OrkaNu! Nu var åldern i och för sig inte det största handikappet. Problemet var att vi var en löpare för lite. Tanken bakom tävlingen var att fem personer skulle dela på 20 km varav första sträckan på 5 km skulle delas på två personer som alltså skulle springa 2,5 km var. Hm, är detta en matteuppgift eller en löpartävling? I alla fall, detta ledde till att Anders gick ut som första man och sprang 2,5 km i bra tempo. Sen i stället för att växla pinne, toknålade jag om hans tröja genom att först riva av den första nummerlappen och sen kvickt sätta på nästa nummerlapp för sträcka två. Därefter ilade Anders i väg igen. Och han hade nu lite att ta igen på den ledande kenyanen … Philip gick starkt ut på sträcka tre i riktigt bra fart, vilket han måste göra eftersom han var lagets hopp. Sträcka fyra tog vår mycket gode vän Ulf, en gammal studiekompis från lärarutbildningen som på äldre dar skolat om sig till präst. Han påstod ihärdigt att han aldrig sprungit fem km snabbare än på trettio minuter, vilket jag påstod var rent struntprat. Nu gällde det att stå upp för laget och det ska också visa sig att han kom in på en långt mycket bättre tid. Kan kanske bero på att han hade Gud vid sin sida? Nå väl, jag är sist ut. Banan är långt ifrån platt. Upp och ner, upp och ner. Gårdagens utsökta kungsflundra gjorde att det var tungt. Jag flyger inte fram som den hjort jag önskat över kullarna och jag får aldrig till en riktigt jämn och bekväm andning. Det är helt enkelt ganska jobbigt. Punkt.

Helt illa gick det trots allt inte och när alla löpare kommit i mål, vi hade avnjutit vår riktigt goda picknick och alla tider räknats visade det sig att vi kommit i mål på 134 plats av 357 lag. Hallå, övre halvan, det får man vara nöjd med en dag som denna med våra förutsättningar. Att bli slagna av studentlag med raska gossar i tjugoårs åldern och en och annan kenyan är helt OK. Så ska det ju faktiskt vara.

Vi hälsar på hos Tycho Brahe, de´ tycker vi e bra de

Helgens långlöpning gick till Ven, den lilla ön i Öresund som varit både dansk och svensk under historien och som nu nås på 30 minuter med en mindre färja från Landskrona. Det finns idag gott om både svenskar och danskar som harmoniskt sida vid sida turistar på ön utan att kriga. Skönt!

Vi har bokat övernattning på Prästasvängens pensionat så att vi kan starta tidigt på lördagen och göra Ven i våra löparskor. Det är i och för sig ett väldigt udda sätt att ta sig runt ön på för här är det cyklar som gäller. Vi har aldrig sett så stora cykelparkeringar. Det finns cyklar till uthyrning i alla storlekar och sorter, och gemensamt för alla är att de är gula.

Första dagen, fredagen, ägnar vi åt lite mer traditionell sightseeing. Vi lär oss allt om Tycho Brahe, besöker Uranienborg och en renässansträdgård. Fast äventyret börjar egentligen redan så fort båten lagt till i den lilla hamnen. En delfin! Jo minsann, det simmar en äkta delfin bland båtarna. Ven verkar vara ett spännande ställe!

Middagen på fredag kväll äts på restaurang Ella i Kyrkbackens hamn. Den skulle visa sig vara en sk White guide restaurang som serverar oss en gudomlig torsk, perfekt tillagad med stekt mangold! Med en sådan uppladdning kan inte morgondagens löpning bli annat än perfekt!

Lördag förmiddag, frukosten är uppäten och löparryggsäcken är packad. Jag har en ny löparryggsäck som jag testspringer för första gången med helgens packning. Säcken med innehåll väger inte mer än två kilo. Bra packat, eller hur?

Vi startar från hotellet, springer uppför backen till Sankt Ibbs lilla vita 1100-tals kyrka och njuter av milsvid utsikt. Vi försöker ta oss ner för branten till Kyrkbackens hamn men det visar sig vara inhägnat så det blir upp igen och ner för bilvägen.

Vi springer uppe längs nordkanten av Ven, först bredvid ett kornfält och sen bredvid ett fält av sockerbetor. Det är smalt och svårt. Vi tar oss istället nedför branten och springer nere på stenstranden. Utmanande. Det gäller att verkligen se var man sätter fötterna. Vädret är perfekt, ca 17 grader med lite vind och vi klättrar upp och nedför gamla fort på stranden.

Vi springer förbi Norreborgs hamn och genom Husvik. Trädgårdarna är helt fantastiska! Hortensiorna är överdådiga och nästan manshöga och det är som att springa i en romantisk saga. Och titta, där betar minsann en lama!

Upp och ner på cykelstigen. Inte många löpare … men desto fler cyklister. De ser ut att kämpa ännu mer än vi i uppförsbackarna.

Nu är vi framme i Bäckvikens hamn där färjorna lägger till. Vi stannar och tar en fika, kaffe och macka. Nu har vi sprungit runt halva Ven.

Planen är att ta oss runt den södra och västra sidan, helst längs stranden, men det går inte. Vi måste följa cykelvägen uppe på land istället.

Efter en lite bit kommer vi till en attraktion, Nämndemansgården, en fyrlängad hembygdsgård från 1700-talet. För vars trettio kronor ger oss en snäll dam en guidad tur på gården som varit bebodd fram till 1989 och där i princip alla möbler och husgeråd är bevarade i original

.

Vi kryssar runt ön och passerar Vens whiskydestilleri Spirit of Hven. Mycket folk som sitter och äter och dricker. Tyvärr får vi avstå. Det blir lite väl tungt att prova whisky samtidigt som man är ute på långlöpning. Däremot stannar vi till och tankar rapsolja från Vens rappsolja och skafferi. Ja, det vill säga vi lastar en flaska i ryggsäcken, vi dricker inte den …

Vi irrar runt och försöker hitta försäljningen av den berömda getosten på Ven, men det är stört omöjligt. Vi ser en hage med massor av getter men det ytterst lilla ståndet som osten borde sålts i känns väldigt stängt och nedlagt. Hmm… vad gör man då med alla getterna?

En kilometer till sen är vi klara med turen runt Ven. 19 km runt och kors och tvärs på Ven har vi klarat av. Vi hinner med en tidigare båt tillbaka till fastlandet och tala om tur, när vi ska gå ombord på båten faller de första regndropparna!

Svalbard, ett löparäventyr i isbjörnens hemland!

En dag i mitten av sommaren för en del år sen gav jag och Anders oss i väg till Svalbard. Där finns världens nordligaste bosättning, där är det beckmörkt dygnet runt tre månader om året och där släpper permafrosten aldrig taget. Vi var på väg för att delta i Spetsbergen maraton, världens nordligaste maraton i bebodda trakter.

Vi startade klockan tio på förmiddagen en lördag i mitten av juni på idrottsplatsen i Longyearbyen på Svalbard. Det var en liten men erfaren skara av grånade män som trängdes vid startlinjen tillsammans med fem (!)) kvinnor, varav jag var en. Solen tittade försiktigt fram över isbergen, det var nästan vindstilla och temperaturen strax över nollstrecket, dvs en perfekt sommardag på Svalbard! Det innebar också en gedigen vinterklädsel; långa, varma löpartights, undertröja, löparjacka, vantar, pannband, ja rubbet.

Så gick startskottet och vi satte i väg mot äventyret. Inte ett träd eller buske eller knappt ett grönt grässtrå så långt ögat kunde se. Spetsiga isberg och moränliknande mark, där snön hade smält och vattnet förgäves försökte hitta ned i permafrosten. Naturen på Svalbard är fullständigt unik.

Direkt efter starten gick det uppför mot de gamla gruvbosättningarna som gjorts om till vandrarhem och bostäder. Vi fortsatte förbi vita träkors i bergssluttningen. Det var byns gamla begravningsplats, som man inte fick använda längre eftersom allt det man gräver ned i permafrosten så småningom kommer upp av sig själv och kommer i dagen …

En sväng genom Longyearbyen med sina säreget målade trähus och som fick sitt namn efter amerikanen Mr Longyear som grundade staden i början av 1900-talet. Där bor 2500 människor, som antingen jobbar i kolgruvan, bedriver arktisk forskning vid stadens universitet eller tar hand om turister.

Nu började det bli riktigt spännande! Vägen svängde ut ur byn och gick längs isfjordens kant med de höga, spetsiga isbergen i bakgrunden. Nu dök också de första isbjörnsvakterna upp, funktionärer prydligt utposterade längs grusvägen med gevär över axeln. På Svalbard finns det dubbelt så många isbjörnar som människor. Isbjörnen fruktar inte människan utan ser henne i första hand som levande föda. Därför får inte någon lämna tätorten utan gevär. Ett antal turister och invånare har skadats och dödats av isbjörnar genom åren och jag funderade på om min knallröda löparjacka skrämmer isbjörnar eller kanske istället fungerar som ett rött skynke för tjurar?

När vi rundat ”Varning för isbjörn” skylten satte vi fart mot flygplatsen. Här var vägen asfalterad och ute i isfjorden låg exklusiva kryssningsfartyg med utländska besökare och välbeställda turister, som obekymrat vandrade mitt i gatan, det vill säga mitt i loppet! Ute på flygplatsen rundade vi terminalen och sprang förbi både ryska och norska flygplan.

Efter flygplatsen bar det av brant uppför mot gruvorna i berget. Marken var täckt av svart kolstybb och nu började det bli riktigt klurigt. Vägen smalnade av och där snön hade smält blev det halt och slipprigt. Man fick närmast trippa på bergssidan för att inte halka i sörjan. En äldre norsk gentleman och medtävlare räckte mig handen så jag inte skulle snubbla.

Så, efter en härlig utförslöpa var vi tillbaka där vi började. Halvmaratonlöparna gick i mål, men för oss var det bara att gå in på andra varvet. Det skiljde sig inte nämnvärt från det första mer än att några polarrenar promenerade längs vägen och betade, gud vet vad, i denna karga natur. Draghundarna hade börjat vakna till liv och skällde våldsamt när vi passerade deras hägn. De var förmodligen hungriga och sugna på de sälkadaver som hängde på tork just utom deras räckvidd. Stormfåglarna cirklade över isfjorden medan en nästintill kamouflagefärgad vit polarräv pilade upp längs bergssidan.

Så till slut var jag framme vid mål för andra och sista gången efter nästan exakt fyra timmars slit och oförglömliga intryck. Jag kunde dessutom nöjt konstatera att jag nått mitt eget mål, att vinna damklassen. Av de fem kvinnliga löparna var vi bara tre som kom i mål. Vi får bara hoppas att de andra tröttnade och bröt, och att de inte blev isbjörnslunch …

En Trädlund, eller i alla fall Träd i Lund

Att Lund är en liten stad i södra Sverige känner nog alla till. Att en lund har med träd att göra vet nog också de flesta. Att kombinationen också stämmer bra kanske inte är lika känt. I alla fall visste inte jag att Lund mer eller mindre är en lund, fylld av träd och grönska. Inte förrän jag bestämde mig för att lägga veckans långpass i Lund, på jakt efter nya löparmarker.

Med början i södra Lund kom jag snabbt närmare civiliserade trakter.

Där hittar man Stadsparken som ligger som en grön lunga i centrala Lund, med dammar som piggar upp och så här års så klart mycket påskliljor.

Vidare västerut till Folkets Park, som nog är lite mer åt det vilda hållet. Vildare än intrycket man kan få av gräsmattan och tulpanerna.

Ännu längre västerut, faktiskt nästan så långt man kan komma i Lund i trakterna av Värpinge, ligger en liten ravin med en å som slingrar sig fram längst där nere. Kanske inte riktigt Grand Canyon, men helt klar värt en liten avstickare.

Vill man inte springa upp och ner för ravinslänten kan man alltid fortsätta till St Hans Backar. Här finns alla möjligheter i världen till backintervaller.

Något som verkar vara en specialare i Lund är att man satsar på långa, smala parker. Magistratsparken är ett bra exempel, precis söder om St. Hans Backar. Inte många meter bred men lång och både dammar och statyer har man fått plats med. Faktiskt kombinerat, kanske för att spara plats?

På väg söderut igen, mot den väntande bilen, kom jag igenom centrala Lund, kanske inte så massivt med träd just där men letar man lite hittar man ett och annat.

Som tur var finns ju ytterligare en lång och smal park i Lund, nu av den lite mer skogsliknande sorten och kanske inte så välkänd: St. Lars park i södra utkanterna av staden. Ett trevligt slut på ett bra 20 kilometers långpass i trädens och parkernas Lund.

I Ansgars fotspår eller ”Springtime in Ribe”

Vi har kört tvärs över Danmark för att komma till den mycket lilla och mycket gamla staden Ribe på Västjylland. Vi är egentligen här för att fira min födelsedag genom fiska ostron i Vadehavet. Men det är inte förrän i morgon. Vi har tagit in på ett modernt pensionat från mitten av 1800-talet (!) och här är här, och nu är nu, så vi hinner precis ta en kort löprunda i Ribe innan solen går ner.

Jag räknar ut att det var över fyrtio år sen jag var i Ribe förra gången, men jag känner igen mig och det mesta är sig likt. Det är kanske inte så konstigt för Ribe är Danmarks äldsta stad med anor från 700-talet och här ändrar man alltså inte på saker för ofta!

Vi börjar med att springa ner till Domkyrkan Vår Frue kirke. Den är från 1100-talet och är helt ENORM! Den ligger mitt på ett stenlagt torg och är helt enkelt galet stor. Tornet är femtio meter högt och att bara springa runt kyrkan för att hitta en ingång är en löptur i sig. Vi hittar så småningom ingången men kyrkan är tyvärr stängd. Vi får besöka den i morgon i stället. Vid torget ligger flera gamla byggnader, bl a Rådhuset, Den gamla arresten, Hotell Dagmar och turistbyrån. Vi springer in på gågatan och passerar en av Danmarks äldsta restauranger, Weiss, från 1600 talet. Taket lutar betänkligt.

Gatorna är kullerstensbelagda och husen pittoreska och många i korsvirkesstil. Vi kommer ner till Ribe å och springer förbi restaurang Sälehunden, hmm, äter man sälar där?

Vi springer längs Ribe å ner till resterna av Ribeshus, en stor fästning som tyvärr förstördes på 1600-talet.

Nu börjar det bli riktigt kallt och solen är på väg ner. Jag överskattade temperaturen och lämnade mössa och pannband i bilen.  Brrr!

Vi passerar Ribe katedralskola och som vanligt när vi passerar en skola funderar jag på hur det skulle kännas att jobba där. En skola i en stad från medeltiden med knappt 8.000 invånare, som i för sig pratar danska, vore kanske inte så dumt? Dessutom, jylländska är så mycket lättare att förstå än själlandska, varför är det så…? Nej, nu får jag sluta fundera på danska dialekter.

Vi springer runt den lilla stadskärnan och över floden till ett parkliknande område. Det är väldigt vackert, närmast pastoralt och svanarna glider fram på en liten damm. Folk promenerar på gångarna och de tidsenliga gatlamporna börjar tändas.

Strax intill parken ligger konstmuseet och framförallt Vikingautställningen. Man får snabbt en känsla av att Vikingar är mycket stort i Ribe och är man sugen så kan man titta på vikingabåtar och klä ut sig till vikingar. Det är inte vi inte sugna på och förresten är utställningen stängd så här dags. Men vi kikar in genom fönstret.

På tillbakavägen passerar vi Sankta Katarina kyrka och Ribe Gråbröderkloster och snart är vi innanför dörrarna till vårt pensionat Den Gamle Köbmandsgaard från 1850-talet.

Ribe är förmodligen en av Europas vackraste små städer, väl värt ett besök. Springtime in Ribe rekommenderas!

Backigt i Båstad

Bjärehalvön är en av favoriterna vad gäller löpning. En spa-helg är inte heller fel. Vad kan då bli bättre än en kombo? Spring så långt man orkar, vila ut i bubbelbadet och samla nya krafter genom en stor, god middag.

Följer man skåneleden söderut från Båstad kommer men snabbt (nåja, kanske inte såå snabbt, det är uppför som gäller, mycket uppför) till Axelstorps naturreservat, som faktiskt har ganska bra vildmarkskänsla även en lite grådaskig tidig vårdag. Fråga bara de lurviga kompisarna.

Efter 10 km började en lång trevlig nerförsbacke närma sig. Som tur var har man lite förstånd kvar och inser snabbt att det som går brant ner kommer snart att gå plågsamt långt upp igen! Dags att vända tillbaks till Båstad och den väntande varma poolstolen.

På liv och död i Sarajevo

I nästan ofattbara FYRA år var Sarajevo belägrat under Balkankriget, den längsta belägringen i modern tid. Förlusterna och lidandet var enormt; 20.000 döda och 56.000 sårade, varav tusentals barn. Kriget är bara tjugo år bort och det är med blandade känslor jag står på startlinjen till Sarajevo halvmarathon. Ett lopp genom gammalt och nytt, den turkiska stadskärnan med kullerstenar, huvudgatan med moderna shoppinggallerier och överallt kulhål i husfasaderna  från maskingevär. Och mitt i allt detta, ungdomar som dricker cappuccino iklädda dyra italienska kläder och skor.

Solen strålar och det pumpar peppande musik i högtalarna. Jag är i bra form och sugen på att springa 21 km i en spännande stad där nutid och historia samtidigt är närvarande. Det är sannerligen omöjligt att inte bli känslomässigt berörd.

Vi startar utanför BBI shoppingcenter och springer utmed huvudgatan Marsalia Tita. Det är modernt och renoverat och trädbevuxet. Ganska snart viker vi av till höger och springer uppför en gata som leder till Stadion. 1984 hölls vinter OS i Sarajevo, nu är Stadion en enorm kyrkogård. Bilderna av alla dessa gravar från kriget etsar sig fast på näthinnan.

Vi vänder och springer ner på huvudgatan igen och passerar en känd katolsk katedral, Marjin Dvor; Marias slott.

Banan går i väst – östlig riktning i en spets, vi vänder där spårvagnslinjen tar slut och springer in mot staden igen längs Vilsnovo allén som går längs floden. Vi kommer fram till Vrbanja bron. Den kallas Kärleksbron efter de första krigsoffren i Sarajevo. Det var en ung serbisk man och en bosnisk flicka som älskade varandra men som dödades för sin kärlek av krypskyttar på Vrbanja bron.

Nu blir det ännu mer historia, europeisk storpolitik. Vi kommer fram till Obala Kulia Bana. 1914 färdades ärkehertig Frans Ferdinand och hans hustru i öppen bil genom Sarajevo som på den tiden tillhörde Österrike-Ungern. En serbisk nationalist, Gavrilo Princip, låg i bakhåll och avlossade två dödande skott. Både Frans Ferdinand och hans hustru dog och detta blev inledningen till Första Världskriget.

Svårt att ta in så mycket död och lidande. Därför är det befriande att springa ut ur staden och ut i naturen. Sarajevo ligger i en gryta omgärdat av berg och vacker natur. Nu bär det uppför i Bentbasa, ett spa- och naturområde. Men oj, vad det går uppför! Vad är detta, är det ett stadslopp eller ett terränglopp? Det blir allt smalare och trailaktigare och tufft att hålla farten, men nu är vi framme vid

Kozja Cuprija, Getbron, och då vänder vi. Härligt.

Ett man säkert vet är, att om man kämpat väldigt mycket uppför, så får man njuta lika mycket nerför! Det går i flygande fläng och snart är jag tillbaka i bebodda trakter igen, denna gång i Gamla stan. Gamla stan har turkiska anor från medeltiden och Ferhad-Begova moskén tronar mitt på det lilla torget. Nu är det verkligen inte långt kvar! Full fart mot målet där min väninna och resekamrat väntar!

Medaljen om halsen, vädret och humöret på topp! 21 känslosamma, spännande och vackra kilometer är slut. Nu väntar en dusch och en god middag, kanske Punjene paprike eller Cevapcici? Eller varför inte somunbröd med kajmak? Mums …..!

Bland råttor i Rostock


Glitter och glamour, sauerkraut och currywurst! Hur kommer man i bättre julstämning än att ta sig över Östersjön och sätta kurs mot en riktigt överdådig tysk Weinachtsmacht? Lyckligtvis behöver man inte åka särskilt långt. I gamla östtyska städer vimlar det av julmarknader där man kan åka karusell och pigga upp sig med glühwein med schuss efter behag.

I fjor drog vi och våra julmarknadsvänner Eva och Thomas söderut mot Rostock, kanske mest känt för de flesta svenskar för sin enorma Bordershop. Men staden har faktiskt så mycket mer att bjuda på. Norra Tyskland är på många sätt gammal svenskbygd. Först och främst är Rostock en gammal Hansastad från 1200-talet. Staden bedrev omfattande handel med Sverige. Särskilt handlade man med sill från Skanör och Falsterbo. På den tiden sägs det att det fanns så mycket sill att havet kokade av fisk och man kunde skopa upp sill med händerna! Kanske är det sant, kanske inte, men därefter har både Gustaf den II Adolf och Karl XII härjat i Nordtyskland. Nu var det vår tur.

Bästa sättet att lära känna en stad är som vanligt i ett par löparskor. Gärna tidigt på morgonen innan staden vaknat och det är gott om plats på trottoarerna.

Lördag morgon i mitten av december, ovanligt varmt för årstiden, springer Anders och jag ut genom dörren till SAS Radisson Blu. Vi springer rakt in i ett julmarknadsområde och det är närmast en spöklik känsla att springa genom ett tyst tivoli utan musik, utan människor och utan dofter av grillad korv och majskolv. På vänster sida dyker Kröpeliner Tor upp. En av Rostocks sevärdheter och en kvarleva från ringmuren som byggdes på 1200-talet. Nåja, original är det kanske inte eftersom nästan hälften av all bebyggelse förstördes under andra världskriget, men tre av tornen står på sina platser igen.

Vi följer vallgraven längs ringmuren och där och då dyker plötsligt ett par råttkompisar upp i vattnet! Oväntat och oförberedda finner vi oss stirrande på varandra! Inte var dag man får en sådan naturupplevelse mitt i staden. Mätta på upplevelsen kilar både vi och råttorna åt var sitt håll.
Vi springer genom en liten park med det vackra namnet Rosengarten, tyvärr ser vi inte många rosor i december, men det är säkert fint på sommaren. Nu kommer vi till Steintor den andra av de tre återuppbyggda ringmurstornen.

Vi passerar ett bageri, mums, det doftar gott, och vi blir sugna frische Brötchen, men vi får hålla oss.
Plötsligt befinner vi oss i ett område med stora patriciervillor från tidigt 1900 tal. Vi fantiserar om vem som bor där idag i en lite halvfattig fd östtysk stad med ganska hög arbetslöshet. Advokater? Doktorer? Gatorna har lockande namn efter forna tiders storheter och nu är vi på Rosa Luxemburg strasse. Rosa Luxemburg, vem tusan var nu det? Kan inte riktigt placera henne, måste kolla upp så fort jag tillbaka till hotellet!

Vi sätter kurs mot Lindenpark, nästan som en liten skog mitt i Rostock. Det är rofyllt och stilla och de enda vi träffar på är några enstaka hundägare. Historien berättar att denna park ursprungligen var en kyrkogård men att gravstenarna sedan många år är borttagna.



Nu börjar vi snart få ”hemmavittring!” Vi närmar oss Rostocks hamn och springer längs kajkanten. Vi stannar till vid den kända restaurangen Zum Alten Fritz. Det vattnas i munnen; specialiteter som Schweinshaxe och mikrobrygd öl! Det får bli ett bord för fyra i ikväll!
Vi tar trapporna upp till hotellet med språng, joggar lagom avspänt in genom svängdörren. En snabb dusch och sen en välförtjänt rejäl tysk frukost.

Idag var jag otrogen … mot mina löparskor!


Varför?? Varför väljer man att överge sina kära, sköna, perfekt sittande Adidas boost löparskor för att tillbringa 26 km på ett par rullskidor??

Ända sen jag var ung, eller, ja, yngre, har jag alltid tyckt att det såg så härligt och festligt ut att susa fram på rullskidor, coolt liksom. Rullskidor är inte festligt, det är närmast tragiskt och otäckt. En skånings patetiska försök att åka längdskidor. Har man ingen snö får man ta asfalt under hjulen.

Rullskidor är luriga och opålitliga. Första gången jag ställde mig på dem kändes det som Bambi på isen. Dessutom sitter man fast. Både med händerna och fötterna. Det är alls icke som på slalomskidor i utförsåkningen. Skulle man råka ramla i backen så tappar man oftast en skida eller stav och snön är hyfsat mjuk. På rullskidor ligger man i asfalten. Så gick det också första gången. Ingen bra början på ett förhållande. Därför åkte rullskidorna ner i garaget, men fick alltså komma ut i dag, denna soliga söndag, då halva Malmös befolkning tagit sig ner på Ribban för att promenera, cykla, springa och åka rullskidor. I och för sig är det ganska meditativt när man väl kommit in i lunken så att säga. Man riskerar inte köra vilse och köra fel för det går liksom bara rakt fram. Jag hade trott att med alla mil i mina vid det här laget starka och uthålliga ben skulle det vara lätt som en plätt att åka rullskidor och fort skulle det framförallt gå. Det gör det inte. För rullskidor åker man framförallt med ARMARNA, så idag har jag stakat i 26 km. Undrar hur mina armar kommer att se ut i morgon? Som en rysk kulstöterska?? Normalt skulle jag mer klassificera dem som spaghetti.

Eftersom vi gillar att mäta och hålla koll och tävla, i alla fall inom familjen, så har vi var sin fitbit som bla mäter steg och kilometer. Om man springer går det bra att fästa den lite varstans på kläderna, men om man åker rullskidor får man nästan inga steg alls. Så därför, smart som jag är, tänker jag att om jag stoppar ner fitbiten i pjäxan så får jag i alla fall fler steg registrerade. Då händer det otroligt märkliga att när jag är på väg tillbaka på mina rullskidor så ser jag att det ligger en lite tilltufsad fitbit vid sidan av vägen jag åkt på. Hm, där ligger en fitbit tänker jag. Det var ju rysligt synd om den som tappade sin fitbit. Det är inte roligt för de är inte billiga. Och eftersom jag är en god människa böjer jag mig ned, tar upp den och stoppar den i fickan och tänker att när jag kommer hem kan jag försöka spåra ägaren. Väl hemma berättar jag om den upphittade fitbiten för familjen och får frågan ” Men var har du egentligen din egen fitbit?” Eh, ja just det, i pjäxan … eller?? Nej, jag hade oturligt och olyckligtvis tappat den. Men också turligt och lyckligtvis hittat den. MIN EGEN FITBIT!

Nej, rullskidåkning ser jag som en parentes i mitt liv. Jag lovar att vara trogen löparskorna!