Uppför Lion’s Head i Kapstaden

Att åka linbana är för mesar! Vad känns väl bättre än att erövra ett berg ”by foot” så att säga?
Att springa uppför Taffelberget i Kapstadens utkanter kändes som en lagom utmaning för en förmiddagsrunda. Vädret var strålande, en bit över 20 grader. Det var i och för sig oklart hur lång sträckan faktiskt var. I vår guidebok stod det 8 km, men var det enkel väg eller tillbaks igen? Tveksamt, men 8 eller 16 spelade inte så stor roll. Stigen från Visitors Centre var väl markerad, vi hade karta och toppen på Lion’s Head gick liksom inte att missa… Men, vad är det för fel på oss när det gäller att hitta? Känns ibland som om vi fötts med ett väldigt begränsat lokalsinne, inget bra arv att föra vidare… Nåväl, som bekant, det man inte har i huvudet får man ha i benen. Vad guideboken inte heller varit riktigt tydlig med var hur man tog sig uppför Lion’s Head. Löpning? Jo jag tackar! Den lilla morgonturen skulle visa sig bli en provkarta på ett par mils först löpning, sen vandring och till sist klättring uppför toppen!
 

Första kilometrarna gick längs en relativt lättlöpt stig. Taffelbergen översvämmas av massor av blommor och växter i spännande former och starka färger. Få ställen på jorden har en så stor mängd endemiska växter som just Taffelbergen och sluttningarna runt Kapstaden. Det betyder att vi aldrig sett de flesta växterna tidigare och därför inte har en aning om vad de heter. Men det har man löst, eller rättare sagt de första holländarna som kom hit på 1600-talet, löst på ett fiffigt sätt. I Sydafrika heter nämligen alla växter fynbosch, vilket betyder precis vad det låter som; fine bush. Och det ju precis vad det är, fina buskar!

 

Vi mötte få människor. De vi träffade var oftast ute och rastade sina hundar och hälsade vänligt på oss galningar som ångade på i spåret. ”Howzit?” Jo tack, än så länge är det helt ok. Men någonstans där vid foten av berget gick det lite fel och vi började springa längs havet på bergsplatån istället. ”Är det här verkligen rätt väg…?”Alltså, vända om och springa tillbaka och hitta en bättre väg. Men vad gjorde väl det. Himlen var klarblå och små fåglar flög omkring oss. Viken härlig känsla att få springa trail i Taffelbergen!

Efter ett tag blev stigen smalare och stenigare och framförallt brantare. ”Visst är det ok att gå i uppförsbackarna? Absolut, inget skamligt med det.” Fler och fler människor började fyllas på framför oss och de pustade och stånkade. Varmt, alltid för snålt med vätska och klurigt underlag. Efter ytterligare en bit försvann stigen helt och ja, det gick bara rakt uppför! Men hur…? Vi fick klättra! De Sydafrikanska myndigheterna hade i alla fall haft den goda smaken att slå in järnhandtag i berget som hjälp för att hiva sig upp med och sätta fötterna på.

Tack för det! Inte ofta man har bergsklättringsutrustning med sig när man är ute på en löprunda. Ganska läskigt minst sagt och inte särskilt handikappanpassat sett ur svenskt tillgänglighetsperspektiv. Till sist var vi uppe. En fantastisk utsikt över Kapstaden och den glittrande Atlanten bredde ut sig. Låt oss stanna och njuta och bevara ögonblicket och känslan. Seger!

Efter att ha pustat och druckit upp det sista vattnet började vi färden nerför. Om det är tufft att klättra uppför så var det ännu klurigare nerför. Väl nere från toppen på lite skakiga ben hittade vi en fin, lättlöpt slinga tillbaka till bilen.

Kanske kunde man ha gjort Lion’s Head på 8 km men har man chansen på ett par mil extra så tar man ju hellre den, för ”The More, the Merrier”… : )

Fem km bakom ett tomteskägg

Hur tillbringar man nyårsafton på bästa sätt? De flesta skulle förmodligen tänka på champagne, goda middagar och fyrverkerier. Det håller jag med om. Men innan dess, på dagen alltså? Vad kan väl vara mer uppiggande och inspirerande än en liten löpartävling! I år var det alltså för min del dags att delta i Sylvesterloppet i Pildammsparken i Malmö. Man kunde välja mellan ett och två varv och två varv var totalt på 5, 4 km, ”A walk inte park” så att säga.

Solen sken, det var gnistrande kallt och många sugna löpare stod och hoppade för att hålla värmen. Men inte jag. Jag var nämligen väl påpälsad som tomte! Två varv runt Pildammarna är oftast inte ett jättestort äventyr, men drygt fem km i tomtedräkt, skägg och luva är en upplevelse. Både för den som springer, medtävlarna och åskådarna. För det hör nämligen till historien att ingen, absolut ingen var utklädd till någonting förutom jag! Ja, ska jag vara riktigt ärligt så lyckades jag faktiskt få min kära familj, som också deltog i loppet, att bära tomteluva. Det var snällt tycker jag. Det gjorde att vi blev en riktig tomtefamilj…

Jag älskar att klä ut mig på lopp vare sig det är meningen eller ej. Min hittills bästa bedrift i den klassen var när jag sprang en mil utklädd till en mycket tjock groda med väldigt begränsad sikt, ledsagad av en gorilla. Men det är en annan historia…

I alla fall; klara färdiga spring! Det börjar bra, luvan är på plats, skägget sitter som limmat och publiken och medtävlarna är glada. ”Finns det några snälla barn?” Jo då, det finns det gott om. Jag ”ho ho ho:ar” mig fram Varför pratar alla tomtar amerikanska? High five på dig! Farten är riktigt god, i alla fall för en tomte och jag blir triggad av barnen som ropar till sina pappor ”Du måste springa förbi tomten”

Men sen blir det jobbigt, för tomterocken vägrar sitta kvar. Den vill liksom bara glida av… Hur hårt jag än spänner skärpet om midjan så bara glider rocken upp. Herregud, jag kan ju inte skrämma barnen som blottartomte!

Sista varvet handlar om att hålla utrustningen på plats så att säga och gå i mål med hedern i behåll.  Det gör jag. Jag vinner tomteklassen förstås och är redan i full gång med att fundera ut hur jag ska optimera 2016 års tomte.

Från Kap till Kap

När jag var liten kunde jag sitta klistrad framför en spännande historiebok. Tänk om man levt på den tiden då man trodde jorden var platt och bara de allra modigaste vågade ge sig ut i ett fartyg för att testa ”kanten”. Vad skulle hända? Skulle man ramla av med båt och allt? Eller var det faktiskt så att man kom någon helt annanstans? En av de största ”upptäckarna” som fascinerade mig mest var Vasco da Gama, som efter många vedermödor till havs, rundade Afrikas sydspets; Goda Hoppsudden vid juletid 1497.

2015 var det dags för oss! Efter en vacker bilfärd längs kusten ner från Kapstaden då vi
bl a gjorde en avstickare till sjöss ut till en Sälö, körde vi in i Cape Nature Reserve, parkerade bilen och välkomnades av en … struts!

Tänk att stå vid Goda Hoppsudden drygt femhundra år efter Vasco och spana ut över havet. Samma värld men ändå så oerhört annorlunda.

Efter det obligatoriska fotot vid Goda Hoppsudden var det dags att bege sig uppåt längs klipporna för att komma upp högst och få den bästa utsikten. Strålande sol på blå himmel, blått hav och mellan 25-30 grader i luften. Men nu är det inte så enkelt att det bara finns en kap; Goda Hoppsudden, det finns en kap till, Cape Point, på lagom löparavstånd. Dit var vi på väg och det lutade lagom uppför. Precis som i Taffelbergen växer det mängder av blommor och växter vi aldrig sett tidigare.

Underlaget var väldigt lättlöpt och mjukt, man hade gjort en stig med träribbor på bredden.
Ungefär halvvägs tittar vi ner för bergskanten och ser en liten kritvit strand. Ganska svettiga vid det här laget skulle det sitta fint med att svalka sig i havet.

Efter en väldigt lång trappa ned till stranden möts vi av en skylt som jag tolkar som att det i princip är förbjudet att bada. I alla fall är det väldigt farligt. Vi ser det som en utmaning, slänger av oss kläderna, utom trosor och kalsonger, och vandrar ut ungefär till knäna. Då tornar jättevågor upp sig och fäller oss! Och det är jättekul, så vi gör det igen och igen och … tills vi känner oss helt färdigbadade, klär på oss och kämpar oss uppför trapporna igen.

Vi fortsätter löpturen och når Cape Point och denna gång möts vi av … babianer. Och mängder av turister som kommit med buss.

Nu är vi verkligen hungriga, köper pizza och hittar en plats på resturangens terrass. Sugna är verkligen också alla babianerna, som gör allt för att stjäla mat. Som tur är finns det gott om babianvakter, inte barnvakter, som kämpar för att mota bort de sluga aporna.

Vi är mätta och belåtna och har klarat oss undan babianattacken. Jag köper en keps i shoppen, Anders går upp till fyren och sen är det bara för oss att springa tillbaka till Goda Hoppsudden, sätta oss i bilen och dra vidare mot nya äventyr!

Soweto Maraton

Planen var att stiga upp klockan fyra på morgonen och ge oss i väg vid halv fem. Det var planen, men det är sällan man helt lyckas hålla sig till planen. Vi är i Sydafrika för att åka på safari Krugerparken, stå på klipporna på Goda Hoppsudden och spana ut över havet efter valar och för att prova ett och annat glas gott vin i Kapdistriktet.  Men framförallt är vi i Sydafrika för att springa Soweto maraton!
Efter att tryckt i oss en väldigt enkel frukost är vi ändå snabbt i väg i vår hyrbil från Gold Reef City Casino Hotel i Johannesburg; Sydafrikas svar på Las Vegas! Vi är på väg till starten i Soweto maraton. Och vi år långt ifrån ensamma visar det sig! Efter en bit på motorvägen börjar vägen korkas igen. Av bilar som är på väg till just starten i Soweto! Bilarna står i det närmaste helt stilla och nervösa löpare som ska starta tidigare än vi på 10 och 21 km hoppar helt enkelt ur bilarna på motorvägen och börjar jogga över fälten mot starten som vi i ärlighetens namn inte riktigt vet exakt var den ligger, fast vi försökt reka dagen innan! Vi har dock is i magen, stannar kvar i bilen och krypkör så långt vi kan innan vi fulparkerar lite slarvigt vid ingången till NASREC Expo Center där starten ska gå. Gott om de obligatoriska bajamajorna finns det och sen är det bara att glida in i startfållan. Och när startskottet går kvart över sex som planerat är alla maratonlöparna på plats, glada och ystra att kasta sig i väg. Fast kanske inte riktig så ystra ska det visa sig som brukligt är … men det kommer att få sin förklaring längre fram.

 

Soweto är Sydafrikas äldsta kåkstad och betyder helt enkelt South West Township. Ett enormt slumområde med idag över 2.3 miljoner invånare dit Johannesburgs svarta invånare tvångsförflyttades under apartheidregimen. Att resa i Sydafrika och besöka kåkstäderna är som att förflytta sig igenom en nutida historie- och samhällskunskapsbok. De första fria valen i Sydafrika hölls 1994 då rasdiskrimineringen upphävdes och Nelson Mandela släpptes ur 27-årig fångenskap och blev landets första svarta president. Detta för mindre än tjugotvå år sen. Fortfarande bor vita och svarta separerade och fortfarande bor svarta i kåkstäderna. Inte för att de måste på grund av lag utan för att det inte finns en realistisk möjlighet att ha råd att bo någon annanstans. Men också för att många vill det. Delar av kåkstäderna är rena ruckel med plåttak men delar har fräschats upp, moderniserats och ser ut som vilken villaförort som helst i USA eller Europa.

 

Att spendera 42 km i ett par löparskor genom Soweto ger perspektiv, väcker nyfikenhet och gör en ödmjuk och tacksam. Tacksam för det oförbehållsamt vänliga och positiva, bitvis översvallande bemötande som vi möts av. Dels av våra medlöpare, dels av alla invånare som kantar gatorna. Bara genom färgen på skinnet representerar vi trots allt århundraden av slaveri och förtyck. Welcome to Soweto!

 

Av ca 5000 startande på maratonsträckan är vi oerhört få sk turister. Vi är långt ifrån ensamma vita, men övriga ljushyade är infödda sydafrikaner. Resten är svarta Sowetobor.

 

Planen för loppet är att ta det så lugnt att vi ska hinna se, insupa och uppleva Soweto, och hinna ta foto och någon film. Och lugnt blir det. Anders dras med en halsinfektion som gör att han bara kan kraxa fram det han vill säga. Inte för man brukar behöva säga så värst mycket på ett maratonlopp, men ändå. Lägg därtill följande faktum; 1. Soweto är verkligen inte platt. Varför hade vi inte kollat banprofilen? Det gör vi ju alltid annars. Visserligen inte Aborrbacken, dvs mördarbacken på Lidingöloppet men snarare långa sugande uppförsträckor. 2. Soweto ligger verkligen på löjligt hög höjd; 1753 m ö h för att vara exakt, hm är inte detta sky running egentligen? Och 3. Soweto kan verkligen vara varmt, snart 30 grader och klockan är knappt sju på morgonen. Och allt det där tillsammans gör ju att man med gott samvete kan ta en gångpaus, snacka lite med medlöparna och njuta av ögonblicket.

 

Banan var dragen genom Soweto för att visa Soweto ”at its best”. Ofta hörs medryckande gospelkörsång ut genom kyrkorna. Det är söndag och det pågår gudtjänster i var och varannan kyrka längs banan.  Efter 3 km passerar vi Chris Hani Baragwanath Hospital, världens största sjukhus med över 3000 sängar! Efter 9 km kommer vi till Walter Sisulu Square. Walter Sisulu var en apartheid motståndare och ANC ledare. Satt fängslad i ofattbara 25 år på Robben Island och fick efter frisläppandet en hög position inom ANC. 16 km, vi passerar Regina Mundi Church. En viktig mötesplats i kampen mot apartheidregimen. Kulhålen i fasaden är vittnesbörd om det våldsamma förflutna. 18 km Morris Isaacson High School och 25-30 km, nu blir det livat, Vilakazi Street, Sowetos Main street. Massor av barn som high fivar, musik, dans och förunderliga mänskliga jättedockor som påminner om när de sju dvärgarna kliver upp på varandras axlar för att nå upp till att dansa med snövit. Hm, skumt. Nelson Mandela House ligger på en tvärgata. Där bodde Nelson med både sin första fru Evelyn och senare med Winnie. I dag är det förstås ett museum. Vad sugen man blir på att kika in, men nej, SÅ långsamt kan det ändå inte gå! Vi passerar också Hector Pieterson Memorial, platsen där den trettonårige gossen blev ihjäl skjuten av polisen under en revolt och historiens mycket kalla vingslag känns plötsligt nära igen. Nutid. Dåtid. Resten av loppet är segt, riktigt segt och det tycker de andra deltagarna också. Det är varmt, det är torrt och tråkigt. Det går långsamt, ännu långsammare och i snigelfart siktar vi och de andra löparna åter NASREC Expo Center. Vi får stolta våra medaljer, stora massiva Soweto maraton medaljer och som lydiga svenskar försöker vi hitta var vi lämna tillbaka våra chip, men icke. Ingen vet och de flesta börjar istället tända sina grillar och lägga på grillspetten i målområdet. En halv dags färd mot mål, då kan man verkligen unna sig något gott att äta och dricka.

 

 

Ängelholm, kan de va nåt?

Om inte annat så är det början på Skåneleden del 5: Öresundsleden och ett fantastiskt stycke natur nästan hemmavid. Vi kom till Ängelholm fredag kväll och blev riktigt positivt överraskade. Mycket folk, trevliga restauranger, en lagom snirklig å runt centrum och en trädgård vi blev spontaninbjudna i med ett riktigt klurigt sätt att hålla pli på blommorna.

Fast målet med trippen var ju en två-dagars löpartur på Skåneleden. Alltid trevligt! Så, efter en tidig frukost fick det vara slut med blommorna och på med skorna.  Solen strålade, himlen var blå och skorna gick åt helt fel håll… Men en mil mer eller mindre spelar ju ingen roll så länge humöret är på topp. Och det är det ju garanterat när man springer genom en nästan regnskogsaktig grönska för att hitta starten på leden. Den hittade vi till slut i trakterna av Vegeån! Två fotografer stod tålmodigt med objektiv stora som kanoner för att vänta ut en kungsfiskare som envist vägrade visa sig. Riktigt så gott om tid hade inte vi. Bara att jogga vidare.

Sällskap på vägen fick vi också. Vitkindade gäss i massor höll oss igång när vi följde Kullaleden västerut. Kullaleden, som faktiskt är utsedd till en av  Europas bästa vandringsleder, kan verkligen rekommenderas. Bra markerad, vacker natur och massor av möjligheter till utmärkt backträning. I synnerhet ju närmare Kullaberg man kommer.


Efter ett antal timmars löpnng (och en paus för ett dopp i Farhult) började det kännas tomt i magtrakten. Som tur var hittade vi fram till Jonstorp och Pizzeria Mona-Lisa. Pizza Bahamas mättade bra inför de kommande kilometrarna. Vid fem-tiden kom vi fram till Arild och hade tur: Glasskiosken hade fortfarande öppet. Bara att passa på och fylla på med mer kalorier.

Nu började det bli lite tufft. Backarna blev brantare och brantare. Fårflockarna fler och fler. Klockan mer och mer. Hur var det? Hade vi egentligen fått bekräftat bokningen av rummet? Tja… inte mycket att välja på. Bara att springa vidare. Vid åttasnåret hittade vi slutligen fram till Kullagårdens Wärdshus. Jodå, vi hade ett rum som väntade, det fanns ankbröst så det räckte till oss också och värden hade hela köket fullt av lokalt producerad mikroöl. Kan det bli bättre?

Andra dagen började med en tur upp om Kullabergs fyr. Backar är nyttiga sägs det. Som tur är får man i alla fall en fin utsikt när man väl orkat upp!

Vidare nerför Kullabergs naturreservat på smala stigar och äventyrliga branter. Ransviks café såg trevligt ut men hade tyvärr stängt för säsongen. Nåja, i Mölle hamn var det öppet. Fika med morotskaka. Långlöpare behöver mycket energi!

Löpningen från Mölle söderut var betydligt lättare. Skåneleden följer kusten ganska bra och kusten är platt och trevlig. Fiskelägena radade upp sig, det ena mer pittoreskt än det andra och naturen annorlunda men fortfarande mycket sevärd.

Vi avslutade vår ca 70 km långa tur i Höganäs på restaurang Bryggan med deras eminenta fisksoppa. En riktigt trevlig weekendtrip!

 

Det här är Anders

Det finns olika typer av löpare. Adrenalinberoende superspurtare som blir oerhört besvikna om de inte stupar över mållinjen frustande blod med endorfinerna sprutande ur öronen. Sen de mer meditativt lagda med idealet att inte ens se mållinjen förrän det börjar bli trångt runt bananutdelningen och som helst vill fortsätta springa i sin egen värld för evigt.

Jag tillhör definitivt den meditativa skaran. Vägen är definitivt målet med löpning och helst ska varje runda vara en ny upplevelse som man med sorg i hjärtat någon gång måste avsluta fast man helst bara vill fortsätta i lagom meditativt tempo.

Fast sen vill man förstås ha koll. Helst med så många elektroniska prylar och webbaserade appar som möjligt. Om inte annat för att kunna få något uppslag inför nästa meditativa löprunda.

Det här är Marie-Louise

Jag har alltid tyckt om att springa fort ända sen jag var liten. På idrottslektionerna i skolan sprang och tävlade jag med pojkarna för att få tillräcklig utmaning. Efter decennier av avsomnad löpning pga av småbarn och yrkeskarriär väcktes plötsligt lusten till att springa igen för en sådär femton år sen. Vårrus, Tjejmil, halvmaror och helmaror och till slut ultralopp. Jag är den som haft ”No pain, no gain” som mitt motto och som jagat placeringar och tider. Har haft och har gjort. Så är det inte längre. Det sägs förvisso att löpare lär leva längre än andra men under den livstiden har de också väldigt gott om tid att dra på sig SKADOR. Stressfraktur, inflammationer, menisk operation och plantar faciit…. Istället är jag nu ödmjuk och tacksam att jag fortfarande KAN springa och känner löparlust och löparglädje fast i ett lugnare tempo. Passande visdomsord är kanske nu snarare ”Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen dit som är mödan värd”.

Blånagel, vad är det?

Usch, va äckligt! Vad då blånagel?!? Eller? Fast det är ju precis så det är. En eller ett par blåa tånaglar är det väldigt synliga beviset på att det här är ett par fötter som sprungit många mil i ett par tajta löparskor. Alltså, den här bloggen kommer att handla om Marie-Louise och Anders äventyr och upplevelser i löparskorna. Det kan vara på asfalt i en storstad bland tutande bilar någonstans i världen, det kan vara på en mjuk skogsstig bland ljusgröna nyutsprugna träd. Det kan vara stora mäktiga äventyr som ligger några år tillbaka i tiden, men det kommer också att vara små glimtar från en löprunda som skett alldeles nyss runt hörnet hemmavid.