Svalbard, ett löparäventyr i isbjörnens hemland!

En dag i mitten av sommaren för en del år sen gav jag och Anders oss i väg till Svalbard. Där finns världens nordligaste bosättning, där är det beckmörkt dygnet runt tre månader om året och där släpper permafrosten aldrig taget. Vi var på väg för att delta i Spetsbergen maraton, världens nordligaste maraton i bebodda trakter.

Vi startade klockan tio på förmiddagen en lördag i mitten av juni på idrottsplatsen i Longyearbyen på Svalbard. Det var en liten men erfaren skara av grånade män som trängdes vid startlinjen tillsammans med fem (!)) kvinnor, varav jag var en. Solen tittade försiktigt fram över isbergen, det var nästan vindstilla och temperaturen strax över nollstrecket, dvs en perfekt sommardag på Svalbard! Det innebar också en gedigen vinterklädsel; långa, varma löpartights, undertröja, löparjacka, vantar, pannband, ja rubbet.

Så gick startskottet och vi satte i väg mot äventyret. Inte ett träd eller buske eller knappt ett grönt grässtrå så långt ögat kunde se. Spetsiga isberg och moränliknande mark, där snön hade smält och vattnet förgäves försökte hitta ned i permafrosten. Naturen på Svalbard är fullständigt unik.

Direkt efter starten gick det uppför mot de gamla gruvbosättningarna som gjorts om till vandrarhem och bostäder. Vi fortsatte förbi vita träkors i bergssluttningen. Det var byns gamla begravningsplats, som man inte fick använda längre eftersom allt det man gräver ned i permafrosten så småningom kommer upp av sig själv och kommer i dagen …

En sväng genom Longyearbyen med sina säreget målade trähus och som fick sitt namn efter amerikanen Mr Longyear som grundade staden i början av 1900-talet. Där bor 2500 människor, som antingen jobbar i kolgruvan, bedriver arktisk forskning vid stadens universitet eller tar hand om turister.

Nu började det bli riktigt spännande! Vägen svängde ut ur byn och gick längs isfjordens kant med de höga, spetsiga isbergen i bakgrunden. Nu dök också de första isbjörnsvakterna upp, funktionärer prydligt utposterade längs grusvägen med gevär över axeln. På Svalbard finns det dubbelt så många isbjörnar som människor. Isbjörnen fruktar inte människan utan ser henne i första hand som levande föda. Därför får inte någon lämna tätorten utan gevär. Ett antal turister och invånare har skadats och dödats av isbjörnar genom åren och jag funderade på om min knallröda löparjacka skrämmer isbjörnar eller kanske istället fungerar som ett rött skynke för tjurar?

När vi rundat ”Varning för isbjörn” skylten satte vi fart mot flygplatsen. Här var vägen asfalterad och ute i isfjorden låg exklusiva kryssningsfartyg med utländska besökare och välbeställda turister, som obekymrat vandrade mitt i gatan, det vill säga mitt i loppet! Ute på flygplatsen rundade vi terminalen och sprang förbi både ryska och norska flygplan.

Efter flygplatsen bar det av brant uppför mot gruvorna i berget. Marken var täckt av svart kolstybb och nu började det bli riktigt klurigt. Vägen smalnade av och där snön hade smält blev det halt och slipprigt. Man fick närmast trippa på bergssidan för att inte halka i sörjan. En äldre norsk gentleman och medtävlare räckte mig handen så jag inte skulle snubbla.

Så, efter en härlig utförslöpa var vi tillbaka där vi började. Halvmaratonlöparna gick i mål, men för oss var det bara att gå in på andra varvet. Det skiljde sig inte nämnvärt från det första mer än att några polarrenar promenerade längs vägen och betade, gud vet vad, i denna karga natur. Draghundarna hade börjat vakna till liv och skällde våldsamt när vi passerade deras hägn. De var förmodligen hungriga och sugna på de sälkadaver som hängde på tork just utom deras räckvidd. Stormfåglarna cirklade över isfjorden medan en nästintill kamouflagefärgad vit polarräv pilade upp längs bergssidan.

Så till slut var jag framme vid mål för andra och sista gången efter nästan exakt fyra timmars slit och oförglömliga intryck. Jag kunde dessutom nöjt konstatera att jag nått mitt eget mål, att vinna damklassen. Av de fem kvinnliga löparna var vi bara tre som kom i mål. Vi får bara hoppas att de andra tröttnade och bröt, och att de inte blev isbjörnslunch …

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *