Frankrike – Monaco – Italien: en enkel resa med 5 kg på ryggen

 

Vi börjar där vi slutade för ett år sen. Eller för att vara lite tydligare. Vi tar tåget från Nice, åker några stationer österut och hoppar av på den pyttelilla stationen Eze sur mer, som verkligen inte är mer än några småhus, några halvt igenbommade affärer och en övergivet stationshus. Vi, det är jag och Anders, och vi ska också detta året fira vår bröllopsdag på franska rivieran. Det kan man naturligtvis göra på många sätt, men vi gör det på vårt sätt, med lätt packning, ja alltså all vår packning på ryggen, och löparskor på fötterna springer vi  mellan de orter vi valt att besöka. I år går färden först mot Monaco och Monte Carlo. Vädret är perfekt, ca 25 grader, lite disigt och Medelhavet har vi inbjudande på vår högra sida. Förutom några km på landsväg med bilar och bussar som stryker farligt nära, går färden på vindlande  stig utmed havet. Utsikten är fantastik och löpningen backig, trailig och bitvis riktigt jobbig.

Efter redan ca 15 km siktar vi Monaco och de riktigt lyxiga båtarna börjar torna upp sig. Efter en runda runt stan eller snarare upp och ner för gatorna checkar vi in på vårt hotell.

Nästa dag blir för min del en härligt lat dag på stranden medan Anders som är riktigt springsugen tar en runda runt Monte Carlo och bl a kollar in en exotisk trädgård med många olika sorteras kaktusar.

Vi äter underbart god mat och vandrar runt i staden på kvällen och gapar åt alla lyxbilar som glider runt skinnande rena; Ferrari, Lamborghini, Rolls Royce, Bentley… Finns det kanske en lag i Monaco som säger att inga bilar får vara smutsiga? Tokigast av allt är ändå lägenhetspriserna och hyrorna … eller vad sägs om att hyra en tvårumslägenhet på 56 kvm för 60.000 kr/mån eller att köpa en lägenhet på 180 kvm för 170.000.000 kr! Jodå, jag har fått rätt på nollorna!

Efter att ha kollat in de fantastiska fiskarna och maneterna på Oceanografiska akvariet i Gamla stan och hängt utanför furstepalatset utan att få se prinsen var det dags att dra på ryggsäcken igen och sätta kurs mot Menton, och nej, vi var inte inne på kasinot och satte inte halva reskassan på rött. Däremot skulle vi kanske ha satsat på en regnjacka istället för nu börjar ett fint regn strila från himlen, luggen klibbar i pannan och vi har ca 15 km till Menton.

Även här har stadsplanerarna eller vägverket eller vem det kan tänkas vara tänkt till, för man har lagt en underbart vacker och utmanande stenlagd stig längs kusten. Det doftar härligt av medelhavs växter och örter och regnet upphör efter en timme.

Menton är en klassisk gammal språkreseort men första veckan i september finns där mest pensionärer från England, Italien och Frankrike förstås. Underbart att höra äldre engelsmän som läst franska i skolan på femtiotalet beställa och konversera på franska. Samma engelsmän som bor på det nostalgiska hotellpalatset Westminster från förra seklets början, måste kännas som hemma. Menton har något för alla; en mysig gågata med butiker med fokus på citroner och lavendel, restauranger med nyfångad fisk och färska skaldjur och en pittoresk gammal stadsdel där husen klättrar uppför bergsväggarna.

Nästa dag kan vi ju inte bara lata oss på stranden utan måste förstås börja med att ta en morgonrunda och springa till … Italien! Nu låter det nog kaxigare än vad det är för italienska gränsen ligger faktiskt bara runt hörnet och även om vi tar en omväg tillbaka får vi inte ihop mer än 8 km.

Efter att ha tillbringat först en dag i Nice, två dagar i Monte Carlo och två dagar i Menton är det dags att börja tänka på refrängen, vilket i detta fallet innebär att vi skulle ta tåget tillbaka till Nice. Så, med var sin fantastiskt tunn, krispig pizza i magen rullar vi ner på stranden, som snarare känns som en rullstensås nere vid vattenbrynet … men efter två timmar tittar vi på klockan och säger ”Nu är det dags!” Ja, nu är det dags att bryta upp från slöandet, dra på löparskorna och springa vår sista äventyrsrunda på denna semestern. Först upp till det gamla citadellet, ner till och runt hamnen och därefter den riktiga utmaningen; uppför berget till Mont Alban. Det är andra gången vi är här och därför vet vi att man faktiskt överlever alla trapporna, att utsikten är fantastisk över Medelhavet och över Villefranche och att man där och då lovar att komma tillbaka nästa år igen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *